Månad: augusti 2017

En barnvagnspromenadvänlig öronlappsmössa från Raphis. Deras öronlappsmössor är guld för en annan som fryser om öronen så fort det är under plus femton ute. Och ja, jag erkänner att jag gillar när folks ser att jag är en sådan där cyklistposör.

Något suspekt-looking men för gravidkroppens alla härliga och mindre härliga prövningar rekommenderat hallonbladste från Crearome. 

Magnesiumspray från Holistic till mina hemska rastlösa ben som kostar mig en förmögenhet varje år bara för jag vill slippa tungmedicineras och testar mig igenom samtliga hemmametoder.

Den med all säkerhet fantastiska barnauppfostranboken Praktika för blivande föräldrar av bl a grymma Agnes Wold (som förresten driver ett av mina favvigaste twitterkonton, följ följ). Jag har turen (och oturen?) att äga ett gäng barnauppfostranböcker av varierande ålder och kvalité och ibland blir man alltså mörkrädd även om man tar råden med en klackspark. Nu kommer jag säkert att trotsa även denna blivande klassiker, men känner ändå på mig att den blir rolig och lärorik att läsa.

En första uppsättning bäbisekipering och det blev en del vinterbäbis-ylligt, ekobomulligt, ljust, puderfärgat, diskret gulligt. Jag tycker att barnkläder får gärna vara färgglada men är emot tryck med ord, “coola mönster” och annat jox som snor fokusen från barnens redan färgstarka personlighet och medfödda gullighet.

En Ridley Noah! Nä, skojar. All cykelshopping är fönstershopping just nu. Men tids nog så.

Puss från CK Konsumtion.

Morgon folks! Tisdag va, veckans roligaste dag? Not. Möjligen om man har #tisdagsintervaller att se fram emot men det har ju inte alla av oss just nu. Nåväl – här kommer ett gäng sätt för dig oavsett vem du är att glädja en cyklist på. Så förgyller vi denna tisdag också. Vi kör, så glädjer du en cyklist…

…som folkvald beslutsfattare

Ta cyklisters rapporter om incidenter, dålig infrastruktur och allehanda hot från kriminella (att hota någon är ett brott) bilister och gevärsgubbar i skogen på allvar. Gör lagen tydligare och planera och faktiskt bygg gatorna tryggare för cyklisterna! Metoderna finns. Ta fram viljan också.

…som icke-cyklande partner (eller kompis)

Visa intresse i och förståelse för ditt kärleksobjekts intresse. Även om det ter sig helt obegripligt hur en vuxen person kan sätta på sig löjligt tighta och löjligt dyra syntet- och ylleplagg, trampa omkring i något murrigt skogsområde för att komma hem skitig och med något galet i blicken och revor i de löjligt tighta och löjligt dyra plaggen – ja även om det känns som att denna person föredrar sitt galenskap framför er relation så är det inte så. Tvärtom – låt henne/honom vara lycklig på sitt sätt då och då så kommer lyckan att spilla över på ert förhållande över lång tid. Jag lovar!

som cyklande partner

Hur ofta skippar du din egen träning till förmån för din partners? Det är vanligt att paren där båda tränar passar på att träna ihop och där den starkare (oftast mannen) drar den svagare (oftast kvinnan), gärna med förklaringen att “det är viktigt att träna på att ligga på rulle också”. Visst, det är viktigt. Men att ibland få vara den som drar och visar vägen är minst lika viktigt, om inte annat så för självkänslan – speciellt hos den som annars är van att ligga och kämpa på bakom. Rannsaka dig själv – är det verkligen omtanken om hennes “rulle-teknik” eller din otålighet som gör att du vill ligga framme och dra hela tiden? Gör din cykelkärlek glad – föreslå och genomför en tur där hon/han får både välja rutten och sätta tempot. Så får du en glad, självständig och trött partner att krama om i slutet.

som medcyklist…

Dra dig inte från att ge den simplaste men också den finaste komplimangen man kan ge en cyklist: “Vad stark du är/har blivit/håller på att bli”. Stark är ett så kraftfullt, peppigt laddat ord!

som äldre funkis på ett lopp…

Även om du har varit med i huuundra år och vet precis hur saker och ting ska göras – våga ge beröm till de yngre som engagerar sig. Även om de gör så många himla fel, suck. Kom ihåg att även du var yngre och osäkrare en gång i tiden. Klappa de yngre på axeln och håll igen på spydigheterna och den icke-konstruktiva kritiken. Det är ju trots allt tack vare den yngre generationens cyklande och arrande som du får tillfällen att glänsa som världens bästa äldre funkis än idag. Aight? Så glädj en funkiscyklist – våga ge henne/honom beröm.

