År: 2017

Hej, i sann throwbackthursday-anda kom jag på att tänka på ett gäng tidsperioder och ögonblick jag inte (eller?) längtar tillbaka till. Voilà:

♺ till eran innan våra specialutvecklade, nästan skräddarsydda cykelbyxpads som knappt kräver någon chamoiscréme under kortare turer

♺ till tiden då det här och var förbjöds (jepp, i början var man dum nog att inte reglera sådant så en och en annan tjej slank igenom) för kvinnorna att ställa upp i cykeltävlingar pga det vanliga vi traditionella sköna gubbs gillar cykeltjejer så länge de är timida, lyssnar på oss storögt och inte cyklar för snabbt för då känner vi oss hotade-tänket. Det är fortfarande förbjudet på proffsnivån i landsväg utan kvinnorna hänvisas till egna tävlingar som visserligen påminner om originaltävlingarna men som ändå sker i skuggan av “de riktiga” loppen

Merckx och den framlidne Tom Simpson
kör Paris-Nice 1967 (hittat på Pinterest)

♺ till tiden då doping mer var regel än förhatligt undantag och cyklister dog lite här och var i stigningarna för att huvudet pallade mer än kroppen

♺ till tiden före cykeldatorer. Herregud så tråkigt utan loggning och data, mvh modern cyklist

♺ till tiden före klickpedalmekanismerna (de är ju ett antal idag). Nu är jag extrem och avskyr att sitta fast i saker men tanken på att jag klickas ut när jag vurpar gör det liksom lättare att uthärda

♺ till tiden då cyklisterna tipsades om att träna i bomull och linneväv

Randonnören Billie Samuels strax före sitt
Sydney-Melbourne rekordförsök 1934 (fotot snott härifrån)

♺ …och de kvinnliga cyklisterna uppmanades att inte ge sig in i cykelsnacket – det var grabbarnas territorium (undrar hur många som nickar instämmande nu lite i smyg hehe)

♺ till ögonblicket någon snille kom på att ja! tänk om man kunde ta och börja tillverka mönstrade färgglada landsvägscykelsockor? 

♺ till tiden före den militanta klungdisciplinen vars alltför hänförda anhängare som börjar tävla ibland glömmer att ett cykelrace inte riktigt går ut på att alla ska in i mål samtidigt och på kortast möjligast tid. Ja, hur tävlade man innan någon tog på sig “ledarvästen” och såg till att alla skulle ligga i jämna par, bidra lika mycket, oavsett kropps-, teknik- och taktiktyp och inte åt annat än längst bak? (OBS här var glimten i ögat rätt tydlig)

och när vi ändå är smått giftiga här

♺ till tiden då det ibland saknades motionsledare på cykelsamlingarna. Ja, gick det att cykla i grupp även då? Tänk så hemskt det var innan cykellederiet i de större klubbarna reformerades och döptes om till Serviceinrättning och Cyklistbarnomsorg AB. Vem fick skiten (på Facebook, först dagen efter förstås) för när Adolf bonkade i den sista uppförsbacken? Vem övertalade Adelina att inte anmäla klubben för kränkning när hon blev ombedd att byta grupp till den något lugnare för denna gången? Ja, det är ett under att det ens cyklades förut.

okej sorry tillbaks till allvaret

– Will Joe crash, dude?
– I bet he will, bro

(bildkälla här)

♺ till tiden före hjälmtvånget (och de moderna, faktiskt skyddande hjälmarna) på tävlingarna. Usch säger jag bara. Usch, vill knappt tänka.

♺ till tiden före den svenska crosscupen. Tack gänget som en gång drog igång verksamheten i Sverige. Tänk så tråkig cykelstämningen det annars hade varit höstetid.

♺ till epoken före cykelmodet blev mer och mer allmäntillgängligt och genomtänkt. Idag köper få att kläderna enbart ska vara “praktiska” och även mainstreamkedjorna satsar mer på smakfullhet och passform. Ja, cykelsporten har helt enkelt blivit stiligare, särskilt i vårt avlånga trendkänsliga designgalna land. Kul tycker jag!

♺ till tiden före musikens tillgänglighet för icke-rika kreti och pleti som en annan. Säg vad man vill om tjänsterna som Spotify – men tänk vad hemskt det måste varit att aldrig ha råd att kunna fara och lyssna på något annat än bygrannes folkmusikplonk fast ens hjärta längtade till kammarvioliner

♺ till tiden före palak paneer. Åh herre jag skulle kunna äta det varje dag. Med mango- och mandelnaan till förstås – Malmö-style (åt den godaste naanen i Malmö i alla fall)

Vad längtar ni inte tillbaka till? Berätta!

