År: 2018

Hej. Häromdagen när jag gick ännu en av dessa kvällspromenader då min mycket förkylda kropp bara skrek Vila! Sova! men Plutten inte ville vila någonannanstans än i vagnen (det händer allt mer sällan men det händer fortfarande) så slog det mig, när promenadendorfinerna kickat in

en vacker, stolt tanke

ett slags försoningstanke

en insikt som sköljde över mig

likt en plötslig midsommarskur

Jäklar vad jag kan nu, tänkte jag. Jäklar, vad jag skärpt mig, tänkte jag. Tänk vad denna period av renässans, överlevnad, spädbarnsvård – ja kalla den vad man vill – har gett mig för superkrafter. Gjort mig harder, stronger och i längden även faster

Här är några exempel på dessa:

💎 Jag har blivit ett ess på planering och ordning. Allt pickel med nappflaskor, blöjor, kläder, nappar +tusen till babyprylar är tröttsamt – så klart. Men det är ingen större skillnad på det picklet från cykelprylspicklet även om jag är en less is more-cykelfilosof av mig. En babys behov lämnar inget åt slarvet. Det har smittat av sig till cykelpicklet. Jag planerar, packar och förbereder mycket mer klokt och snabbt

💎 Jag har blivit mycket mer effektiv när jag tränar. Tidsbristen och den ständiga tröttheten är mina största utmaningar och visst kan jag blunda och föreställa mig lyxen att sova ut, träna och vila ostört en hel helg… eller ens en dag etc. men samtidigt – kom igen, jag är inte först i världen med att ha småbarn och kan Henrik Ö, Maria, Elin, Linkan, Super-Jenny m fl coola päroncyklister så kan jag! Det är ju liksom en sport i sig att få ut det mesta möjliga ur den lilla tiden man har (och att hinna återhämta sig). En sport jag omfamnar med glädje.

💎 Jag har på riktigt blivit nolltolerant mot bullshit. Förr kunde jag till exempel av ren artighet tacka ja till saker jag egentligen inte trivdes med riktigt, eller lägga min tid på att bry mig om det egentligen ointressanta, eller stötta och hålla kvar vid människor som bara tar men aldrig ger osv. Men nu måste jag leva som jag lär min baby. Och jag lär att vara god på riktigt. Inte som i söt och neutral, utan som i empatisk och medveten. I det ingår att lägga tid på det goda och visa bullshiten röven. Det är underbart nice att praktisera detta. Tack farmor, mormor, tack AL. Lämna alla tomma sammanhang. Hänga – on- och offbike med de genuina. Vara stolt över mig själv. Inte låta de avundsjuka och misunsamma komma åt mig.  Och få tusen gånger mer energi över att lägga kärlek på de människorna och de sysslorna som förtjänar den.

💎 Jag är mindre feg. Det är bra märkligt. Jag trodde helt ärligt att jag skulle bli cykelfegare i och med mammaskapet (vilket jag uttryckte till Fredric i Cykelpappa-poddavsnittet). Men så har det inte blivit. Visst, jag är mer medveten – om omgivningen, trafiken od (tänker t ex skaffa en ringklocka och en liten spegel till pendlarhojen när jag ska cykla med Ivar) men om jag tvekar mer inför hindren och diagonalrötterna när jag cykeltränar? Hell no. När fokusen väl finns där är handen säker.

💎 Jag har äntligen en cool liten tempomage som jag gärna behåller ett tag tills den bestämmer sig för att ge sig av 🕶🌝✨

💎 Jag har mycket mindre ryggstrul i och med att kroppen är liksom mer uttöjd nu. Blir inte längre alltför trött i ländryggen även efter många timmar i dropad sittställning… wii!

💎 Jag har för första gången på många år bättre (!!!) syn! Är fortfarande i chock över att jag nu drar -3.00 istället för -3.75. Det gör en stor skillnad särskilt i mörkret. Hoppas utvecklingen håller i sig.

💎 Jag är en mycket mer miljömedveten cyklist. Att ha barn får en att tänka än mer på framtiden – barnets och barnens framtid. Jag är stolt över att Cykelkatten har gått från en typisk n+1-blogg till att förespråka n=konstant och cyklig cirkulation. Behöver jag inte så köper jag inte och köper jag så tänker jag begagnat i första hand och en hållbar investering värd att spara till i andra hand.