som försäljare i cykelaffären

Ställ frågan om hur många cyklar personen som ska handla, redan äger och hur och var hon/han föredrar att cykla. Märkligt nog får man sällan den frågan. Istället brukar de flesta försäljare utgå från att man inte äger någon cykel idag och att man är helt lost. Glädj en cyklande kund – underskatta inte hennes pålästhet! Fråga vad hon vill ha i en cykel och utgå därefter.

 som caféägare/cafébiträde

Som caféanställd behöver du förstås inte älska cyklisterna. Men om du älskar att få många betalande kunder så är cyklistkärlek den rätta vägen att gå. Lassa upp lite större portioner – investera i en cykelpump att langa fram vid behov (Biltema har billiga!) – brygg lite extra starkt kaffe och fråga gärna var vi har varit och vart vi ska efter fikat. Det sistnämnda brukar göra susen för humöret!

som cykel

Ge fan i att låta knackigt “någonstans runt vevpartiet”. Glädj cyklisten – håll dig hel och måste du paja, gör det en del i taget ok? Så blir både cyklistpsyket och plånboken gladare.

Puss och ha en underbar tisdag!

Måndag vänner!

Igår skrev jag som ni vet ett halvt moralkakigt inlägg om att ständigt hitta på det roliga i det tråkiga. Jösses jag måste varit rejält trött, det värsta jag vet är moralkakor i bloggform. Så förlåt stort. Men nu hörni –

– igår höll det på att inte bli någon rolig utflykt trots den stenhårda regeln att fira varje graviditetsvecka med något spännande. Klockan började bli sent när vi lämnade det glada Hedesunda och vi hade både en tvättid och en sömntid att passa.

Jag var förresten smått öm i stjärten och ryggen efter att ha testat att cykla på en hybrid. Tro’t eller ej så hade jag aldrig sadlat en hybridcykel tidigare. Mitt cykelliv hade ju hittills bestått av antingen oväxlade standardcyklar typ trallor eller sportcyklar. Hade dock varit nyfiken på hur det är att cykla på en snabbare och lättare stadscykel med växlar ett tag. Tur då att Jonas mamma som är ungefär lika lång som jag hade kittat upp sig på en fin hybrid som jag fick testa.

Så hur var upplevelsen då?

Cykeln var det då inget fel på – även om världens kortaste rygg-Katja som vanligt kände att hon satt för utsträckt med armarna. Det kändes också märkligt att cykla på något som liknade en cross men som inte hade bockstyre utan ett styre som var varken mtb-brett eller bockstyre-smalt eller damtralle-bågigt?

Fast mest led jag eftersom jag helt enkelt var för gravid för några smalare och dropigare cyklar. Magen tryckte upp, vikten tryckte ner, ryggen smärtade… nåväl, en kortare tur till affären och tillbaka blev det och ett konstaterande – kanske värt att testa cykeln igen om en månad eller två hehe.

Men nog om cykelförsöket! Stärkta av äppelpajenmedvaniljsåsen begav vi oss hemåt och var på väg att banga utflyktandet men skärpte oss, gav upp att hinna hem i tid till tvätten och hamnade i…

gamla Näs bruk

vid Dalälven den breda!

Gamla Näs bruk visade sig vara en oanad pärla. Bruket, beläget strax utanför avestanära kyrkbyn By anlades en gång som ett dotterbolag till det på den tiden storslagna Horndals bruk. Även själva Näs bruk hade varit storslaget. Brukets kolhus (där man förvarade träkol som man behövde till stångjärnstillverkningen och masugnarna) var på sin tid en av de allra största byggnaderna i hela Norden. Mäktigt va?

Tyvärr finns inte kolhuset kvar i sin helhet. Några murbitar, täckta med slaggrester, står kvar här och var och är täckta med all världens vegetation och djurspillning. Det tog ett tag att hitta till bruksresterna, lite sorgligt gömda och förfallna bakom någon mindre underhållen mekanisk verkstad, även den gömd bakom en sopstation.

Men vi hittade förstås in, och vi klättrade runt på gamla husgrunder och öppnade torra trädörrar, och vi blundade och fantiserade om hur det måste varit att arbeta vid bruket en gång i tiden. Slitsamt, tufft, fattigt, omgivet av den vackraste naturen, rastbröd och kaffe till forsbruset.

En ensam solros växte bland rostiga järnbitar, omkullvälta trälådor, billiga plastmöbler någon hade helt sonika gjort sig av med, bleckkärl och oljiga trasor.

I den satt ett bi som efter några försiktiga blomskakningar visade sig vara så gott som fastlimmat i nektarn.

Jag plockade så varsamt jag kunde ut biet och lät det återhämta sig i gräset innan det kunde fortsätta färda sin tunga fluffiga kropp mot vidare bisysslor och vi fortsatte hemåt och kvällssolen sken oss rakt in i ögonen.

