Månad: januari 2020

Prolog: Sjuk

Jag är sjuk i en märklig typ av influensa. Den där moderna typen som inte känns som en vanlig förkylning utan man är bara halsig och orkeslös. Jag fryser järnet dessutom. Är inte särskilt bitter – har med mina mått mätt varit sjuk rätt lite under denna vinter. Däremot är det som vanligt olägligt. Har man en liten storbebebbe att ta hand om och det skiner sol (!) ute så känns det sisådär att sitta hemma och glo. För om det är något jag är världssämst på så är det just att glo innan kroppen har fått sig en dos träning eller i alla fall motion. Har i och för sig gått en promenad, till och från föris. Men ändå.

Det är rätt mycket att göra på jobbet. Som uppdragsledare får man skärpa sig lite extra. Skulle sjukskrivit mig redan i förrgår typ, men får bli idag.

Utfryst i cykeldrömmen

Igår kväll la jag mig mycket tidigt. Direkt efter jag hade nattat Ivar. Somnade djupt på en gång och drömde en märklig dröm om att jag var på någon cykelö typ Mallorca och tränade med en massa olika tjejklungor. Men varje gång det var stopp så drog de iväg från mig utan att vänta riktigt. Sedan kom det någon kvastbil eller liknande med en något luddig men skitsnygg kille i som plockade upp mig och körde mig runt på ön tills jag hittade en klunga som ville ha mig. Vaknade smått bestört – att det ska krävas en motorburen snubbe för att hitta rätt?

(obs jag vet att många tycker att drömmar är totalflummigt och det är det säkert men då jag både drömmer “realistiskt” och minns mina drömmar så gott som varje natt så måste jag ändå förhålla mig till dem, som till filmer eller böcker liksom.)

CK Konsumtion

Har nu gosat in mig i min nya raphasweatshirt. Älskar dem så äger båda. Har för övrigt konsumerat cykelkläder för X antal kronor denna fattiga månad. Dels VCK:s nya tävlingskit och så lite fintrasor till casual riding. Konsumtion av nytt innebär förstås försäljning av visst gammalt. Måste orka fota och lägga ut.

Lånar Ivars Wes-kikare

Min ljusa morgoninsikt

Och på tal om kärlek så fick jag en insikt imorse. Under tiden Ivar kollade på Lilla Mullvaden och jag mornade mig med näsan in i hans huvudfjun. En insikt som är förmodligen självklar för de flesta normisar men inte för en annan som levt med tron om att trygghet, det är för de andra. Och att Katja, hon mår inte bra av självklarheter. Men alltså, idag vet jag bättre. Idag vet jag att min självklarhet har varit tvärtom. Min självklarhet har varit otryggheten. För om det är något som är lika svårt att hitta som en heart av gold – om det nu inte är samma? – så är det folks som

De relationerna i mitt liv som har varit lyckliga och om man får säga lyckade (som i hållit länge, kanske än idag, ni vet vilka ni är <3) är inte de med tydligt otydliga gränser. Inte de i vilka jag har fått hålla tillbaka eller till och med vrida och vända på mitt eget sätt för att “det är så man får göra”. Inte de i vilka jag har fått spela något slags spel med oskrivna regler. Vilket neggo känsloslöseri egentligen.

Man, folks, alla vi är olika. Unika och med våra egna behov som vi gör bäst i att bejaka. Inte genom att föra en envis och egobekräftande tillvaro där enbart våra egna spegelbilder duger till att bli bekräftade av oss, och till och med då på enkom våra egna villkor (vilken mardröm för en själv och omgivningen!). Absolut inte så. Utan snarare genom att inse vad och vilka vi mår bra av.

Jag mår bra av relationer med personer som inte nödvändigtvis behöver vara säkra på allt här i världen, eller ens i sin egen känslovärld – men som har styrka och hjärta att bjuda på tydliga bekräftelser av känslor och önskemål. Personer som vågar känna och som inte håller tillbaka av (felaktiga) stolthetsskäl. Tja, helt enkelt personer som har fattat att det där med kärlek – romantisk som vänskaplig! – handlar snarare om att vara med någon man älskar och mår bra av snarare än att vara med någon som älskar en även om denna inte mår bra av att göra det.