💎 Jag är så mycket mer i nuet! Innan jag fick barn trodde jag ändå att jag var rätt duktig på det där med nuet. Nu vet jag att jag kanske ändå inte alltid var det ändå. Trots att jag är fortfarande en hopplös dagdrömmare med koncentrationssvårigheter och ett huvud full av akuta idéer så är jag bra mycket mer chill och tänker en sak i taget. Det gör att allting känns både lugnare och mer intensivt. Inte minst cykelupplevelsen. Det är fantastiskt.

Glad midsommar på er kära vänner. Föräldrar som barn, för alla är vi det innerst inne och vill leka.

Själv ska jag fortsätta krya mig och mina grabbar, äta tonvis med pärer (med skärgårdssill till förstås) och läsa mina vänners cykel-SM-rapporter

Puss!

Vätternrundan i alla kanaler i all ära – men det är först nu det verkligen suger i min landsvägscykeltarm (man har ju en tarm för varje gren aight?). För nu är det dags för årets cykelhändelse. Cykel-SM i natursköna Båstad arrat av proffsiga CK Bure, ojoj vilken cykelfest på landsväg det blir!

För jo, det är något visst men bockstyre som gör att man inte riktigt kan leva utan att cykla med det då och då och gärna ofta även när man är off-grenen ett tag

Blotta tanken på Cykel-SM gör mig revanschsugen. Bortsett från masters-SM i Sunne då det gick skapligt så har mitt enda landsvägs-SM i elitklassen inneburit ett praktfiasko.

Men det var kul att komma ikapp klungan i den längsta backen

Dels hade jag på grund av diverse omständigheter rätt så olustiga vibbar inför just det arrangemanget. Dels när dagen för linje-SM kom så blev det så outhärdligt varmt och kvalmigt att jag smockades redan före starten. Min vattenlangare AK värmekrockade på cykelbanan och hamnade i busken, min fotograf Jonas värmekraschade och bröt ett par revben (!) och inne på tävlingsområdet och jag fick ett slags värmechock, kräktes efter ett varv och så var det över 🎬

Fast vi hade djävulskt kul dränkandes våra sorger med diverse drycker uppe i glada Sandviken och på dansbanan i Gästrike-Hammarby senare på natten, wehee

På söndag tävlade herrarna och då var det både svalt och blött. Typiskt männen att få det bra, alltså.

Nä skojar. De hade det kämpigt med, med halkan på kullerstenen osv. Det flög elitpojks till höger och vänster hörde jag efteråt :'(

Hur som – är fortfarande något besk över att jag aldrig “fått” chansen att ens vänja mig vid värmesmällen. Men det sägs att det är fint att bara ha startat i ett SM – det är ju meningen att man som icke-über-super-duper antingen flyger av eller knappt tar sig i mål i slutändan. Jag som strulig förstaårselitåkare hade förstås inte räknat med någon placering att tala om. Men jag hade i alla fall velat göra bättre ifrån mig.

Nåväl. Spurtarna vinner inte alpina etapper, berggetterna vinner inte spurter. Katjor vinner aldrig över värmen även om de försöker att träna upp sig så gott det går.

Tillbaks till revanschsuget. Jag planerar ju som bekant att vara på toppen (inte tippen! Obs obs!) när jag är runt fyrtio-fyrtiofem. Jag tycker det är en jävligt het ålder för en cyklist, alltså. Man har både senigheten och erfarenheten och fortfarande ett par gallon explosivitet kvar i kroppen. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att aldrig lägga tävlandet på hyllan helt (varför då? Det är typ den roligaste cykelbiten, ledsnar man på att tävla i en gren så byter man bara till en annan en sväng och så på’t igen) men just landsvägsbiten… ojoj vad jag längtar till att åter vara landsvägsslank, och milstark, och köra långa, och tuffa, och psykiskt krävande, och tjuv- och rackarspeliga turer med andra som älskar rejsig klungcykling…

och så småningom stå i startfållan till det där SM igen. Förberedd, lagom nervös, grymt pepp. Gör mitt bästa. Får… tar mig chansen. Kanske inte bara en gång. Kanske några gånger. Det kommer så klart att ske före min 40-årsdag även om jag inte kommer att ha det för bråttom med landsvägsbiten så länge Ivar är ett litet barn.

Under tiden tränar jag ödmjukt på det jag hinner och mäktar med och hejar av hela mitt hjärta på alla er som ställer upp i årets SM.

