Hoppetuss fyller en månad och blir insnöad och chokladfläckig

Hoppetuss Hoppetuss! Titta, det snöar nu! För första gången i år – för första gången i ditt liv snöar det min bebis. Med snön kommer ljuset och glädjen. Borta för stunden är de grådassiga novembertonerna. Världen kläs i vitt och allting blir lite festligare, lite renare och lite… nyare?

Du snusar sött i barnvagnen. Det är nästan bara den ännu småplatta nosen och en liten bit av den stickade jordgubbsmössan som syns i det ombonade dunklet. De stora mjuka snöflingorna yr runt om vagnen och landar på suffletten men inne i din liggdel är det varmt och mysigt. Får jag krypa in hos dig? Senare när vi kommit hem efter vår långa promenad genom skogen i förvandling och jag tar upp dig för att rapa efter amningen så tittar du storögt genom fönstret bakom min axel.

Du är för ung, för ny precis som vintern. Du kommer inte att minnas denna första snön, på din enmånadsdag den fjortonde oktober. Men jag kommer att minnas den åt dig, precis som jag minns att jag plötsligt reagerade på att det regnade ute, efter att inte ens noterat omgivningarna eller tittat ut genom fönstret i vårt BB-rum.

Idag är du en månad vår Ivar. En kort tid i en vuxen människas tillvaro – en viktig och stor tidsintervall i en liten bebis liv! Du växer så det knakar. Mest på längden i och för sig, men då får det vara så. En tjockkindad sardin är du utsträckt i min famn, både lång i din vita ärmlösa body och oändligt minimal i ett. Ibland är du precis som en komplett liten pojke och ser nästan äldre ut än din månad. Då är ögonen outgrundliga och kloka. Ibland är du hur ömkligt späd som helst. Ögonen i kors och en skvätt mjölkkräk i mungipan. Jag blir inte alltid klok på dig. Ändå är du självklar ända sedan första tuff tuff AAHHH!-skriket den där fredagsnatten.