Okej det var en lång beskrivning av en tydlig insikt. Men alltså, insikten kändes mest men sedan ska man ju skriva ner det också och då kärvar det ibland haha. Men ni som fattar fattar tror jag. Ni andra kommer att fatta tids nog ;*)

Cykelliv

I övrigt lider jag fortfarande brist på täta distanspass utomhus. Jag har Ivar hela helgen och är dessutom sjuk så det får bli kanske först nästa helg som jag hinner cykla långt. Kanske till och med med sällskap? Det vore ju något. Att passa en allmän cykeltid liksom. Har i alla fall fått till ett par-tre inomhuspass i veckan här den sista tiden (ologgade på Strava ifall ni inte hittar) samt någon distanspass ute då och då. Med andra ord står jag nog och trampar lite i samma spår i min cykliga utveckling. Intervallstark men inte direkt nå jätteuthållig. Inget Sverigetempo för mig i år heller med andra ord.

Däremot så måste jag göra någonting åt min cross. Maken på o-bikefittad hoj får man leta efter just nu. Av någon anledning funkade den fint för något år sedan, i år (som i 2019-2020) klarar jag knappt av att köra längre än fyra-fem mil på den innan jag har ont i precis hela överkroppen. Så. Himla. B. Men jag har ju aldrig tiden att fixa den! Får kanske bli ett projekt här i helgen. Och blir det inte bättre sedan så säljer jag den. Har aldrig lyckats bli kompis med den cykeln på riktigt i alla fall.

Desto mer längtar jag till grusfritt och att vara snabb på min Cannondale. Där snackar vi en cykel som matchat mig perfekt sedan dag ett. Precis som gravelstålisen. Funderar förresten på att skaffa mig en light gravelbike i alla fall. Eller en crossgravelhybrid. Typ som Tonys Orbea.

Och så längtar jag till mars och cykel-Malaga med härliga brittiska personligheter.

Stulen Awol

Och på tal om stålisar – Jonas fina Awol har blivit stulen. Känner så med honom. Först inbrottet som tog hela hans friluftsutrustning +en massa annat värdefullt och så nu cykeln som dessutom är Ivars främsta transportmedel. Känns så hemskt att Jonas ibland behöver skjutsa Ivar med bil nu innan han skaffar en annan cykel. Lägg gärna ett par sekunder på att studera bilden och beskrivningen och håll utkik i diverse säljtrådar oki? Tack.

Epilog: Soffläge, självordinerat

Nä nu loggar jag ut och förflyttar mig till soffan och filtriket. Fast först lite te och en chokladbit på det. Lida med stil mmm

Puss från en snackig person

Tja.

Tony ni vet, min kompis aka Contis (Linkans påhitt) eller Coach Tony (för träningssmart) – äsch kärt barn har många namn. Tony alltså.

Det är något med Tony och att med jämna mellanrum bli hotad av heltokiga djur under till synes chill rides.

Låt oss till exempel studera det som hände under årets upplaga av Basemile Snowdown:

Här ser vi Tony, i mörkröd jacka, som njuter av lite rulle på en fin allégroad. För ett otränat öga är det svårt att notera att ett lurvigt objekt närmar sig klungan från höger.

Objektet är närmare synfältet och det ser ut som att cyklisten bredvid Tony har börjat haja till.

Inom loppet av någon sekund är påhoppet ett faktum. Hjorten vill fram och det är tydligt att hen är antingen dövblind, saknar trafikvett eller litar lite väl på att folks har skivbromsar.

Samtidigt som hjorten skär rakt genom klungan måste Tony tvärnita. Av vinkeln att döma är det en bakhjulssladd vi får bevittna här.

Tack Perseu Mandillo för filmen
(som tyvärr finns enbart i eventets interna FB-grupp)

Pust! Det hade kunnat slutat illa för antingen hjorten eller Tony – eller kanske båda två? *vill inte veta* Nu gjorde det inte det.

Incidenten med dövhjorten är liksom inte första gången. Första gången vi körde Basemile råkade Tony röra upp en hel snöhög med vildsvinskultingar. Vid något annat tillfälle fick han och en till fly ett gäng sura vildsvin. Etc etc. Med andra ord finns det belägg för att vara lite orolig för Tony och hans nära-djur-upplevelser.

