God kväll från mobilbloggande morsan här. Fortfarande har jag inte lyckats med ett endaste datorinlägg… men vad gör väl det? Lite svårare att korrläsa och länka bara men men.
Inatt hade vi sovit hela 3 x 3 timmar (3 timmar sömn – 30 min amning & blöjbyte & nattning – 3 timmar sömn – etc.) vilket får räknas som godkänt. Därför blev det åter en långpromenad för mig och Ivar. Japp, blir en del promenadier här på bloggen i dessa tider men det för att jag inte får cykla ens på Monarken ännu. No bikes no likes jag vet, men stå ut oki.
Hösten, hjärtskärande fiiin.
Så även min Ivar som dagen till ära sportade sina nya vantar i varianten blårandigt (vi har ett par i ceriserandigt också men blårandigt är finare till höstfärgerna).
Jag var helt okay jag med om jag får säga det själv (och då bryr vi oss inte om de rödsprängda ögonen). Säg vad man vill om att vara gravid – men jäklars vilken tjock och fin kalufs man får! Synd man kommer att tappa typ hälften av den under amningen om man ska tro de som vet.
(och jag hoppas att ni fattar att jag egentligen promenixar med håret i svans och tjockmössa på, hade väl blåst av vägen som en annan maskros annars… men vad gör man inte för ett foto)
Den vindtäta ”gundan” på!
Och flarren med kolsyrat vatten med. Jag skäms nästan att berätta det men under graviditeten aka den alkoholfria tiden så har jag blivit som tokig i smaksatt kolsyrat vatten. Kanske för att det är någorlunda roligare att dricka det till maten än typ vanligt tråkkranvatten. Med det sagt betyder det inte att jag förköper mig på flaskvatten – men ibland så måste jag bara. Som idag. Så. Gott.
Vi började med att klämma i oss en kaffe och en gobit på shellmacken i närheten av där vi bor och fortsatte sedan på motionsspåren i Rocklunda upp till Villa Utsikten. Det blåste satan, blev alldeles svettig och genomblåst i ett.
Sedan blev vi… ok jag då, smått uttråkade av att gå på de snälla raka spåren och härjade till det något genom att gå och köra upp och ner på lite tuffare stigar och spår! Ångrar inte ett dugg att vi satsade på en liten offroadtraktor till barnvagn.
Det ökända SM-dropet ju! Fast okay, vi tog the cowards way ner faktiskt.
Sedan gick vi till kyrkogården och jag la fem rosor på Peters grav. Idag är det fem år sedan han togs ifrån mig och de andra. Jag är sällan dit, till kyrkogården. Det är svårt att förklara liksom men… Jag förknippar inte det stället med Peter. Känner inte att det är där han är, för vi möts på andra platser jag inte kan förutse i förväg, det bara sker, hans ande är lika fri och egensinnig nu som när han levde, den har alltid tid för ett snack, väcker ofta minnen som får det att knipa till djupt inne i bröstet, men det sker inte på kyrkogården.
Men idag kände jag för att gå dit, lägga de rosorna på den där stenen och stå och glo lite.
Kanske för att oktober inte längre är lika med svärta.
Kanske för att oktober idag är lika med den största kärleksnåd av dem alla.
Tuff-tuff-tuff… Whäää! lät det ut vagnen så det var bäst att lämna minnenas stiltje.
Ute hade det blåst upp till en rejäl nästan-storm! Vi passade på att åter smyga in i skogen, gick (något avsiktligt) smått vilse men hittade sedan hem igen. Pust!
Te till mor och mjölk till son. En rask och varierande mil vart det, är nöjd med dagens insats.
Puss och hoppas ni har en bra måndag.