År: 2018

Mors, det har varit lite fattigt bloggat här ett tag. Häng med på några av sista tidens vardagsupptåg genom mobilen, mer har jag tyvärr inte orkat prestera

Har i alla fall cyklat kvällscross med Tony

ätit stans godaste pizzalurre på Bianchi (är inte idén med italiensk pizzabuffé genial? Men det ska ju vara klass på pizzan då)

varit på ettårskontroll med den här pysisen – 83 cm nästan 12 kg pratglad oemotståndlighet <333

blivit nypt av de första, alltid lika dräpande frostmorgnarna. Håll med om att brittsommaren har varit lite väl kort i år!

matchat randigt och babyblått (så less på sommarens varma färger) och har fortfarande inte bestämt mig för vilken ny crosshjälm jag ska ha

känt mig ändå rätt fin på cykel 🙂

come away with me

köat med halva Stockholm (kö ända in på Stallgatan!)

för att spana in some Rembrandt ass och annat fine artsy på det nyöppnade Nationalmuseum

fast mest fika och hänga med min lillebror jag inte hängt med på ett tag

och umgåtts – en hel dag, men det kändes som en halvtimme, så är det alltid när man träffas för sällan! – med min bästis och hennes familj och extended familj

åkt en del tåg, i tjänst och privat och därmed lyssnat på massa bra musik

firat Hoppetuss ett år förstås! Världens bästa firande för världens bästa Hoppetuss. Ett grattisinlägg kommer, allt kommer

för tyvärr är jag inte sådär på topp just nu men sådant är ju det ibland, livet mellan rundorna

Puss.

Hej Plutten. Imorgon är det söndag. Imorgon är en särskild dag. Den mest särskilda av de alla ända sedan för ett år sedan. Imorgon fyller du ett år.

Jag trär på dig din höstlövgula vindfleece och dina mjuka tossor. In med nappen, på med hjälmen. Den här ljumna oktobermorgonen är för vacker för att inte upplevas från sadeln.

Håll i dig grabben, nu ska jag visa dig hösten.

Det är tidigt och en lätt dimma vilar över åkrarna med de svartvita kossorna som påminner om suddiga schackfigurer någon har placerat ut lite här och var.

Det måste ha regnat inatt. Här och var skiner vägarna upp av blöta fläckar. I dem simmar löven. Tyst rullar däcken på landsvägarna.

Det enda som hörs är mina andetag, sadelns och cykelkärrans knarr.

Puff puff, ouch ouch. Jag har bra ben men riggen stålhoj + kärra + barn + packning är en tung rigg. Det blir lätta växlar uppför.

Du är min allsmäktiga commander-in-chief och ger ifrån dig korta missnöjessignaler varje gång jag saktar ner lite väl mycket eller ännu värre, stannar till eller annat uttråkande.

Så jag gör mitt bästa för att trampa lagom jämnt, lagom gungigt. Snart sover du.

Men så här är det min unge vän – fincyklar man landsväg så måste man stanna till och fika, det hör till reglerna lika mycket som att din hjälmmössa inte ska åka ner över ögonen *rättar till*.

Vi parkerar elegant mot Frösåker Golf & Contry Club.

Jag drar en PP och bälgar i mig en slät kaffe, du förstärker depåerna med en grötis. Gemytligt och chill är det inne på golfklubben. En flott buffé står uppdukad och jag önskar att jag vore mera hungrig men det är jag inte så vi får nog allt äta hemma idag.

Dags för avfärd, jump in my car! Menar trailer förstås. Ser faktiskt lite fram emot den dagen du är så pass stor att du kan själv hoppa in i kärran (fast då väger du ännu mer, aj aj Katjas ben)

And here we go again. Löven virvlar runt mina fossingar, strimlas mellan ekrarna, så glatt det är och jag lever så!

Vi cyklar i guld

vi badar i guld

cykeldatorn guppar i musetten, kilometrarna tickar på.

Du har stora ögon, jag ger dig hösten

Imorgon blir det släkt och stoj och hålligång men idag är det bara guldet och du och jag.