Där ligger jag bra i lä.

Den här vitstjärtade besten exempelvis hade ändå ett gäng tio meter till mig innan den bestämde sig för att flyga ut – vilket gav mig tiden att haja till ordentligt och Hagen att ta sin episka bild (och nej, det var förstås inte i år).

I övrigt är de mest diverse knott och mygg och söker närhet. Och tur väl det.

Ta det lugnt med tokdjuren nu Tony.

Nu dans!

Puss!

* vintercykeleventet då ett gäng likasinnade under en helg bor på ett slott i Sörmland och cyklar undersköna vägar på undersköna cyklar och mår allmänt fint ihop.

---

Uppdatering 2020-02-06: Nu har Tonys Tokiga Cykeldjur tydligen blivit en artikel i Eskilstuna Kuriren. Hehe

Piggelin bland löven

Ivar storbebben min, han är glad i att snabba upp diverse ljud och ord och gärna lite specialtermer om man säger så. Det hejas som på cykelteve, prologharklas som mamma och slängs med begrepp som “gamla kärran” (om cykelvagnen). Undrar va fröknarna på förisen tror om vår familj egentligen.

Senast ord är det glada begreppet bonka. Som i vägga, av tröttheten bli släggad alltså.

Gradient skogsbeauty.

Igår ställde vi till med en liten söndagsvandring nere i vackra Sörmland nämligen i Tomsängen, ett litet kulturlandskapsområde beläget någon mil väster om Vingåker (as known för sin märkliga outlet jag har fortfarande inte vågat mig till).

Det blåste underbart härligt men något svinkallt från Högsjön

Vandringsleden vi skulle gå var blott 1,5 km. Hemma i Västerås brukar vi gå bra längre än så, jag och Ivar (en uthålligare unge får man leta efter, en randobro to be alltså…)

En som inte vet vad spångest är.

Men nu var bebben lite småkrasslig och typ, pollenallergisk och inte riktigt i toppform. Som vanligt gick han ut för hårt. Kuperingen, terrängen och föret gjorde sitt. Efter två tredjedelar av turen vart det tvärstopp

När man matchar naturens färger perfekt

och Ivar la sig ner och sa

Ivaj BONKA!

Bära Ivaj!

Träarmar eller träormar?

och då var det bara att finna sig i att Ivar hade bonkat.

Och jupp, jag garvade glatt åt mitt lilla bonkade barn. Sedan sa vi massa andra roliga saker. Högt högt så det ekade bland hålasparna. Skrämde bort (de gömda) vildsvinen som hade bökat upp området, samt en skock ängsliga hjortar lika grå som lavarna på gammalekarnas grenar.

MAMMA GLAD!

PAPPA KÖR PLAN

HEJDÅ DJURBAJS!

och sånt.

Älskar att man kan bara sätta upp dig och så sitter du där och leker lite.

Så härligt det är att vandra i gammal skog. Överallt går det att klättra och plocka upp pinnar och bark. Ur varje ihålighet tittar vidunder fram.

Dessutom är det gott om trädjur

som älgar till exempel.

Tänk vilken lycka – att få vandra, bonka och skratta ihop i skogen en söndag så här!

Puss.

Tick-tack tickar klockan. Alltså inte bokstavligen – men inne i skallen. Eller inne i hjärtat? Dung dung dung slår det. Som i någon av låtarna på Tour de France-skivan.

Uppvärmningen börjar lida mot slutet och vi vet att det som väntar kommer att göra ont – om vi gör det rätt. Och trots att vi bävar inför känslan så är det den vi vill åt. Tänk så märklig människan är. Eller människan och människan. Cyklisten. (Wo)man machine.

Dung dung dung

Rastade förresten min gamla VCK-tröja under gårdagens förnäma wattpass med kondiskungen Rodde som dirigent. Tröjan alltså, slitnare än Tour de France-skivan och därmed också lika kär. Hur många gånger har jag inte lyckats, failat, dominerat och gjort bort mig i den? Hah.  Märks att storleken race fit-S är lite i tightaste laget för mammakurvorna men äsch.