Som en ensam jättesolros, den där augustikvällssolen.

Puss.

Hej från mobilen i bilen!

Vissa saker i livet är ju lite av ena tråkmåsten. Hur mycket man vrider och vänder på steken så är det liksom inge kul att lägga en halvdag på att handla trista hembeslag i stora hangaraffärer i stans utkanter, att fixa med fakturor på jobbet, att lämna in skor på omsulning, att tvätta cykeln för tusende gången, att gå till tandläkaren, att tvätta kläder (nr ett tristaste sysslan i världen), att behöva cykla just den där platta, blåsiga cykelbanan på väg ut till de riktigt fina vägarna…

Men hallå, i-lands där, tänker någon säkert. Och jupp, klart finns det värre saker att behöva göra. Men när tråkigheterna händer är man oftast så mitt i dem att man inte går runt och tänker på hur tråkigt och måste-igt det är – man bara agerar, står ut, fixar, löser.

Men herre detta söndagsinlägg skulle verkligen inte vara så pass allvarsamt som det vart, förlåt.

Jag skulle ju egentligen skrävla lite med att jag kanske är värlsbäst (av de jag känner i alla fall, förutom kanske min Nadja i Göteborg då, hon är nog likadan) på att vägra ha det tråkigt även när det är så gott som oundvikligt att ha det. Det är dock inget att vara stolt över utan ett medfött karaktärsdrag kanske?

Varför jag överhuvudtaget drar upp det är dagens tråkmåste aka bilfix. Vaknade med en känsla av en ledig söndag. Wii! Idag ska vi mysa, hänga ute i naturen och kanske råka svänga förbi någon gullig barnklädesaffär för lite mer bäbisekipering. Men så slår ett gäng måsten till som kräver en längre biltrip och kanske sen hemkomst och kanske inte så långt naturhäng jag hade hoppats på :'(

Typiskt tråkmåste. Men direkt sätter hjärnan min igång och tänker att okay, då passar vi på att…

– dricka extragott svart kaffe på just den macken

– köra den där fina grusvägen som tar längre tid men som är mycket mysigare än att köra den stora vägen

– stanna till vid den där sjön vi alltid velat stanna till vid och doppa fossingarna?

– lyssna på någon bra musik eller någon intressant dokumentär 

– planera lite hushållsekonomi och sånt byråkratisch man aldrig orkar prata hemma när man vill vila skallen, men som går alltid bättre när man antingen kör eller går?

– testa den där vardagscykeln som jag velat testa längre men som bara finns dit vi ska

– hänga lite med dem vi tycker om att hänga som vi träffar idag

– …och så lite mer gott kaffe på det på hemvägen.

Ja ni ser. Jag tror tricket är att dela upp måstet i ett gäng gladare stop och små vardags-ahaisar. Det kräver att det kanske tar lite längre tid istället för att bara “beta av”och kanske kostar lite mer än att “ta med sig en flarre vatten” men det får det vara värt faktiskt. Jag hoppas verkligen kunna lära ut det till mitt framtida barn. Att beta av dagarna, det pysslar vi inte med i vår familj sörru.

Det är inte att tvinga sig själv att vara en ständigt pepp, glad idiot.

Det är snarare att träna på att komma ihåg att det alltid, alltid finns nåt roligt att göra mitt i det tråkiga.

Puss från en i gravidvecka trettiofyra, med för lite sömn, lite ork men desto fler frukostkanelgifflar i kroppen <3

Ibland undrar jag vad det är som drar i mig. Som gör att jag inte fixar inomhuslivet. Som gör att bara tanken på en hel dag hemma – oavsett om hemma betyder en trång liten lägenhet eller ett stort franskt slott – får det att krypa i skinnet på mig. Vem har planterat det lilla biet som ständigt surrar runt i mitt väsen, som irriterar mig, som får mig att jämt och ständigt gå, springa, cykla, snubbla vilse, göra allt för att undvika den kortaste vägen hem? Hem, som jag älskar att längta till? Är det en sjukdom eller en välsignelse?

Ingen jäkla aning. Nu ska jag göra mig fin för vi ska ut och dricka bärs på stan med ett gäng gamla cykelkompisar, och sen lär det blir hångel på omvägen hem för det är augusti och mina ben är äntligen ok och redo för livet nu när nätterna är svala och snälla mot kärlen.

Puss och ha en underbar lördagskväll.