Västerås, lördag 13/10

Hej cykelvänner. Den här veckostarten alltså. Snålblåsig, duggregnig och in i märgen bluesig. En herrans novemberwannabee, denna oktobervecka. Vilken kontrast mot den gångna helgen. Tre dagar av färgexplosioner fick jag. Varav två cykeldagar.

Jag växlar mellan att smygle och att smygskaka på min skalle. Jag är idel vemod blandat med soul. Det måste vara musiken. Jo. Allting är musikens fel. Sedan tar verklighetens vindar tag i mig. Ruskar om mig, knuffar ner mot marken, vakna upp ffs Katja. Tänk realistiskt. Dagdrömma denna vardagsvardag? Skottpengar på det. Och då blir det tyst i själen. Ett tag. Och så börjar musiken om.

Hur som. Visst fasiken rullade jag runt på läckra ställen i Gästrikland i helgen. Två dagar med cykeldatorn i bakfickan, jag vet fan inte ens var det var. Tur att planerna på tekniskt på bana hade ersatts med flowish utan bana. Sten och stock och gräs och sand och grus. Korpens skratt, gässens skri, kantareller i backen, hala rötter under rocket rons, swoosh. Stumma postbakis (också ett tillstånd!) ben på lördag. Fräschare ben på söndag. Fotogenique très magnifique.

Fick ni er också en dos höstprakt och själsgenomblås i sadeln i helgen? Hope so. Puss.

Idag när jag blundar så ser jag en väg

brötig krokig och slingrig

börjar med ett avgrundsdrop

ett oändligt modkrävande hopp

ringlar sig den mellan hav och raviner

smala passage, skrå i lössand, galna serpentiner

cha-cha-cha dyner, drömhögar, berg som vi misstar för molnformationer eller är det tvärtom?

överdoser av lycka, vägen kräver att vi inte vänder oss om

fixar inte leva med om om om om

Vägen är inte utstakad, den är allt utom känd

förutom för att kräva sina offer who ain’t scared my dear friend?

Det kommer att ta ett evigt liv av många liv man måste våga äga livet sitt

Och väldigt få som hejar, många buaropp, obarmhärtiga ögonstick

Det kommer stunder då det inte går att tro ihop

och hela skiten känns som ett eländigt flopp.

Så det gäller att ha lätta hjul

och starka ben och starka hjärtat och våga ha både ont och pardon mitt barnsliga sinne sjukt kul

På kartan är vägen märkt som Vägavsnitt Okänt

och någon har klottrat dit orden OBS börjar med ett drop

ett oändligt modkrävande hopp

 

 

jag undrar om vi vågar vägen

Trivs aldrig så mycket med mig som när jag cxar

Tjo från X2000 till Sveriges framst… framsida! Älskade Göteborg ♥️☂️🐠 Målet är teknikträff för oss bolagets uppdragsledare. Det blir super det.

Men orka snacka jobb när vi kan snacka cykel.

Och stjärt. För aldrig är det så skönt att sitta still – länge, som man ju måste på tåget till Göteborg – som när man har en rejäl dos cykelträning i kroppen.  Speciellt för en annan som har straffats med både en allmänt rastlös kropp och WED/RLS-sjukdomen i extremiteterna på det.

Supercykelparet <3

Igår körde vi alltså höstens första #crossnextdoor-intervaller på Kallecrossen – prick 2 minuters cykelväg från min port. Kallecrossbanan består av en kulle och en smått kuperad gräsplätt. Vi sätter ut konerna och kör.

Tony led också som kavlat av :’(

Som jag led igår! Ouppvärmd, trött efter en lång arbetsdag. Är dessutom inte riktigt kompis med min tunga utväxling – jag måste ha fler lätta växlar omedelbums! (får bli nästa inköpsprojekt, typiskt. Fördelar och nackdelar med 1×11…) HUR SOM. Det var ju ändå skoj! För det ska vara jobbigt och jobbigt var det. Jordigt, tungt, slitigt.