För vad var det vi sa – det är fint* att bara ha startat i ett SM. Vilken erfarenhet, vilka minnen. Vid havet dessutom! Och skiter det sig så kan ni alltid messa mig så förklarar jag vägen till dansbanan i Gästrike-Hammarby. Deras groggar och midsommarmusiken får den deppigaste på danshumör.

Puss från fröken förkyld och cykelsugen

* och mycket värdefullt förstås. Alla racestarter är bra träning – att träna på att starta i extra stora, viktiga lopp ger ännu bättre träning. Kan inte tjata nog hur viktigt det är att trimma in alla före-, under- och eftermomenten så att man undanröjer så många mentala och praktiska hinder och kan ägna sig helhjärtat åt att Cykla.

Ba för att den är fin den.

Hej måndag.

Jag är hopplöst, brutalt superdupersjuk igen. Jäklars så här däckad har jag inte varit på ett par år känns det som. Det är samma skit som efter Göteborg som verkar tagit god tid på sig att blomma ut, blä. Jag är segare än kola och slöare än en sengångare och halsen… som en tjog kinesiska operasångare* som löper amok därinne.

Självklart råkar det sammanträffa med Ivars fortsatta tandsprickning så det är bara att glömma att vila bort sjukan effektivt. Men jag försöker! Lillebror är här och gästar oss i veckan wii och jag blir friskare bara av att se hur han – som ju är en morbror vid sina tolv år, hah! – och plutten leker så fint ihop. Jag är lycklig.

Med andra ord blir det inte mycket träning tränat på ett par dagar här. Men cykligt blir det – cykelrummet fortsätter inredas, kanske kanske kommer min nya bockstyriga vardagskompis hem till oss och ni får se lite sweet cykelfoton plus annat som det heter.

Nu ska jag dricka kaffe och äta minst tre bitar choklad för det får man som sjuk.

Puss.

* kinesisk opera är en egen konstform. En mycket högljudd konstform.

Hej. Idag (eller igår för ni läser säkert det här nu på söndag) körde jag en runda både min själ och min kropp behövde. En längre – fem mil, helt perfa en lördag – lugnare, lagom utmanande distansrunda i härligt sällskap av softa, trevliga hjälmindivider. Som alla höll ihop, var allmänt gentle mot varandra och hade superkul oavsett utmaningarna.

Rundan i Friluftsfrämjandets regi leddes av min superledarkollega Mattias… ju Grannen ni vet och då kan ju inget gå fel? (eller jo, vi cyklade fel på ett ställe i skogen och hamnade i snåret men äsch, vad är väl ett par-tio revor på de redan trasiga benen mot känslan av ett upptäckaräventyr?)

Van att cykla själv alternativt flåsa bakom betydligt snabbare och mer tekniskt fulländade folks blev dagens största utmaning att cykla i större grupp med blandad nivå. För det mesta gick det lite för lugnt för mig på stigarna. Men precis som duktiga Ann-Margreth (så roligt att åter få cykla i ditt sällskap!) sa så blev det ju faktiskt en teknikövning i sig att behålla flowet och balansen trots att alla inbromsningar och små stopp. Jag fick dock förstås smaka på min egen medicin ett gäng gånger också, inte minst på stenkistestigen någonstans vid Munga som gick bättre den här gången än sist jag körde med VCK-snabbisarna men fortfarande undermåligt så klart. Nåväl, ett moment i taget aight?

För riktigt stolt var jag över mig själv varje gång jag plockade en stock. Skärrad som jag var efter stockvurpan uppe i Högbo för någon månad sedan hade jag avvaktat med att ta mig an de lite större stockarna. Idag släppte det äntligen. Nästa stockmoment blir dock att ta mig över stockarna som inte ligger ner utan liksom leviterar över marken.

Nog med det cykeltekniska. Jag kommer att leva en stund på minnet av den här fina turen. Kroppen svarade helt okay med tanke på att den är fortfarande i postförkylningsmode. Cykelglädjen, den spratt i benen och i själen. Äntligen, äntligen var det så pass svalt att min kropp reagerade normalt och inte bara drogs med på nåder som under majturerna jag knappt velat blogga för vill bara glömma hur varmt det hade varit. Och jag blir mer och mer ett med min cykel. Riktigt nice är den, och med ett par weightweeniehjul på och ett par cm smalare styre så kommer vi att bli 👌.

