God lördagsmorgon! Ute har det fallit snö. Häpp. Tur jag har ordinerat mina ben vila idag. Kommer inte ihåg sist jag uppsåtligt vilade en frisk lördag (!)
men hade ni hängt med igår så hade ni hajat. För igår körde jag årets hittills banne mig tyngsta fyra mil!
Fredagar är ju som bekant mina och Ivars egentiddagar. Då är det bara vi två och världen på en skön distans.
Och så skön cykeldistans förstås.
Igår hade vädergudarna bestämt sig för att jävlas till’t lite extra. Som vore det inte tungt nog att dra ett XX-antal kilon (bara barnet väger runt 14…) på en stålcykel med skärmar! (kommer snart att börja dra kärran med kolfibercrossen btw)
Det blåste hårt, åt alla håll och hela tiden. Det blåste västmanländskt deluxe.
Nästan så man blev glad när bussarna och långtradarna svepte förbi. YEY LÄ i 0,134 minuter!
Den lilla wheelsuckern sov så klart som en stock. Eller jollrade glatt.
NJUT PÅ DU
snart är det du som drar din stackars mor 😁
Att cykla ekipaget kan jämföras med att köra styrkeintervaller i timme efter timme. Eller med att cykla uppför Sa Ca. Också timme efter timme.
Det ger ingen jättefartkänsla men det ger grymt bra styrketräning inbillar jag mig.
Fast inslaget med att mitt fikamål Frösåkers GK-klubben hade inte öppnat för säsongen än var inte riktigt nödvändigt.
Men åh så vackert, även i det aprilgrå.
Nåväl, en kan inte få fika fint hela tiden. Ibland är det skönt att cykla sig heltom också. Men jäklar som det tog på knäna, tungt tungt trots kolibrikadensen uppför.
För hemma väntade spenatlasagne och hur mycket gokaffe som helst. Och så soffhäng med det här miraklet i underställ förstås.
Så – idag skonar jag knäna faktiskt de känsliga små. Imorgon blir det crossdistans och jag vill ha pigga ben.
Har ni pigga ben i helgen? Hejar både på er som cyklar här hemma och er som kör Flandern-sportiven (Anna, Kristina, Thomas t ex) i Belgien! Puss.