Master-mäster-Eva

Extra skoj var förstås också att vi vart ett gäng hjälmskallar. Och två mösskallar för Jonas och Ivar kom förbi. Att hålla i ett ångande hett stycke mysbäbis när man fryser mellan intervallerna är ju för helande.

Så nu sitter jag alltså här på min kanske inte riktigt vältränade men i alla fall relativt nytränade crosstjärt och trivs. Känslan är flyktig – när jag vaknar upp på mitt hotellrum imorgon så kommer träningslängtan slå till nästan direkt. Tur att det som väntar är helgen med cykel varje dag. Wii!

Och skål för alla våra mindfull cykliststjärtar med en kopp pressbyrånkaffe. Puss!

↑ eftersom jag inte orkat leta efter kort på mig själv ännu så får ni hålla till godo med mina snaps och använda er fantasi för att sätta mig in i de olika delarna. Lite som den här chipslösa enhörningen jag smugit in i herrarnas lopp.

Måndag loners! Läget?

För det första: sjukt fint att så många såg och uppskattade mina banbyggarstories på Insta. Vi hade skitkul när vi byggde banan. Skittrötta var vi också. Min Watch visade cirkus en och en halv mil gång innan jag gick loss på banan med lövblåset. Sedan hamnade jag i något slags blåsnirvana och förlorade mig i min egen trötthet för resten av kvällen. Hur orkade jag palla mig hem städa och dammsuga lägenheten och så laga käk på det? JAG FATTAR INTE.

På med stödsockorna, en natts drömlös sömn – vilken lyx!

Vaknade utan ben. Lagom försovad. Hade ju förstås väckarklockan inställd enbart på vardagar. Duh. Hade prick noll maffigt frukostkäk hemma så körde müsli à la Öijer. Njöt dock kanske inte lika mycket som en öijer (är inte lika galen i müsli, är mer en ägg-och-vitt-bröd-tjej) men blev ändå mätt. Jag hade ju inte riktigt tänkt att racea så det skulle väl gå att proppa i sig en banan eller två för att klara livhanken som allt-i-allo-eldsjäl (herregud så högtravande att kalla sig själv för “eldsjäl”, nästan lika självdistanslöst som “inspiratör”, men nog brinner det i ens hjärta lite extra mycket när det ska roddas med race? Även i år då jag är lite mer trött ty småbarnsmamma).

Väl uppe på benen – de låg tydligen och skräpade i hallen, pust – så insåg jag att jag min goda tur trogen hade välsignats med både mens och mensvärk från helvetet. Ah men FFS. varför slår det aldrig fel? Varför blir jag antingen förkyld eller kvinnosaksdäckad varje gång jag ska prestera?

I med diverse värkdoping. Ipren, Alvedon. På med dunjackan. Upp på crossen. Upp till Hökåsen. Ner till Gropen.

Anna och Ewa!

VILKET KONSTVERK.

Folks överallt! Crossigt väder, lite skimrande himlafukt i luften.Eldsjälar hit och dit. Gurra i DJ-båset. Tommy på ljudet. Duktiga David speakar. Wunderkidsen redo för dagens första start. Banan, tillhärjad av den nattliga stormen och åkarna som hade provkört den. Glada blårange nunor i kiosken. Ewa <3

Blev direkt påhoppad (inte CX-style utan mer kompisstyle) av baby Anna. Anna hade tänkt cykla! Så började hon peppa mig att också ställa upp. Mjäksmöret Katja började direkt mumla saker i stil men inte ska jag väl, så klen som jag är, orka ställa till med förödmjukelse yada yada. För så är det – racesjälvkänslan är liksom inte på topp när man inte har tävlat på nästan tre år (först utmattningen, sedan Hoppetuss). Men sedan så sa jag okay. Jag ställer upp. Det blir som det blir. 

Så jag ställde upp. I D30 förstås – elitklassen är till för en när man har elitform, punkt slut – men jag hade likt förbannat bra motstånd ändå. Dels i form av Baby Anna och urstarka superveteranen Camilla Mård och dels i form av Banan och min kropp förstås. Ni som har läst min blogg länge vet att jag är en humöråkare. Mitt huvud är min frenemy. Men igår så var skallen heltom på spöken. I alla fall så fort jag hade börjat svettas uppför den för min icke-form icke-fördelaktiga startbacken. Den nuvarande banan innehåller ju ett gäng uppför- och nedförpartier i sanden. Ett par av dem hade jag varit smått nervös innan.

