Men jag ni vi är banne mig stark.

Stark efter en jättebanan!

Stark som Dalälvens forsar.

Stark som ICA:s lokala närvaro.

Stark som vårsolen.

Stark som fågelsången.

Stark som… kommer inte på något mer 
men här är en fin indiekyrka iaf, Ansgariikyrkan i Sevallbo!

(Strava här för ruttgalna)

Glad måndag folks!

Nä nu tar vi oss i kragen och gör som de där inspiratörerna som jobbar så hårt med att försöka att få oss otacksamma tvivlare att gilla oss själva oavsett vad. Vi klappar oss själva på axeln – i mitt fall enda partiet i kroppen som inte smärtar efter helgens övningar i kantmotsidtvärvinden – och säger

JAG ÄR BANNE MIG STARK!

Känns det inte så just nu? Jag förstår. Nog finns det alltid något som drar ner ens självkänsla, och nog finns det alltid någon som känns starkare än en själv.

Ah men ta till exempel mig.

Fröken Bäst På Att Snacka Ner Sig Själv det kaxiga leendet till trots.

Glider runt och tillägger

“när jag blir stark…”

“när jag är i form…”

“när jag är på banan igen…”

så fort det ska snackas styrka. Och visst, man kan förstå mig. Jag har ju ändå en del att jämföra med (även om det självklart fanns de som såg till att en kände sig klen och ovärdig även när man ägde, för sådana är vissa).

Men idag. På den platsen jag befinner mig träningsmässigt just nu.

JAG ÄR BANNE MIG STARK.

Visst fanken är jag hemskt ojämn. Så klart! Är ju ett småbarnspäron med lika mycket otur i vardagshälsolotteriet som i… eh… hasardspel? (länge sen jag spelade hasardspel men liknelsen är ju given)

Visst fanken är min närmaste lagtempoträning- och raceframtid att bli avhängd, gång på gång och till och med av dem jag brukar glida förbi på lätta växlar (pass på nu cykelvänner <3)

Jag är rätt långt ifrån Drömformen med stort F (D?).

Men JAG ÄR BANNE MIG STARK.

Jag cyklar bitigt och tålmodigt. Jag kämpar på fint. Jag drar rätt höga watt när jag är väl igång. Jag pallar tempoväxlingar, och jag biter mig fast på ett galant sätt. I motvinden tappar jag humöret men inte pannbenet. Jag vet vad jag pallar och vad jag inte pallar i nuläget.

Jag låtsas jag inte vara på en plats där jag inte är än heller. Varken inför mig själv eller några andra. Det är så befriande. Så ärligt. Så öppet.

Och jag tar fram ett leende som betyder bara en sak. Det är jag och bara jag som kan överträffa mig själv om jag får bestämma.

Hajar ni?

Där ni är, utifrån hur ni mår, med ert liv, era förutsättningar i åtanke –

NI ÄR BANNE MIG STARKA.

Jag vet det. Ni vet det. Och glömmer ni det någon dag, dra iväg ett mail till mig så påminner vi varandra.

Puss.

P.S. Andra som är starka just nu:

– ni som körde Flandern Runt i lördags, läs till exempel Annas rapport! (och jo Anna, jag är impad)

– vindarna. Det är sol, vind, vind, vind och vatten ute hela tiden.

– längtan till Dalsland Runt 2019. Yes, idag så betalade jag och coach Tony äntligen anmälningsavgiften. DRDRDR!