Och just ja. Rundans bästa – förutom sällskapet, de trollska stigarna och (I mean it) inspirationen – känslan av total benpånyttfödelse som bendoppet i Vadgropens kyliga vatten bjöd på under pausen. Jag mysryser av minnet. Här är Strava för den ruttnyfikna.

Puss och ni glömmer väl inte att bada era käraste kroppsägodelar under sommarturerna?

Ivar sportar en cykelnapp från Nuk

Ivar är en god värd

Ivar läser mormors present

Ivar roar sig med far

Hörru min Ivar, sug åt dig Ivar, vet du hur mycket du kan? Ojoj, här kommer ett urval:

– prutta med munnen, medvetet och bubbligt och gärna med färgglad mat i munnen så att jag får skrubba möblerna runt dig länge, länge

– dansa med hela kroppen och skratta med när jag spelar upp glada låtar eller sjunger nonsenslåtar för dig!

– vara småtrött och mysig och lägga huvudet på min axel och sucka sådär tungt och skönt

– heja på mig eller på din pappa under våra cykelstrapatser genom att spritta med lillkroppen och le så stort!

– bli pussad på så det ryker. Och gärna på munnen. Aldrig att jag skulle pussa mitt barn på munnen, wäää tänkte jag innan jag fick dig. Nu kan jag inte låta bli ibland. Hur skulle jag kunna låta bli?

– stråla upp och bjuda på världens läckraste entandssmile när jag ska ta kort på dig

– göra till mungiporna på ett särskilt superynkligt sätt när du gör dig redo att avfyra en gnällsalva så att vi tar upp dig

– garva häcken av dig när du tittar på dig själv i spegeln, oj så skoj det är att plutten i spegeln gör exakt samma saker som du

– göra mig crazy när jag försöker natta dig på förmiddagen och du vänder på dig och ställer dig upp på alla fyra och gungar och ler genom nappen… för sjätte gången

– vara tålmodig när jag är sjuk, ligger och läser lite och du picklar med dina små leksaker

– läsa böcker. På bebisviset förstås – genom att peka, smaka, klappa, försöka ta på den platta bilden i boken – men du bläddrar. Och då njuter. Och du förvånas. Och du reser i ditt duniga huvud. Du läser.

– vara en klockers outsideisfree-bebis. I ur eller sol eller skur, vår Ivar är aldrig på vädret sur.

– äta dubbla portioner gröt på morgonen – man vill ju inte bonka av matbrist, eller hur?

– vara stiligast bebis out there, det är ju för kul med baby fashion

– gå upp halv sex vissa morgnar och halv nio andra, hujedamej

– åka tåg, och buss och nu även spårvagn och båt. Tålmodigare resesällskap får man leta efter. Kanske för att mamma plussade på tåget?

– säga mamamamaa eller bapapaba (beroende på vem av oss vuxna som åsyftas) i samma tonläge som i Poker Face-låten

– vara dig själv, i alla lägen, och tydligt visa när du utsätts för någonting som inte riktigt är du (till exempel Leos Lekland…)

– njuta järnet av att bli ompysslad. Av oss hemma – åh som du njuter av när vi putsar öronen, tvättar stjärten i handfatet eller sköljer nosen från pollen – och av diverse främlingar och vänner ute. Jag förstås de som klappar dig på kinden eller smeker dig på nacken. Jag kan inte låta bli heller. För gott för att avstå, helt enkelt.

– leka med andra barn, fast helst vara vid sidan av och pyssla med ditt medan de stojar omkring. Lugn som en filbunke är du

– se till att hålla mamma sysselsatt precis hela tiden, aldrig är det tråkigt nuförtiden!

– äta jordgubbar non stop

– få oss att göra precis vad som helst för dig, åh vi är dina trogna slavar, och allt är dina långa fluffiga ögonfransars fel 🦋

– …och vara samtidigt så tålig, så med, så himla sjysst och tillåtande, så nyfiken på omgivningen att det är sällan svårt att sysselsätta dig medan vi gör annat

– avsky när jag tar upp (i just den ordningen) 1) mobilen 2) ipadden 3) datorn. Kameran är okej. Pennorna är okej. Trycksaker är okej. Helt rätt Ivar <3

– vara en så självklar del av vårt liv att man kan undra, har vi varit dina föräldrar i “bara” åtta månader?

…och tiden, den går fort. Du är både en skör värnlös bebis och en frän självständig pojke, du är mittemellan världarna hela tiden, varje ögonblick är ett nytt ögonblick, och vi har hela sommaren framför oss, och det kommer att bli så många första gången för dig.

