Egentligen vart vi ju en familj långt innan Hoppetuss behagade göra entré. Hade vi inte undermedvetet känt att vi, Katja och Jonas, hängde ihop som en konstellation så hade det inte blivit till någon liten bebis liksom. Men det blev ju lite mer tydligt när jag blev gravid – och mycket mycket mer tydligt efter förlossningen då vi inte bara titulerar oss en familj utan måste ta och fungera som en mer eller mindre funktionell (vilket är lätt när man är utsövd och mindre lätt efter en tuff natt) sådan. Jag kommer ihåg tanken från tiden då lillebror (20 år yngre än mig) var liten – man satt där hålögd, helt slutkörd och ba att en sådan liten sak kan få tre vuxna personer och en katt helt utslagna.
Igår lördag var vi dock högst funktionella om än utan katt. Ivar hade bjussat på en kanoners natt (sömn 23.30-ish till 5, sen amning någon halvtimma, sen sömn till 9.30) så vi var sådär märkligt utvilade.
och herre min –
vår älskade hoppetuss Ivar och med det hela vi fyllde två veckor! ♥️
Ute sken den låga höstsolen, än fanns det färgglada löv att glädja sig åt så vi klädde oss friluftigt och drog ut på en lång promenad till, genom och förbi Rönnby (ett bostadsområde man från vårt håll når genom fina motionsspår och mountainbikestigar).
Åh så härligt det var att gå tillsammans, och gå långt och känna att det funkade – även om jag förstås blev amningshungrig (tänk sådär bonka-hungrig som på cykel när man missat frullen och gått på för hårt den första timmen) mitt i skogen så vi fick leta efter första bästa mathaket och hetsäta falafel för att inte bekymra vår son som minst sagt ogillar stå still i vagnen. Men efter det så blev det perfa stämning. Det var lagom svalt, lagom soligt, lagom lerigt och det hela avslutades med ett inköp av fikabröd och annat gott på Ica Grytan.
Snacka om att jag ramlade ihop i amningsfåtöljen – plötsligt gjorde det inget att ha en mästersnuttare fastklistrad vid brösten precis hela kvällen. Fanken som jag älskar den där sköna fysiska tröttnadskänslan. Jag tror Ivar uppskattade sin glada trötta mor han också – han fortsatte nämligen bo vid sin mammas barm även under mesta av den kommande natten, med ett gäng blöjbyten som förströelse mellan varven… moahaha. Vet ni sjuk grej? Jag må tro att nä, nu brister ryggen och tårkanalerna när han är som härjigast – men det är också då han är som mest bäbis, söt, arg, skör och så sjukt älskad i ett.
Men igår – nästan 1,5 mil i blandad terräng med min pojkvän och vår gulliga Hoppetuss. Inte illa pinkat om jag får säga det själv som knappt kunde gå någon kilometer i början av förra veckan.
Idag blir det eh… vila och sova och gå lite kortare tror jag. Nu har mästersnuttaren behagat däcka igen så bäst jag hoppar in i sängen och snor åt mig lite sömn jag också.
Puss och glad söndag på er!