Puss.

Förmiddag folks!

Ni anar inte hur less jag är på den här himlans utdragna förkylningen. Den vill verkligen inte ge sig ordentligt. Men trots huvudvärken på grund av snortätheten så är jag ändå piggare och har energi nog att gå till och från jobbet, wii liksom. Tänk så utsatt man är. Ena dagen levererar man watt som ett annat låtsasproffs, andra dagen är man glad som kan ta sig till jobbet utan att däcka i någon snödriva. Men imorse hade jag banne mig tagit ut mig om så bårburen – så vackert det är med all snön som fallit ner över vår stad under kvällen och natten. Så jag drog på mig mina varmaste kängor och pulsade fram mellan villorna glatt vinkande till alla dystra männen (varför ser man så sällan någon gumma som skottar?) som skottade garageuppfarterna för att släppa ut bilarna. Hade jag varit frisk så hade jag förstås tagit crossen och slirat runt på gatorna för lite “gratis” teknikträning. Men nu är även Ridleyn inne på lagning hos Thomas på Bianchi (vevpartistrul) så då är vi väl två. Men ändå – jag mår bättre! Har jag tur så fixar jag cykla lätt och lugnt redan nu i helgen.

Det var steg ett det.

Steg två är att jag fått tillbaka svaret på min omfattande blodprovtagning jag gjorde häromveckan i samband med att mitt WED-tillstånd förvärrats något stört den senaste tiden med konstant sömnbrist och konstant träningsvärk som påföljd. Svaret är att alla mina blodprover är normala vilket är bra egentligen. Men samtidigt också lite häpp över det. Okej, så jag har ingen brist på någonting – men det hade varit skönare att kunna “bota” tillståndet med hjälp av vitamintillskott. Har dock varit sexig och vänslats och sovit med stödsockor nu och det gör susen. För benen och sömnen, alltså.

Ja ni ser – en kvinna i förfall, det är vad jag är just nu. Snart är jag dock frisk och då är ynkandet ett minne bort. Och tacka marknaden för att det finns heta stödstrumpor. De gör det lättare att uthärda tanken på alla metoder som kommer att behöva testas under tränings- och tävlingsperioderna för att hålla en bra återhämtningsnivå.

Puss och hoppas ni njuter av vintern!

Hej och alla prylhaters kan sluta läsa här men jag bara måste visa upp min träningsvänligaste julklapp – min nya guldiga Apple Watch – så fin mot det gröna eller hur?

Den första utgåvan av Apple Watch – den som hette Series 1 – väckte ett rejält habegär hos mig som varit utan träningsklocka lite för länge men var osugen på en plastig hurtbullevariant. Jag gick till affären och undersökte klockan men då den saknade en inbyggd GPS-mottagare och förmågan att logga saker utan mobilen i närheten (för senare överföring) så fick det bli ett nej tack för den där gången.

Men så släpptes Series 2 och hade det mesta jag begärde av en vardagsklocka sportif – GPS, pulsmätare, vattentålighet, loggning frikopplad från mobilen och ett stöd för tredjepartsappar som Strava, Clue, SL:s app med flera braiga.

Jag önskade mig en i julklapp men trodde aldrig att jag faktiskt skulle få den men så iih! fick jag den ändå av Jonas <3

Självklart är inte klockan någon ersättare för min cykeldator men det är inte tanken heller. Den är ett snyggt verktyg för den övriga träningen som löpning, simning och styrketräning samt ett hjälpmedel för en lite högre organiseringsgrad i min planeringsberoende skalle helt enkelt. Och vem vet, kanske ger jag mig ut på en no Garmin no rules-runda någon gång. Och då är det ju ändå bra att kunna tjuvstravalogga ändå hehe.

Tack älskade Jonas och puss på er

MVH tjejen som hellre står över frisörbesök i ett år än står över den sjyssta tekniken

Söker sympati med denna gulliga
kaninsnappis – från promenaden i Stora Skuggan igår

Morgon!

Det känns lite deppigt att börja årets träningsblogg med att sörja de uteblivna milen men tillåt mig! På dan före julafton kände jag mig krasslig men det hade man ju gjort förr utan några större men så jag gjorde ingen big deal av det men tog det lugnt. Jag körde mig och Jonas till Hedesunda, påbylsad, mätt och satt sedan ut kvällen för att ta det säkra före det osäkra.