Och vår uppgift är att ge dig så många trygga och underbara första gången som möjligt så att du växer upp till en från insidan ut vacker och god individ som låter ditt hjärta visa den rätta vägen.

För det viktigaste min kärlek, är inte vad du kan*. Det viktigaste är vad du är.

Och är är du perfekt, unik och bäst.

Ivar min Iiivar min Hoppetuss, nu hör jag att du håller på att vakna så jag ska in och äta upp dina fossingar.

Grattis på åttamånadersdagen (en dag i efterskott men äsch äsch) min änglis tussis pluttis mammas bäbis kärlek personifierad 

mamma Katja

Efter göteborgstrippen förra veckan åkte jag inte helt oväntat på min första rejäla sjuka som mor. Wii! Ändå en milstolpe va? Viruset var inte speciellt farligt men gav mig lite halsont men också några dagar helt förlamande känsla i kroppen. Noll energi. Slooow mooo. Jag accepterade mitt öde men det blev förstås tråkigt inte minst för att en cykelhelg gick åt att gå runt och pickla hemma istället för att härja på stigarna och heja på och fota Jonas, Johan, Tony med fler hjältar och hjältinnor på Lida Loop. Okej, jag accepterade inte riktigt mitt öde. Jag blev fett abstinent, smått otrevlig inombords och tröståt torkade äpplen och åkte på dålig mage istället.

Men iförrgår bestämde jag mig för att sjukan var slut och jag måste ut. Rasta mig. Vädra ut tankarna inför det förestående stockholmsbesöket. Cykla lugnt och förnuftigt och försöka känna cykelglädje trots att jag måste hålla igen.

Och cykelglädje, det kände jag faktiskt så fort jag kom utanför dörren. För första gången på hur länge som helst var det äntligen svalt ute. Så pass svalt att jag kunde testa mina nya långfingrade Bontrager-handskar och inte dog handsvettdöden. Det ni. Hur njutningsfullt var inte det?

Yeah motljus mobilkort Northvolt-bygget

Det blev de vanliga hemmastigarna för att slippa anstränga huvudet ytterligare genom att leta efter nytt cykelvirke. De som får kanske två-tre teknikkattsvansar av fem möjliga. Flow och inte alltför mycket bök men inte utan ett par sugande backar och en och en annan nagelbitare till hinder (som den där stocken som inte ligger ner helt eller min teknikfiende nummer ett – smala passage mellan två eller fler stenar).

Även om jag träffade på några andra glada hjälmskallar där ute i skogen – tack du herrn som öppnade mina ögon vid Hökåsen-bommen! – så var det ändå myggens sällskap som jag inte kunde få nog av den turen. Bokstavligen. Det var som om de visste att straffa mig varje gång det gick för sakta eller när jag hoppade av cykeln. Jag har alltid varit omtyckt av mygg. Kommer ihåg att jag kände mig alltid orättvist behandlad av dem i barndomens Karelen – medan mina kompisar fick sig max två-tre myggbett levde jag ett kliigt och surrigt liv somrarna igenom.

Min blyga cykelpojk är vilse

Myggkärleken blev extra tydlig under min lilla och ack så typiska vilsekörning. Det pinsamma är att det var exakt samma stig som jag hade kört vilse på ett par gånger förr, men det var några år sedan. Men jag borde ju komma ihåg den? Tydligen inte. Hur som så var det en stig som var märkt med en mtb-pil men slutade likt förbannat i en bushen. Tjurskallen ville förstås fram ändå men det blev bara bushigare och bushigare och myggigare och myggigare och så löstes stigen upp helt. Mycket märkligt. Jag måste dit med någon västeråssk mtb-dignitär och reda ut saken en gång för alla… under tiden jag frustade så blev jag så gott som uppäten av myggen.

Återlåten och förnedrad körde jag sedan klart min runda i den gyllene kvällssolen och var mycket nöjd med kvällen. Så nöjd att jag inte skyndade mig in i lägenheten för lite svalka direkt efter turen utan surrade lite mtb med de fotbollsspelande gårdskidsen och satte mig sedan ner på bänken utanför huset och trivdes en sväng.

Så här

Bra tur! Puss.

P.S. Förra året bjöd jag på en pedagogisk guide till hur man bäst och säkrast låter sig “cykla vilse” oavsett om man är en daredevil eller en försiktig själ. Här är guiden och jo, jag kanske borde uppdatera den med myggfrågan. 

