Jag lever mitt arbetsliv digitalt. Nu mer än någonsin men rätt mycket även i fredstider.
En vanlig arbetsdag som uppdragsledare består av ett gäng-fyra bokade onlinemöten, en knippe-femton digitala avstämningar på det och så allt mailande och dokumenterande på det. Jag jobbar hemifrån, från kontor, tåg, bussar, hotell och någon gång även från flygplan (även om det tack och lov sker mycket sällan, tristare och mer klaustrofobiskt transportmedel får man nog leta efter). Lägg lite frilans och digitala på det så tillkommer ännu mer skärmtid. Jag sliter ut laptops och iPhones, är en fena på att lära mig snabbt om allt möjligt tech-know how och lär gärna ut mina kunder om vikten av digital samordning i ett projekts samtliga skeden.
Privat är jag på gränsen till förlegat analog. Det har till och med gått så långt att mina kompisar skrattar åt vissa av mina ack så omoderna vanor.
I en värld av smarta hem, notiser, planerings- och träningsappar och sociala medier-algoritmer som kräver total och konstant hängivenhet är jag en udda fågel som lever så som man levde för hundra år sedan.
Jag är notisfri sedan så länge det har funnits notiser. From sju till sju nattetid är min mobil i nattläge och ligger undanskuffad (läs: oftast någonstans jag inte kommer ihåg var). Då får man söka mig minst tre gånger innan jag hör att det ringer. Jag är stenhård på skärmförbud vid matbordet och i sängen (särskilt för min egen del), min stackars unge har nog aldrig hållit i en platta (även om han självklart får titta på tecknad film och spela spel på mobilen ibland). Jag gillar mina böcker och magasin på papper och i handen, mina anteckningar och skisser med penna (med precis rätt tryckstyrka), mina kartor gulnade av allt gluttande i solen och mina vänner med ögonkontakt. Jag köper hellre mina hojar och däck i fysisk affär även om det fysiska utbudet självklart inte är amazonstort. Och jag tar hellre en återvändsstig för mycket än stirrar på Maps under tiden jag cyklar mina utforskarrundor. Listan på mina analoga sätt kan fortsätta länge.
Nu kommer ni att skratta åt mig och kalla mig gammal. Den bjussar jag på. Har hela livet fascinerats av tekniken och lärt mig om den för dess fantastiska kvalitéers skull. Men har försökt att inte låta den bestämma över mitt liv i allmänhet och mitt mående.
Tyvärr har jag inte lyckats med det sistnämnda alla gånger.
Kanske är det för att mitt inre är världsbäst på att ta in och känna. Men också världssämst på att sortera bland intryck och de där underbara, förbannade känslor. Min mamma är likadan. Kanske vår största gemensamma närmare. Går runt med huvuden sprängfärdiga av alla intryck och hjärtan antingen uppe på topp eller nere i graven, tänker oss genom halva nätterna och har lärt oss hur man gör för att se oberörd ut fast det blixtrar konstant bakom kroppsfasaden.
En hudlös själ är ett enkelt byte för de sociala mediernas mindre trevliga mekanismer.
Men en kan inte skylla på sin skörhet för alltid. En måste hitta sina sätt. För sin egen skull, och för de som påverkas av ens skörhets negativa effekter. Jag har en lång väg kvar innan jag har funnit ro och är inte säker på om jag någonsin kommer att göra det. Om det ens är något att eftersträva – hudlösheten är också en gåva.
Men en sak är säker. Den fysiska saken. Jag måste inte äga saker, men jag mår bra av det som både är och känns verkligt för mig. Då vilar jag. Då känner jag att jag faktiskt lever, mer än bara överlever.
Puss och nu ska jag gå och putsa på min cross inför försäljningen (more to come…)