På lördag vaknade jag rätt pigg så vi bestämde oss för att lugnt, superlugnt cykla ett gäng kilometer för att kicka igång de där nu klassiska femtio milen och för att ja, få oss lite cykling helt enkelt. Turen blev fin och jag såg till att varken svettas överdrivet eller göra något annat alltför ansträngande. Bara rull. Fina vyer. 

På kvällen blev jag sämre, mot natten blev jag riktigt dålig och sedan dess har jag varit som värst febrig och heldäckad med en smak av en hel kåkstad i munnen och som bäst pigg nog att promenera ett par-tre kilometer i rullatortempo.

Idag är min första arbetsdag på det nya året och jag är fortfarande inte helt frisk. Det är alltså nio dagar sedan jag cyklade och även om det förstås är en prutt på det stora hela så är jag ledsen över att ha fått stå över många sköna grundmil i det milda vädret som varit nu under storhelgerna.

Eftersom cykelabstinensen känns enbart i huvudet och inte i kroppen – som helt saknar go just nu utan mest kräver myntate och sömn – så tänker jag förstås inte vålda mig till någon träning överhuvudtaget förrän jag är så gott som säker på att jag är återställd. Jag är lite stressad eftersom jag har testet med lagets nya sportdirre Martin på Aktivitus bokat på onsdag nästa vecka. Ska nog kanske ändå försöka senarelägga testet – det blir nog varken optimalt eller särskilt rättvisande att göra det så snart efter denna tunga förkylning.

Så nu gäller det att bita ihop, acceptera att slutet av året helt enkelt kom av sig cykelmässigt och se istället fram emot den resterande vintersträckan. Än har vi – säger vi eftersom det känns som att halva cykelsverige varit lamslaget av förkylningsvågen här – ett gäng månader på oss att vinterträna på.

Men likväl bjuder jag inte på någon träningsplanering den här veckan. Har ju bara ett träningsmål med den egentligen – att bli frisk så jag kan träna igen. Puss.

Må 2017 bli ett år med färre spurtorsk
och ännu läckrare vadmuskler!
(och mindre cykelstrul)

Hej god kväll, god första januari 2017 för sjutton folks!

Förutom att det är ett alldeles nykläckt, ångande färskt nytt år så är det ju förstås även ett nytt bloggår. Spännande va!

Det är nu jag borde drämma till med någon häftig nyhet gällande bloggen men jag ska inte lura er – det blir inga häftiga nyheter pang på just nu men säger till när det dyker upp.

Om inte det faktum att tänderna på min nya header ser nyborstade ut till skillnad från på den gamla är en häftig nyhet. Men seriöst, de var nyborstade på förra headern med men såg gula ut i motljuset. Störigt. Men nu är det nya tag. Headern är för övrigt tagen under landsvägs-SM 2016 – värmeslagupplevelsen utan dess like. Faktiskt det gångna årets hemskaske cykelupplevelse nu när jag tänker efter. Men jag gillar bilden ändå, den är idel smärta sportif och därför lite cool.

Vill ni veta en hemlis förresten? Jag retuscherade bort en blemma på kinden. Fuskigt tycker nog vissa, läsarservice säger jag.

På tal om – tillbaka till det nya bloggåret.

Jag älskar verkligen att blogga och försöker utvecklas lite för varje år (skulle säga för varje inlägg men det vore att ta i faktiskt). När det kommer till vissa grejer som skitnödigheten i valet av illustrationer och tendensen att skriva för långa inlägg, så är jag tyvärr smått oförbätterlig.

Men jag tänker att i år försöka satsa lite mer på kvantitet än tidigare. Kanske – precis som i det övriga levernet – släppa kravet på mig själv liiite och blogga lite mer old school. Lite enklare, lite sakligare. Det är ju så lätt annars att man dränker sig själv i alla episka ride stories och glömmer notera de små glädjetingen i blogglivet, som att visa upp det senaste sockinköpet eller anmärka på den grymma benkänslan under ett vanligt tidagspass.

Annars tänker jag fortsätta satsa på kvalitetscykelfoto, både mitt eget, Jonas och andra fotografernas. Lyfta fram dem och det som lyftas bör. Föra en dialog med er läsare – både i kommentarsfältet (hörni era latmaskar som hellre kommenterar på Twitter, Facebook eller Instagram) och via mail och irl. Göra mitt bästa för att ha kul med bloggen och få er att gilla den för det mesta men även ogilla den då och då ty ogilla är sunt och omväxlande.

Så i och med det så önskar jag er varmt välkomna till det nya bloggåret.

Puss och hojta till om ni saknar nåt på bloggen. Det fixar jag!