Ivar, 100 % nyäten i AK:s 100 %

Ingen vet riktigt vad som sker på detta foto men alla verkar glada

Tydligen hade jag gett upp det tekniska på det kortet

Cykel i motljus i märklig vinkel,
notera alla mina sexiga distanser (styrrörskapning på g här)

Att titta ner och se svår ut på cykelselfies är så 2017,
nu sportar vi profil istället

I värmen gör jag mig ändå snyggast som Skuggis.

Alltså detta med fokus. Fokus är så viktigt när man ska göra saker rätt. Eller ens våga eller orka göra dem när det kommer till cykelsammanhanget.

Jag har alltid haft det kämpigt med fokusen. Dagdrömmare, person med koncentrationssvårigheter? När jag väl (!) fokuserar utför jag ”uppgiften” till 120 % och lite till. Men det är vägen till fokusen som är den svåra biten för mig.

Vissa mindre och vardagligare störande tankar har jag lärt mig att trycka undan, stoppa in i en osynlig låda och ta fram först när jag är klar med träningen. Det kan vara jobbet och annat förvisso viktigt men inte så viktigt att det inte kan cyklas bort, bara man biter itu och kommer över den där första mentala tröskeln, den som är där innan endorfinerna slår till. Men sedan har vi de stora orosmomenten. Bekymren som inte går att vifta undan ens tillfälligt. Den mångåriga ångesten som förlamar. Den ackumulerade stressen som sätter osynliga käppar i ens hjul. Mentala spöken. Sådant som skulle kräva en armé idrottspsykologer, chaperonisar, soigneurisar och groupiesar som skulle jobba med en före, under och efter träningspassen.

Jo jag har Jonas, mina vänner och er läsare/medcyklister förstås och det betyder precis allt eftersom ni är de som hejar på mig. Men ni vet ju själva hur hjärnan kan vara funtad – eller ofuntad.

Hur som. Bortsett från det tungsinta så har ett nytt – glatt! naturligt! normalt! – orosmoment kommit till i mitt liv. Oron för älsklingspluttisen förstås. Sockertussen våran. Iiivar.

För någon vecka sedan blev det så tydligt hur den påverkade min cykling. För första gången någonsin skulle Ivar barnvaktas av en kompis. Gulliga AK hade erbjudit sin hjälp så jag och Jonas kunde provcykla Skultunas lika fina som tuffa (hög lägsta nivå alltså) mountainbikespår. AK som bor i Skultuna fick ta över Ivar i barnvagnen och gå med honom i samma område där vi skulle cykla. Alltså, inte ens vara långt borta från oss. Och vad gjorde Ivar då? Däckade förstås och sov som en liten bäbis… alltså, som sig själv då.

Nu var det sent och fortfarande hemskt varmt vilket inte gjorde saken bättre men jäklar vad svårt jag hade att släppa mammaoron, trots att jag litar på AK till hundra procent och trots att han och Ivar befann sig i närheten. Skämdes nästan lite för att jag var så nojig. Är ju egentligen inte någon kontrollerande person, men är väl helt enkelt otränad på det där med att vara utan mitt barn. Det hela påverkade körningen. Nu brukar jag faktiskt så gott som alltid suga på det där med tekniskt första gången jag kör en bana (då är det studietajm ungefär) men nu var det under all kritik. Jag var feg, jag var strulig, jag var snubblig och goofy och det var bara allmänt plågsamt. Till slut körde jag upp och ner en rolig och simpel torkad lera-backe ett par gånger och sedan så fick vi ta över Ivar som hade vaknat hungrig och suris.

Bra jobbat AK och Ivar – ni kommer att åka på fler stunder som denna bara så att ni vet *vink vink* Men vi päronen lärde oss något av denna kvällen. Och det att Ivar är lite för liten för att barnvaktas av kompisar en längre stund kvällstid då han är en gnällig liten trötter så vi får nog snällt fortsätta turas om att vardagscykla tills vidare. Inget mer med det.

Det var lite sådant jag tänkte på under tiden jag försökte (varmt, varmt) njuta av den evinnerligt sega Skultuna-Västerås cykelbanan på vägen hem vid nio-snåret.

Hur var spåren då? Skitroliga och omsorgsfullt skapade, med spänger, northshores, korta men branta backar och annat bus. Jag tänker cykla tillbaka dit och fota och kanske filma så att ni får se dem. Men jag tycker att ni som kan bege er dit asap och testa! Här startar spåren och här finns det en liten video som är rätt talande.