Det här till exempel

det här ser ju inte så långt och brant ut men aset är ju det. Börjar med en brant chikansväng (bland träden till vänster på kortet) gör det också. Innan racet visste jag med mig att jag skulle springa nedför för så många gjorde ju det? Väl inne i racet insåg jag att jag visst kunde cykla ner. Klicka ur och halvspringa alldeles i början däruppe – så klicka i och cykla utför efter svängen. Det gick hur fint som helst? Elegant? Not at all. OTB:ade däruppe i chikanen gjorde jag också, på sista varvet. Men vem bryr sig? Jag c y k l a d e varje gång. Så lite stolt över mig själv där. Måste tacka allt mtb:ande. Även om det kändes bra tryggare att forsa nedför på en cross så klart, med bockis och styvis ramis och allt.

Eller den här biten

inte så värst farlig så, men lösare än preracemagen inför SM alltså. Där sket jag inte att försöka cykla nedför. Jag ba sprang – precis som många andra (förutom hjältarna på kortet som gjorde ett värdigt försök att cykla så långt som möjligt i sandlådan. Känner ni igen Johan förresten?).

Sandfållan uppför! (en av dem) Ajaj som benen fick lida under de där sekunderna… minuterna uppför.

Och löphindren? Tja, de skuttade jag över, för att sedan nästan ramla ner över cykeln – som en hög! – så stela var benen (look at the kiddo däremot, han ba skuttade upp som hade han inte gjort något annat innan).

Så – hur presterade jag då? Tekniskt – över förväntan, med tanke på en (!) endaste crossspecifik träning i bagaget på snart två år. Jag fegade väldigt lite, gjorde rätt fina kurvtagningar och hade med mig farten rätt ok uppför där det gick. Jag körde nästan mtb-tekniskt om jag får säga det själv. Adrenalinigt. Förutom påhopp-biten då men den får vi fortsätta slås med. Fysiskt – klent men helt ok med tanke på den stora mängden sjukdom och den minimala mängden träning i bagaget. Pendlade mellan att känna mig som ett blysänke (uppför) och som en fågel (nedför).

Vid målgången var jag nöjd. Allt som hade hänt de senaste åren hade gett mig en ödmjukhet få saker kan rubba. Visst stack det till lite i hjärtat, att slå så pass mycket underifrån – korta backiga lopp är annars faktiskt min grej, det är just pendlingen mellan upp och ner som jag är bra på. Visst hade jag önskat att jag kunde komma mer förberedd, mer tränad, mer… Och visst hade jag önskat att åter befinna mig mitt i elitsmeten. Sparras, om än i de bakre raderna, mot de starkaste brudarna, söka komma först in i kurvorna, bli omsprungen uppför – men cykla ikapp direkt efter backen, ja allt sådant som får inte lär ske på ett tag. Men jag var ändå lycklig där jag stod. Precis där. Glad och tacksam för min starka cykelvän Anna, som hade sporrat mig till att ställa upp och som gjorde ett så föredömligt läckert race (elitlicens 2019?). Glad för Camilla, vars coolhet och rutin hade smittat mig redan på startlinjen. Glad för att vi hade så många unga talanger på damsidan som hade kört så snyggt och som berömde banan. Glad för att mina trasiga ben hade burit mig hela loppet runt utan den minsta tanken på en DNF.

