Hej. Idag (eller igår för ni läser säkert det här nu på söndag) körde jag en runda både min själ och min kropp behövde. En längre – fem mil, helt perfa en lördag – lugnare, lagom utmanande distansrunda i härligt sällskap av softa, trevliga hjälmindivider. Som alla höll ihop, var allmänt gentle mot varandra och hade superkul oavsett utmaningarna.
Rundan i Friluftsfrämjandets regi leddes av min superledarkollega Mattias… ju Grannen ni vet och då kan ju inget gå fel? (eller jo, vi cyklade fel på ett ställe i skogen och hamnade i snåret men äsch, vad är väl ett par-tio revor på de redan trasiga benen mot känslan av ett upptäckaräventyr?)
Van att cykla själv alternativt flåsa bakom betydligt snabbare och mer tekniskt fulländade folks blev dagens största utmaning att cykla i större grupp med blandad nivå. För det mesta gick det lite för lugnt för mig på stigarna. Men precis som duktiga Ann-Margreth (så roligt att åter få cykla i ditt sällskap!) sa så blev det ju faktiskt en teknikövning i sig att behålla flowet och balansen trots att alla inbromsningar och små stopp. Jag fick dock förstås smaka på min egen medicin ett gäng gånger också, inte minst på stenkistestigen någonstans vid Munga som gick bättre den här gången än sist jag körde med VCK-snabbisarna men fortfarande undermåligt så klart. Nåväl, ett moment i taget aight?
För riktigt stolt var jag över mig själv varje gång jag plockade en stock. Skärrad som jag var efter stockvurpan uppe i Högbo för någon månad sedan hade jag avvaktat med att ta mig an de lite större stockarna. Idag släppte det äntligen. Nästa stockmoment blir dock att ta mig över stockarna som inte ligger ner utan liksom leviterar över marken.
Nog med det cykeltekniska. Jag kommer att leva en stund på minnet av den här fina turen. Kroppen svarade helt okay med tanke på att den är fortfarande i postförkylningsmode. Cykelglädjen, den spratt i benen och i själen. Äntligen, äntligen var det så pass svalt att min kropp reagerade normalt och inte bara drogs med på nåder som under majturerna jag knappt velat blogga för vill bara glömma hur varmt det hade varit. Och jag blir mer och mer ett med min cykel. Riktigt nice är den, och med ett par weightweeniehjul på och ett par cm smalare styre så kommer vi att bli 👌.
Och just ja. Rundans bästa – förutom sällskapet, de trollska stigarna och (I mean it) inspirationen – känslan av total benpånyttfödelse som bendoppet i Vadgropens kyliga vatten bjöd på under pausen. Jag mysryser av minnet. Här är Strava för den ruttnyfikna.
Puss och ni glömmer väl inte att bada era käraste kroppsägodelar under sommarturerna?