Så! Over and out. Jag är tyvärr sjuk och småbister, hade gärna cyklat den här helgen då det inte vart något på grund av göteborgsresan förra veckan. Men äsch, det är min första riktiga förkylning som mamma så jag ska väl hålla tyst. Hade dock gärna kollat och fotat och hejat på coolingar som körde Lida Loop idag. Bland annat min egen Jonas. Men valde att bli kvar hemma med Ivar istället. Vila inför de kommande äventyren. Så nu ska jag lyfta på stjärten och laga ihop något gott till min hjälte som den hemmafru jag är idag.

Puss och fokusera lugnt.

Alltså vet ni en till (av många ty lättretad person här) sak som grinds my shiny gears?

Folks som ba

MEN DET ÄR VÄL BARA ATT…

om cykliga saker och ting. Dessa folks är (förstås) vanliga i sociala medier, typ cykelgrupper. Men även IRL. Du känner igen dem genom ett följande ansiktsuttryck 🙄.

Exempel ett

Någon: Hej jag vill gärna bli bättre på att cykla i klunga. Har ni några tips?

Och jag svär, minst 20 % av svaren kommer att vara typ men det är bara ut och cykla med klunga då

och så exempel två

Någon: Hej vad tycker ni om de här byxorna? Jag tycker de skär in i låren, vad tycker ni, ska jag köpa nya eller kommer de att töja sig?

Och då jävlar är de där och direkt men det är väl bara att cykla, vem bryr sig (och gärna det där ”vi cyklar väl för att det är KUL”-tillägget på det, som är KUL PÅ CYKEL en lagstadgad definition som är lika för alla)

plus tusen exempel till +++

Blir så himla sugen på att hänga av alla dessa bara-sägare på bästa Katja-sätt (med en slängkyss och två vickar på rumpan, alltså).

Varför?

Jo, för de är så himla icke-ödmjuka och icke-konstruktiva. Typ har svårt att sätta sig in i någon annans sits? Glömt hur svårt sakerna kan vara innan man kan dem? Om man någonsin kan dem? Glömt att alla inte är superfit, supergooglare, superduper-allting? Glömt hur mycket hårt arbete, hur många mil i benen, hur många små och stora fails det tar innan man inte längre tänker på momentet utan just ”bara kör”? Glömt att en av anledningarna till oredan i G/C-trafiken är just att så många tror att det är ”bara” att cykla utan att ha lärt sig tekniken och trafikreglerna? Om till och med proffsen har tränare? Skulle vi amatörer vara befriade från de komplexa bitarna bara (!) för att vi inte får lön för cyklingen?

Sedan kan jag bli lite extra irriterad på de som tillämpar ”bara” på frågorna om kläder, stil, sportslig etikett, traditionerna etc. Tänker så här. Okay, du är okunnig och/eller saknar intresse i det hela. Förmodligen kan du fett lite eller noll om sportens historia, bryr dig inte om tekniken eller nyheterna och ser cykling som en motionsgren typ ”träningsglädje på två hjul”. Fine. Du måste inte vara nördig. Du kan enkelt gilla att cykla. Det gör typ nästan alla andra med. Det är gott nog. Jag ser så på löpning, simning och längdskidåkning. Sporterna jag gillar att utöva men som jag har rätt lite kunskaper om och koll på. Frivilligt. Men då säger jag inte det är väl bara att springa till någon löpare som undrar om skorna verkligen är snörade sitte rätt. Utan håller trutisen och lär mig/skrollar vidare istället. Särskilt (!) om jag tycker att frågan är onödig eller löjlig. Då riktas ju den inte till mig, eller hur?

Kan inte vi enas om att låta bli att komma och tycka att någonting är bara när vi själva inte kan något om saken? Även om vi inte förstår varför någon annan kan tycka att en fråga är viktig eller rolig?

Snälla snälla?

Det är bara onödigt, blottar okunskapen på ett osmickrande sätt och tillför precis ingenting positivt till #cykelgemenskapen. Bara irritation och förvirring.

Onödigt tusan eller hur?

Puss.

Hej! Tåginläggen, visst har ni saknat dem? Hehe, innan jag fick barn och mitt bloggande förpassades till bussarna skrev jag kanske 60 % av bloggens inlägg på regionaltågen mellan Västerås och Stockholm. Kommer det att bli mer av den varan när jag börjar jobba igen i september? Vi får väl se!