(Ett par-tre kollektioner har passerat sedan dess men jag gillar denna designen bäst)

Ikväll drar jag och Contis och testar årets blårange tävlingskollektion. Det är äntligen dags för ett nytt painkit. Eller vad man nu kan kalla cykelkläder.

Puss och ha en underbar torsdag cykellovers!

P.S. Här är ett gäng enligt min erfarenhet mycket kloka tips för den som kör mycket HIIT. Bästa tipset är nog ändå: “You can just go out for a ride and think through that work or relationship problem you’re having. In fact, those long rides can be really helpful for that! High intensity intervals require focus. It’s not time for problem solving. You can’t take a call in the middle of it. Be present, deliberate, and disciplined.” 

Inlägget är ett annonssamarbete med Tvåhjulsmästarna.

Hej från en med rolig nyhet. Om ett cykeldeluxigt samarbete. I min favvofärg grön dessutom. Kul? Superkul! Cykelaktören som kommer att förgylla den här bloggen i år står för precis det jag gillar och har peppat för sedan bloggstarten: individuella lösningar, äkta cykelkärlek och hållbarhet. Vilket känns hur rätt som helst. Särskilt 2020 💚

Fast okej vi backar lite.

Känner ni till Tvåhjulsmästarna? Svaret blir säkert kanske?

Då frågar jag istället, känner ni till Söder Sport i Östersund? Maltes på Lidingö? Posa i Gävle? Stampens i Vårgårda? Jarla i Stockholm? Cykelbyggarn i Sandviken? Eller någon annan av Tvåhjulsmästarnas 50 fristående LBS* runt om i landet?

Nu misstänker jag att det blir bra fler ruggande ja i rummet.

För precis så är det. Tvåhjulsmästarna är inte en enda cykelaffär och inte heller en affärskedja med flera stycken affärer som ser likadana ut. Precis tvärtom är det – hör på här:

Rydins Cykel i Åkersberga-crew

Vilka är Tvåhjulsmästarna?

Tvåhjulsmästarna är Sveriges största servande fackhandelskedja inom cykel. Idag finns man på hela 50 platser i landet – från Boden i norr till Trelleborg i söder. Samtliga 50 kan stoltsera med professionella serviceverkstäder med kunniga mekaniker som håller öppet för service och frågor året runt. Tanken är att erbjuda cyklar, tillbehör och högklassig service och på samma gång bidra till en mer klimatsmart och friskare värld. För att minska överkonsumtion så läggs stor vikt vid att alla cyklar faktiskt går att laga. Därför är man också noga att arbeta endast med leverantörer som garanterar service och reparation.

Hos Tvåhjulsmästarna är man inte bunden till ett fåtal varumärken utan erbjuds ett brett sortiment med lokala variationer. Crescent, Monark, Nishiki, Trek, Scott, Bianchi, Shimano, Giro, Thule är bara några exempel på omtyckta varumärken som finns representerade. Men självklart går det att snacka med sin lokala handlare så tar hen hem det man är sugen på.

Här snackar vi verkligen en anledning till att stötta sin LBS, eller hur?

Mer bikefulness – snart i en cykeltidning i en LBS nära dig!

Mer cykelkunskap och #bikefulness åt alla

När jag och Tvåhjulsmästarna skissade fram samarbetet så utgick vi från det fantastiska begreppet bikefulness, att fyllas upp av den där härliga, frigörande cykelkänslan som gör att själen både dansar och känner ro.

För att ge er läsare så mycket tvättäkta cykligt läsvärde som möjligt kommer samarbetet främst handla om kvalitativt inspirations- och kunskapsinlägg digitalt och på pappret (yes sir!) utifrån idéer hämtade i någon del av Tvåhjulsmästarnas utbud av service, aktiviteter och varumärken. I årsplanen som vi har jobbat med ingår dels klassiska guider och spaningar och dels ett gäng överraskningsmoment. Vem vet, kanske får ni hänga med mig på något ride eller lopp, eller hamna backstage hos någon av Tvåhjulsmästarnas kunniga mekaniker? Kanske dyker något extra förmånligt cykelerbjudande upp?

Oavsett kan ni vara säkra – samarbetet kommer att vara fyllt av tvättäkta cykelglädje. I promise.