Och glad för att jag själv hade gjort en värdig, hoppingivande comeback som utan att försköna läget vittnade om följande:

DITT PANNBEN (och din förmåga att vägra mogna till dig) ÄR ETT JÄVLA KONSTVERK KATJA. Du har grunderna i dig. Du har lugnet i dig. Du må vara ett tungt stycke utvecklingspotential och du kommer att få jobba häcken av dig för att nå dit du vill – för dit vill du, det vet du ju – men du kommer att nå dit. Vad dit är vet du inte själv än. Men du har förmågan att ha jävligt kul på vägen. Beröm nu dig själv och sluta fan dra i tröjan och KÖP NÅ NYA TÄVLINGSKLÄDER HERREGUD

(ok det där om kläderna kom från Eva och Jenny men ändå, passade bra in i det högtidliga sammanhanget)

DJ GU.D (fast egentligen mest Gurra) och käre Tony som presterat ett sjujäkla strongt race
trots jobb med racet 24/7 i två dygn innan

Ja vad säger man vänner –

GROOPENCROSS, vi made it again. Så bra jobbat av alla. Initiativtagarna, eldsjälarna, sponsorerna, publiken, åkarna. Utan inbördes ordning. Överallt hördes – vilken bana!

Ja, vilken bana! Så – vi får väl se om vi återkommer nästa år eller om vi tar och vilar och kör en comeback (kanske som SM? Vem vet? Men sugen blir man) om något år.

Min cross, svänger som en king, får mig att känna mig som en queen
(och så Annas läckra Cannondale-häst bredvid)

Idag vilar jag kroppen. Är åter elegant i klänning och retrokit i dova kulörer. Äter torsk till lunch. Dricker massa kaffe. Jobbar. Är normal mamma till min bebis ikväll. Tänker till och med storhandla faktiskt, ädelost- och chokladstashen är slut i kylskåpet. Längtar redan till nästa träning och race. Och läser förstås RR från racet: Johans, Annas och Magnus (har jag missat din RR? Hojta till så länkar jag genast!)

P.S. Glöm inte att du kan fortsätta konsumera årets mäktigaste crossrace i gruppen CYKELCROSS. Där finns det också en del kort. Tyvärr inte Jonas i år. Han och Plutten var upp till byn för att ge mor Katja racefixar- och tävlingsro och testa Jonas nya Ripmo i gästriketerräng förstås. 

Mycklinge!

Kors i taket – jag har morgoncyklat! Som i tränat alltså (morgoncyklat som i transportera sig har jag väl gjort sedan urminnes tider). På en vardag. Och tidigt dessutom. På jobbet strax före åtta. Det ni. Det händer inte ofta ni.

Inte utan min djungel next door

Kittat upp mig, slängt på mig commuterryggan, min gamla trotjänare Deuter, lika gammal som mitt sportcyklande. Stuckit ut österut. Lite asfalt, en del grus, lite för lite tryck i däcken men men. Skönt och bekvämt är det på gravelstålisen. Tungt förstås också men det är ok. För morgonen är vacker, solen skiner som en sol ska. De grafiska skatorna studsar runt i gruset. Bonnkatten vid Mycklinge är trött efter nattens härj och glor lite slött på mig där den sitter nere i diket. Överallt ser jag smycken, de tunga rönnbärsklasarna. Man borde ta sig ut och plocka lite och koka sig en batch sylt, hinner jag tänka. Rullar in i stan ihop med bilisterna. Har tappat hårsnodden och känner mig läcker med utsläppt hår tills jag kommer på att jag har jympaskorna stickandes upp ur fickorna på deutern och ett svettigt cykelpendlarfejs och det är väl kanske ändå inte så läckert. Men äsch. Jag har morgontränat. Inte våldat mig. Inte gjort något emot min natur. Tvärtom, jag är i harmoni.

 

Eh just det.

 

Och hej förresten kollegorna, jag har cyklat. Är därför som folk igen. En QOM har jag också snott åt mig. Omedvetet. Lite kul.

Ett livsstilskort som får representera “pendling”
(fast jag inte pendlade utan tränade men ändå)

Och mer av den varan kommer det att bli. Morgoncyklingen alltså, även om QOM får alltid plats i bakfickan. Två vardagar i veckan är min plan. Jag går ändå upp sketatidigt varje morgon nuförtiden. Före både Ivar och Jonas. Vill inte söla för mycket. Vill hem tidigt till min bäbis. Så mycket jag kan.

