Ibland möter du henne på en snustorr stig där hon har glömt allt vad bromsar heter… tills hon möter dig
ibland möter du henne tuggandes styrlinda på någon dammig grusväg
men oftast ser du inte henne alls,
för hon har cyklat ut någonstans mycket stilla och mycket tyst,
lutat cykeln mot något träd eller bara lagt ner den på marken, oftast med växelförarsidan upp men inte alltid
och står och stirrar någonstans oviktigt vart och tänker på precis ingenting.
Bli inte orolig för hennes tomma blick, bli inte kränkt om du råkar på henne och hon inte ser dig och vinkar tillbaka.
Hon lider inte, hon är inte oartig. Hon laddar helt enkelt om innan hon cyklar hem och är precis den vanliga Katja med tusentals tankar och känslor som blixtar i ögonen inramade av dessa fina linjer vi kallar trötthetsrynkor.
Nästa helg har jag hela nittio kilometer torr grusväg på mig att tugga styrlinda på. Fast jag lovar att se vaken ut och le just denna gången.
Puss på er kämpar.
