Och så kom det, aset jag bävat förr sedan värmeångestsommaren 2018. Årets värmesmocka. Lika plötslig som brutal. Knockade mig rejält. Gav Plutten hans pluttlivs första solsting (mammahjärtat i botten). Gjorde mig dåsig, med livet otillfredsställd och av detsamma mindre intresserad. Tog – tillfälligt förvisso men ändå – kol på kreativiteten och lusten.
Har jobbat, hängt i Vås, i Häsunda, på Lidingö och Djurgården, druckit slöa drinkar, ätit glass, försökt hålla mig till mina närmaste. Postäventyrsdeppat efter Dalsland Runt och planerat därför för fler – många fler! – social adventure rides.
Och cyklat hur det än är att cykla när enda skuggan på hela vägen är ens egen.
Nä, fortsätter det vara så pass hett i sommar så kommer jag att bli bättre på att lysa ut mina i tid och otid-rundor i god tid så jag får sällis. Med sällis är ju även den värsta svettosolskensrundan dräglig, det är sedan gammalt. Man kan typ hälla vatten på varann om inte annat
Nä nu kittar jag upp mig för en liten söndagskörare, ni får ett gäng gulliga kort från gårdagens introverta tur till det sommarsköna Söderfors. Rundan finns på Strava! Puss.