Vill ni hänga på ibland? Kommer att lägga ut vissa pass i VCK:s facebooksida. Ca 6-7.45 och olika fartlekar beroende på rutt och väder är tanken. Håll utkik!

Puss.

Oy från er kära prodigal blogger.

Jag upplever/genomlider just en stor förändring. Sedan tre veckor är jag en working mom. Jag jobbar alltså heltid. Med samhällsteknik ofc (frilansandet inom text och bild är kvar vid sidan om när jag känner för’t). På det bästa kontoret – på flera kontor. Ihop med mitt “gamla” gäng som jag saknade så mycket när jag testade på en annan ingenjörsbyrå året innan jag gick på mammaledighet. Vi gör feta saker. Planerar för samhället under mark så att samhället över mark mår fint och har sig. Men även om jag trivs superbra och har redan nu gjort mycket kul med mina kära kollegor så är jag ju inte längre hemma med det mjukaste jag vet. Min lilla Plutt. Hoppetussis.

:'(

Det är skitkonstigt! De första dagarna visste jag knappt vad jag skulle göra utav min kropp. Den hade ju anpassats helt till att ta hand om Bäbyn. Bära, mata, krama, pussa, lyfta om och om igen, dra vagnen, hålla i handtaget på bussen med ena handen och i vagnhandtaget med andra. Hur skulle jag ha armarna nu då? Vad skulle jag göra utav den tomma ytan framför mig, den som hade upptagits av vagnen och Ivars storslagna personlighet i nästan ett år? Vilket säte skulle jag sätta mig på i bussen? Vilken dörr in i gallerian skulle jag välja nu, den stora snurrande eller den lilla vid sidan av? Måste jag ställa kaffekoppen en meter ifrån mig eller gick det nu bra att faktiskt hålla den i handen hela tiden? Inte bara kroppen, även hjärnan fick anstränga sig rejält i början.

Och då talar jag inte om hjärtat.

För Pluttens vakna dagar är intensiva men korta – han är ju trots allt en liten plutt. Upp stiger Plutten, ofta glad, ibland superhungrig. Sedan är det full fart, en kort tupplur mitt på dagen och sedan full fart igen och så bums i säng. Sista protestrycket medan jag gosar ner Plutten i sängriket, kramar hårt min Plutt som kramar hårt sin kaninfilt. Blicken är simmig, nappen jobbar hårt. Puff. Och så sover Plutten igen. Och klockan är bara åtta. Och jag har inte alls fått så många timmar med min bebis. Idag heller.

Jävla skit. Jag vill ju ha mer tid med Plutten. Jag är ju van att bada i pluttkärlek! Han lider inte – han har ju Jonas. Men jag då! Tänk på mig då! Jag har ju precis lärt mig att våga släppa in lyckan i vardagen. Jag har till och med lärt mig att trivas hemma. Och nu slits jag igen.

Samtidigt är jag bra mycket mindre sengångare just nu. Jag beundrar verkligen de som lyckas hämta inspiration ”hemmavid” men jag är helt klart inte den typen. Herre så skönt det är att inte ha en massa intellektuella luckor kvar i hjärnan som man fyller med massa skit (typ, scrolla genom Instagram?) i brist på the real shit inspo hämtat ur verkligheten. Herre så skönt att umgås med människor som får en att utvecklas. Nu har jag och Plutten i och för sig inte suttit hemma och glott nå många dagar (även om det hade kanske varit ”fint” enligt regelboken, ibland har jag till och med låtstats ha det lite ”lugnare” än vad vi har haft för det är tydligen ok att köra ungen i bil till näraffären var och varannan dag men konstigt att fara tåg 14 min till närliggande stad för att se på fina djur i parken) men ändå. Jag vet så klart inte om jag blir en bättre av att jobba men den nya stimulansen gör mig till en roligare mamma helt klart.