Just nu sitter/ligger jag och Ivar på regionaltåget Göteborg-Stockholm. Fast vi kommer att hoppa av i Västerås förstås. Tänk att regionaltågens andra klass är mer barnvagnsanpassad än X2000:s första dito. Så b att det inte går att köpa kaffe eller dricka dock.

Hör på förresten. Resan till Göteborg var pärsens pärs. Fyra timmar blev till nio! Nästan lite coolt att allt som kunde gått fel gick fel: force majeure typ tre bränder runt om Hallsberg så tågstopp i Flen (en timme), sedan tågstopp i Katrineholm (tre timmar) pga felvänt X2000-tåg i Stockholm, tågfel på X2000, bistrofel på X2000, banarbeten i Vårgårda (ca en timme)… Vi anlände elva – helt slutkörda men lite stolta som ändå hållit ihop och varit vid så gott humör, jag och min Ivar 🕶

Vi har ju gjort Göteborg! Första gången för Ivar, wow. Att göra nya platser är alltid kul. Att göra vissa platser är lite extra kul. Göteborg är just en sådan plats. Dels så är det en sjujäkla fin stad, speciellt för en annan sjö- och industriromantiker (och cykelbackälskare). En stad som dessutom besitter den fina egenskapen att gärna bjuda på omväxlande väder vilket är toppen. Och dels så bor ju min äldsta väninnan här… där med sin familj – lite större än min för de har hela två söner.

Så roligt det var att komma dit som mamma! Jag hade oroat mig lite om Ivar skulle finna sig bland de äldre (1,5 och 3,5 år) pojkarna men det var förstås inga problem. Det gosades, kittlades, klappades (mest på bäbisen men även av den snabblärda bäbisen) och pratades. Barn är coola. De interagerat intuitivt och hänsynsfullt. Ivar hölls glad och sysselsatt mest hela den vakna tiden och mammahjärtat skrattade ikapp barnen.

Vad gjorde vi då?

Åkte Älvsnabben. Njöt av grönskan. Hängde i byggda och spontana lekparker. Upptäckte lite nya kvarter. Strosade längs med havet. Charmade lokalsen (mest Ivar då). Åt grillad mat. Badade badkar yey. Åt frulle på klämkäck indiebar. Glodde på båtar. Pratade och sov. Och annat semestrigt.

Om jag tänkte på cykel? Nä inte värst! Eller jo, tänkte att jag måste omedelbums fixa en längre axel till trekken så jag kan börja cykla med Ivar. Fett inspirerad av min kompis och deras Thule Lite (sådan som jag har fast för två kids) som de cyklar med överallt. Nu är han banne mig mogen och mina mammaguts med. Och så spanade jag lite efter eleganta sportcyklister men såg ändå mer typ citycykelfolks, kanske höll sig de eleganta sportcyklisterna utanför stan?

Om jag fotade? Skitlite och mest internt (badande barn och sådant). Kameran bodde för det mesta i väskan. Ibland är det skönt att skita i att dokumentera – även om jag la upp lite på instahändelser.

Om jag levde livet? Ja. Det blåste, härlig sval havsvind. Den lyfte upp kjolen. Den smekte nacken. Den skickade på oss lite moln. Den ingav hopp. Att vara med Nadja, Roman, Levi och Noel var kärlek. Jag saknar dem redan.

Om jag sov? (en viktig fråga för en med kronisk sömnlöshet) Japp – hela två nätter av tre vilket är wow.

Resan gjorde oss gott. Både jag och Ivar växte lite, blev trötta och utvilade i ett.

Nu längtar vi till våran Jonas, hem till vår mysiga lägenhet (tydligen har de glasat in balkongen så nu kan jag skapa min oas/paincave där ute wii!), hem till de bästa cykelstigarna och till planerna om att så småningom flytta närmare en av de bästa lisorna för själen min

havet 🌊

Pusss från Skövde genom rutan.

Sex hjul och en plutt i Högbo i lördags.

Hej här kommer ett livstecken.

Livet är fint trots att värmeinfernot fortsätter. Jag och Ivar packar inför göteborgsresan senare idag. Long time no see X2000. Long time no see havet. Long time no see Nadja & Co.

Och på tåget ska jag blogga klart inlägget om den gångna cykelveckan. Se upp för en del sötsurt. Puss och vi hörs snart.