Hej min Rosen såldes igår.
Alltså jag är förstås glad på ett sätt. Cykeln har sålts till en förväntansfull idag mtb-cyklist från Stockholm som nu äger en grymt läcker, lätt och rapp landsvägsmaskin. Jag är övertygad om att de kommer att ha superkul tillsammans!
Men en vore ju ingen riktig cyklist om en inte hade en särskild plats i hjärtat för varje cykel man någonsin ägt, ja kanske varje cykel man har cyklat på. Så tillåt mig vara lite sentimental här.
Rosen var min andra sportcykel och valet höjde många ögonbryn. Dels så köpte jag en cykel som var helt karbonsvart (svårt att tro att det var ovanligt men 2013 hade “svarta stilrena cyklar” inte hunnit bli lika trendigt som idag). Dels så köpte jag en tysk postordercykel som ändå såg förtretligt snabb ut (Internet var ju fortfarande en misstänksam fluga etc.) Dels så satt det en italiensk Campagnolo-grupp på tysken. Sådan himla missmatchning och så opraktiskt, och ändå blev det så bra!
Så här skrev jag när tysk-italienaren anlänt till mitt sovrum (vart annars?):
Se så perfekt. Inget krimskrams, ingen plottrighet, optimerad för snabbhet samt att reflektera den vägomgivande grönskan och asfaltens kärva mönster.
Samt vara något att vila ögonen på i sovrummet så länge.
Någon gång 2015 så pajade cykeln. Bakgaffelns konstruktion skar sig lite mot vevpartiets konstruktion så plötsligt hade en rätt fet bit kolfiber “ätits ut” ur bakgaffeln då gaffelskyddet hade lossnat och fastnat mellan gaffeln och vevpartiet. Jag använde mig av ROSE:s kraschgaranti och köpte en ny ram vars konstruktion var både klokare och hetare nämligen:
Än så länge står han där och hänger lite snyggt. Denna gång ännu mörkare och styvare än förra gången. Grr, alla barn ut ur rummet nu.
Fan, är ytlig igen. Flåt, är ju cyklist och allt. Rosen har i alla fall tjänat väl både som rekreations- och tävlingscykel. Däremot så hade kanske ägarinnan kunde varit lite duktigare på det där med kontrollera att allt är som det ska före tävling. Jag menar detta med att frihjula några hundra meter under direktsänd Kortbane-SM i Norrköping i år var kanske inte mitt livs gladaste ögonblick (faktum är att jag kom ikapp klungan sen men då hade ju proffset Mustonen kommit ikapp mig vilket ju är rätt på den knappt en km-långa banan men men, no hard feelings feljusterade växlar, no hard feelings).
Men annars har vi haft hur skoj som helst! Rosen har kört Dalsland Runt och en hel del andra grusvägar och skogsstigar. Han har gjort ett kanonjobb uppför de europeiska bergen, på ett gäng glada GP- och linjelopp och som en pålitlig kamrat under klubbens träningsrundor. Hade jag varit pengarik så hade jag behållit cykeln som en extra träningskamrat.
Men jag är varken pengarik eller någon samlare så hejdå Rosen, ditt namn kommer för alltid stå skrivet i alla bloggdokumentärens inlägg och i mitt minnes cykelsamlingar. Jag ser fram emot min nya racer – vilken den nu blir eller när jag nu köper den.
Tills dess får Ridley-crossen leka både cross och racer. Puss!
English: Being a bit nostalgic here cause my road bike is not mine anymore.