Boka din service här redan idag

Häng med på cykeläventyret!

Jag hoppas innerligt att ni som läsare finner vårt samarbete givande och roligt. För ni vet väl att era tankar och idéer räknas alltid? Så har ni förslag och frågor så skicka på mig när som. Under tiden får ni gärna lära känna Tvåhjulsmästarna bättre genom att till exempel:

💚låta cykeln få sig en säkerhetskoll hos någon av Tvåhjulsmästarnas LBS

💚 ta del av kunskapen hos Tvåhjulsmästarna via hemsidan

💚 följa Tvåhjulsmästarna eller någon av kedjans LBS på Instagram.

Nu startar vi äventyret!

Puss.

* LBS står förstås för local bike shop/store – en ofta mindre, fysisk affär driven med passion, serviceglädje, det där lilla extra och en nära kontakt med kunder som ofta blir stammisar. 

Kväll. Jag är i Hedesunda. Cyklade typ halvvjägs hit, fyra timmar i slasket och gråsket.

NI ANAR INTE hur trött jag är på att rapportera från det nästan likgiltigt grå

att se samma färger, eller snarare avsaknaden av dessa, på varje runda.

Men så är det ju liksom i livet.

Bakom den tristaste av plattor

hittas så en färgglad bom som med alldeles säkert leder till en magisk grusväg.

Efter ett mycket, mycket långt parti med överfylld blåsa och för lite lä

kommer så en trivsam liten glänta med gott om space för både PP och sång.

Just när man tror att man kommer att börja tugga på sin egen handske av hunger

Så trugas (!) man i en kopp starkt personalkaffe på lilla Ica Köplusten i Salbohed ❤️

Och när vätan börjar göra sitt mot kontaktpunkterna _där nere_

så höjs humöret omedelbart med en extra klick stjärtsmörj.

Så ge aldrig upp mina vänner. Men se till att rusta er med de rätta redskapen. Blir lättare att hålla hoppet uppe då.

Och på tal om vård – inte bara själavård utan cykelvård då – så kommer jag att berätta en riktigt rolig sak på bloggen på måndag. Wii & gnatt!

Purple rain, purple raaain…

Imorse drog jag till med en runda direkt efter pluttavlämningen. De dagarna jag hinner försöker jag få till det, att möta morgonen från sadeln utanför stan.

Rullade ut från stan i gatlyktornas sken

Förväntade mig slaskig asfalt och bläigt grus men fann däcken rulla smooth och snyggt i ett hav av gnistrande stjärnstoft

Tänkte, måste man cykla före dagens ankomst för att se vägarna gnistra denna märkliga vinter?

Dubbfritt är tyst.

Hade glömt hur det känns, att cykla på något fruset

Slit slit med bakhjulet, lite mysigt ändå, hur ofta har jag fått slira denna vinter? Knappt alls :'(

Mötte ett par matchy matchy gosedjur, så nyfikna på Stålis.

Så mycket mys i en och samma häst

Så mycket postcykellugn i en och samma tjej

Dessa morgonrepor alltså. Är inget särskilt, är något visst.

Rutt på Strava au

Du du du

sabbar min sömn. Har tidigt fått för dig att ottan – svinottan – är den bästa tiden att vara pigg på. Och jag, jag har aldrig lärt mig att hinna vila ut mig tills dess. Du, ska jämt hålla på och överraska med än hunger än oro än gulleönskan när jag minst anar det nattetid

och jag kan räkna dagarna jag har känt mig pigg och sådär riktigt vital på min hands fem fingrar

Men i pyjamas. Med sömnfuktig nacke. Med blöstjärten tryckt mot mitt bröst. Med nappen på sniskan. Och Pandis i famnen. Viskandes mamma med svag småpojksröst. Ögon så blå, hjärtat slår hårt. Pigg kan man vara en annan dag. Snälla fortsätt vara du varje dag.

Du hörredu

gör mig full av oro. Världen är en mycket farlig plats, och jag har är hönsigare än värsta Gull-Fian. Borde sova men nojar, borde egentidsnjuta men ojar. Vet att det är omodernt och ocoolt och opraktiskt och tärande men sådan är jag, och sådan är du. Värd alla mina tysta böner, all min uppmärksamhet, allt fluff och allt guld. Jag tänker då inte min oro på dig överföra – men gör jag det så förlåt i förväg. 