Nu går min vardag ut på att vara effektiv på jobbet så att jag får så mycket tid med min Ivar som möjligt. Jag har börjat gå upp tidigt, mycket tidigt, något jag aldrig gjorde förr. Men nu har jag en Anledning. En gång utmattad är jag fett noga med att parera minsta lilla stresspilen genom hjärtat genom att pausa, andas djupt, smälla igen datorn och gå runt kvarteret – ja vad som helst som minimerar ångestrisken. För nu har jag en Anledning. Obs sådant är kanske självklart för stabila människor men för en annan så har det ändå krävts en liten Plutt för att tagga ner och det är väl tur det.

Så – jag har alltså både växlat upp och taggat ner. Jag har växlat upp hjärnan. Idéer föder idéer, både jobbmässigt och privat, och jag mår så bra av detta. Och jag har skruvat ner tempot för Pluttens skull. Inom vår lilla familj håller vi fortfarande på och kilar in oss i de nya rutinerna. Tyvärr har vi varit brutalt förkylda alla tre – igen, jag vet! – vilket har rubbat allas “inskolning” något men vi är på G. Jag hoppas att det blir bra. Och blir vi inte bra så fixar jag så att det blir bra. För om det är något jag inte vill så är det att snurra i något slags galet “livspussel”hjul. Det är inte därför jag tjänar cash liksom.

Cykel- och träningsfronten förändras den också. Jag kommer att fortsätta satsa på kort och effektivt snarare än långt och lugnt ett tag till. Hur länge tänker jag inte bestämma, där vägleder Bäbyn. Men det känner ni väl alla igen som är småbarnsföräldrar utan avlastande släkt på samma ort. Distans och race (då tänker jag främst cykelcross) blir det förstås också av när det blir av. Det behövs sannerligen – man är väl ingen cyklist som inte längtar till att hänga med naturen en längre stund. Men jag har ställt in mig på att morgon- och lunchträningen är det jag får leva med framöver. Det är helt ok! Livspussel må vara drygt men träningspussel är kul. Utmanande på ett roligt sätt.

Fan nu snackar jag åter för mycket. Förlåt. Det är som vanligt. Puss och vi ses väl i helgen – på Groopencross? Det lovas finväder och världens sötaste Plutt som publik. Kom!

Det finns ett särskilt ställe dit jag brukar styra kosan. Som i cykeln alltså.

Stället är en mindre känd, rätt trist vägtutt mellan två större och finare vägar.

De enda utsmyckningarna är ett par dagvattenbrunnar i betong och några slöa svartvita kor som visar noll intresse för mig eller mina förehavanden.

Och det är precis därför jag är här. Och det är just så jag vill ha det.

För sedan några år tillbaka är detta ställe nämligen platsen som jag använder för att bli av med mina jag kommer aldrig att kunna [infoga valfritt teknikmoment]-demoner.

Det började med att jag kom hit för att lära mig klicka ur och hoppa av cykeln i farten. Här var gruset stadigt, och gräsremsorna mjuka. Här gjorde det inte så mycket om jag slant och råkade ramla.

Ett tag kom jag hit för att träna skarpa kurvor efter den läskiga kraschen under Hässlö GP.

Så småningom kom stället utvecklas till en teknikdemonfri zon för allehanda teknikmoment. Hit kommer jag ibland för att samla mod och vara ett med cykeln. Det kan även vara racer eller mtb och ibland är träningen ”fiktiv”, rent mental – jag kan ju till exempel inte träna drop eller stenkistor här! Men jag kan hoppa av cykeln, ta några djupa andetag, rensa de onödiga begränsande anti-mantran och ladda om innan jag går på’t igen – här eller där teknikmomentet finns.

Idag svängde jag till exempel förbi här och tränade min stora Akilles häl crosspåhoppning i farten. Det gick sådär, kroppen är stel och särskilt stel är just den sidan som ska vara elastisk.

Men det är just därför jag behövde åka förbi här, och kommer att behöva åka förbi här flera gånger. För det är ju så lätt hänt att man intalar sig att man inte kan och kommer aldrig att kunna heller för det är ju omöjligt för en!

Och då är det bra att ha ett utpekat ställe där inga aldrig och inga inte kan få existera. Har man väl varit där så vet man att man visst kan, för man har vänt sin inställning. Det enda man behöver göra är att fortsätta träna.

Tacka tankens kraft och anspråkslösa öde vägtuttar för det.

Hur gör ni när ni kört fast i inte kan/kommer aldrig att kunna-tänket? Tell me. Puss.

 

Hej. Jag är tillbaka från jobbresan. Det har varit lärorikt och skitkul och jag borde vara postäventyrsdeppig men är postäventyrslycklig istället. Lyssnar på fin musik och så. Chairdancear. Däremot är det lite synd att resan sammanföll med det häftiga, kanske till och med lite surrealistiska

nämligen att cyklister – medmänniskor! kvinnor som män! – köpte cykelkläder som hade designats av mig och bidrog på så sätt till den viktiga forskningen om sjukdomen bröstcancer.

OMG NYP MIG I ARMEN etc.

Men vi tar det från början.

För ett tag sedan så ritade jag – utan några större förhoppningar, med en av sommarens feta influensavirus i kroppen men icke desto mindre helhjärtat – ett designförslag till tävlingen av cykeltjejer.se / Original Teamwear / Rosa Bandet 2018. Jag kallade designen för rosa, svärta och hopp och utvecklade min idé på bloggen.

Tävlingen avgjordes genom omröstning på Cykeltjejers facebooksida. I början vågade jag inte ens titta på rösterna som ramlade in. Men så småningom kikade jag in och satte igång att hjärtgilla varenda kommentar som röstade på förslag 1 – mitt förslag. Och seriöst. Trots att jag inte är någon kramig person av mig så skulle jag lätt släppa gardet och sönderkrama varenda en av er som har gillat min idé.

När jag väl hade fått veta att min designidé hade vunnit så tog det ett tag innan jag vågade känna någon glädje. Men sedan kom den. Glädjen och stoltheten. Tänk, va! Att så många hade lagt sin röst på mitt bidrag. Utan att veta att det var mitt. Men sedan fanns det ju även ni som visste att bidraget var mitt. Tack ni. Min läsarkrets är bloggvärldens bästa läsarkrets. Omutbara. Störtärliga. Fett härliga.

Så, nog brölat Katja.

 

Designen anpassades till Original Teamwear med hjälp av deras duktiga in-housedesigners, det blev så här:

Och i slutet av förra veckan så öppnades så äntligen webbshoppen. Återigen sköljdes jag över hur overkligt det kändes –

inte minst när frågorna om storlekarna

och om herrmodellerna (inget som hade varit tänkt från början men som fick specialöppnas) 

och om kollektionen skulle återkomma (!) 

droppade in både i de olika kanalerna.

 

Än så länge har jag inte vågat fråga hur många det var som köpte hela kollektionen eller delplaggen. Men det tänker jag göra. Hade det “enbart” rört sig om att ha vunnit en kul designtävling så hade jag nog nöjt mig med att veta att några av mina underbara cykelkamrater (inte minst i hemmaklubben VCK, bästa blårange när det gäller!) kommer att cykla i rosabandetkit signerade eran Katja. Men nu är vinsten större än så. Jag hoppas med andra ord på att summan som kommer att tillfalla Cancerfonden* blir så stor som möjligt.

Och vem vet, tänk om kollektionen gillas så pass att den återkommer även till nästa års rosabandetkampanj? Vore inte det något Original Teamwear?

Så stort, stort tack ni som röstade och ni som köpte kollektionen. Stort tack till cykeltjejer.se och Original Teamwear för ert engagemang i en av de viktigaste frågorna. Stort tack till det lugna väntrummet och den väl tilltagna kön på Åres Hälsocentral. 

Och stort tack till min penna. Jag älskar att den är åter igång med både skiss och text. Jag lovar att berätta för er när jag vet hur stort bidraget blev <3

Puss och lova att tagga @cykelkatten när ni lägger upp kort på er i era fina rosabandetkit. Återigen – ni är bäst!

* bidragen till den svenska Cancerfonden örönmärks inte. Alltså går pengarna till att bekämpa och sprida preventiv information om all slags cancer – inte minst bröstcancern som ju är den dödligaste cancerformen bland kvinnorna. Tryck här för att ge din gåva.