Men när du väl något häftigt kan – kan själv mamma! När du frigör dig. När du kan, så mycket du kan ojojoj, då skiner jag stoltast med leendet störst, har ni sett har ni hört, va min Ivar, han kan!

Du hörredu

får mig att undra när jag kommer att äga de där, mina planer

mina viktiga jäkligt väsentliga vuxenlivs plaaaner
egoförverkligandet sörru, strävanden hit stravagoalsen dit

Men väl färdiggnisslat med tänderna. Men väl uppgivet, struket avbokat. Färdighostat och nyst, accepterat tillståndet. Väl meddelat till alla De Inblandade Vuxna. Men väl med mantrat jag hinner, med nuet som motorn, åh vad vi njuter, tiden vi äger, tillsammans vi finns här.

Du hörredu

mon petit saboteur

du sabbar min ordning

lär mig att vänta

lär mig om världar

utmanar

uppmanar

är full av leksaker, kunskap och honung

och för det jag älskar dig så 🎈

Helt ärligt fattar jag inte det. Varför styrketränar jag inte oftare ändå?

Är ju alltid så bright and shiny like a wealthy woman’s neck, like a treasure from a sunken pirate wreck efteråt. Syns på bilderna från dagens sköna arm- och bålpass med vyn över Västerås sollapande takåsar. Gillar mitt leende.

Plus: ger förstås bättre cykelpunch. Och minskar effekterna av min falska ischias eller vad det nu är som ställer till det för min ländrygg efter varje (ofrivillig) viloperiod. Äsch. Det finns förstås inga nackdelar med styrketräning. So what’s mine excuse?

Jag väljer att skylla på minnet. Har under den brokiga bäbismammatiden glömt av de flesta av de braiga cykelgymövningarna jag hade lärt mig en gång i tiden. Kör i få och gamla spår nu märker jag. Blir inte riktigt bra. Blir nog rätt ensidigt också.

Får nog omedelbums läsa igenom och memorera mina egna inlägg om vettiga styrkeprogram för cyklister samt släpa med mig att par gymkunniga cykelkompisar. Eller boka ett PT-pass rent av? Hu så läskigt med PT, tänk så jag får skämmas som är så sne och krum och armklen.

En sak är säker. Det är dags att avlägga ett sent nyårslöfte:

2020 släpper jag inte tag om regelbunden styrketräning. Duns! 

Okej ett till

2020 dunsar jag inte med vikterna hur kul det än är 😛

Måndag! Som inte känns som en måndag. Kanske för att det är en låssassöndag? Både kul och smådeppigt är det. Lovet är över om bara några sketna timmar. Och hur mycket jag än gillar mitt jobb så gillar jag lov mer.

Imorse var jag inte särskilt sugen på att rulla ute. Gårdagsaftonens snötäcke hade hunnit smälta och ersättas med samma gråa blötska som hade legat över staden och min själ sedan november förra året. Jag fick nästan tandvärk och inte bara i den tanden som kommer att rotfyllas på torsdag klockan 13.10.

Med andra ord fanns det inget att göra än att rycka upp sig och rulla ute i alla fall. Två ägg, en ostmacka och en kaffemedmjölk senare drog jag och boonen ut ur stan för att möta vinden och leta efter något vad som färgglatt i naturen att vila ögonen på medan benen gjorde sitt jobb.

Till skillnad från tråkåkrarna som bjöd på prick noll färgvariationer så stod skogen grön och skön med sin mossa och sina mjuka barr. Stannade till i ett extra tjusigt skogsparti, böjde mig ner och pillade med naturens småttigheter utspridda i mossan. Är dock fortfarande lite oroad över att den smala fröstruten (?) jag pillade på i själva verket var en olycksalig förkrympt skallbagge.

Två timmar fick jag på kontot idag, två timmar vanlig hederlig cykelträning i blåsten, med små sprättar här och där. Mer hann jag inte – skulle ju fixa och preppa inför ankomsten av Knubbs som hade varit upp till faffa och fam med sin pappa.

Mysigast afterbike i världen <333

rutten här