Hörde jag fredag? Att du gjorde..!
(Pool: Sydfrankrike, cykelbrännan: femdagars, krokodilen: Biltema)

Hej folksis. Har häcken full med jobbet och sånt livets jox så här kommer några korta rader. Rubriken kommer förresten från en rolig tråd om barnkläder i min favvigaste facebookgrupp just nu som är Gravida med BF oktober 2017. BF står för beräknat förlossningsdatum och gruppen är ett fantastiskt exempel på hur fel de har som snackar skit om kvinnliga gemenskap. I vår grupp är det kanske en procent tjafs och tråkigheter (vilket är ungefär fyrtionio procent mindre än i random cykelrelaterad grupp eller säg på Twitter) medan resten är rena rama styrkekramar i cyberformat! Ingenting är heligt, inga frågor är för dumma och ingen dömer någon för någonting.

Men blöjfri alltså. Imorse flyttade jag till slut chamois crème-burken från dess heligaste plats i badrumsskåpet, nämligen i mitten precis i min ögonhöjd (eftersom jag ofta glömmer att packa ner burken när jag ska ut och resa). Sedan samflytten med en hårfager och på köpet skäggig man så har det varit rätt trångt i badrumsskåpet så chamois crèmen har mest varit i vägen och rasat ner mot golvet vid flera tillfällen. Och nuförtiden cyklar jag aldrig så långt att jag behöver varken någon tjockare blöja aka padding eller någon rumpsmörj och så lär det förbli hösten ut… Så jag fick nog och burken fick flytta på sig. Flytten kändes liksom symboliskt på något sätt.

Burken flyttades förresten in i vardagsrummet, upp på hyllan bredvid cykellådan 2.0. Vilket i och för sig är just i mitten av hyllan, och precis i min ögonhöjd.

Ehm.

Strax ska jag hoppa på cykeln nummer ett när man är ett bolldjur nämligen trallisen och veva iväg till ett av våra decentraliserade shoppingområden. Handla strumpbyxor och lax, spana in H&M Baby Exclusive-kollektionen och njuta av sensommarfärgerna på hemvägen är tanken. Ikväll blir det till att tvätta eller i alla fall önska tvätta fönster, städa lite inför släktbesöket imorgon och kanske hinna med att bli förnedrad i Mario Kart innan läggdags.

Fast jag är en kaxig tuffing just nu, svår att klå! Överlevde nämligen vår första föräldraträff igår 👊

P.S. Det är många som har undrat om vi har ett arbetsnamn på barnet vårt. Svaret är – självklart, precis lika självklart som det är något som är enbart vårt och våra närmaste vänners. Lev me’ det, tids nog kommer det att komma ut D.S. och puss och glad fredag.

Morgon och välkomna till lya ciclistas nuvarande cykelstall! Länge sedan vi tittade på flottan så här är den – nästan hela i alla fall.

Ettan är ju Jonas gulåblåa CruX. Förlåt taskig skärpa men bilderna togs igår i ett svårt morgonljus. Trots att Jonas ibland stör sig på Cruxens färgglättighet – vilket jag absolut kan förstå trots att jag gillar det annorlunda färgkombot – så trivs han kanoners på cykeln som måste vara en av de mest dropade crossar i historien, ungefär. Normalt är Cruxen en we ride it all-hoj men idag tjänar den även som racer… ni kommer att förstå varför längre ner. För mer Crux-realness kan ni ju alltid läsa någon av Jonas randonnéefotostories till exempel denna.

Tvåan är den med randonnéecyklistmått mätt lätta Bianchi Sempre Pro. För att inte vara för sportigt landsvägig är Semprisen ekiperad med den klassiska Brooks C13-sadeln i det skårade Cambium-utförandet med kolfiberrails för lite lightweight hommage. Tyvärr är racern ur funktion just nu. En stressig morgonstund någon vecka sedan rasade cykeln ner mot Monarken (femman alltså) och fick sig kolfiberdäng i överröret. Trots att vi hoppas att det rör sig om en ytlig skada så är det ingen idé att riskera någon förrän röret är lagat. Så nu cruisas det på Cruxen så länge. På sikt kommer Semprisen att säljas och ersättas med ett titanbygge, men det får bli en egen historia.

Men när kommer du till dina cyklar då, tänker ni säkert? Jo, här är min enda idag upphängda hoj – min älskade Ridley X-Fire! Mitt livs andra cross och en helt perfekt maskin för ungefär det mesta man kan tänka sig. Känd för att ha en raceig ergonomi även som “gravidinställd”, utrustad med ett par cantibromsar av typen can’t stop won’t stop (läs: konstant slitna) och i perfekt femme fatale-röd kulör. Denna cykeln är min enda kvarvarande bockstyrecykeln och den som ska hjälpa mig ut på vägarna när det är dags att börja växla upp igen. Jag är ingen n+1-person utan gillar att förnya min flotta och låta andra ta del av mina cyklar när jag har tröttnat på dem men denna goding kommer nog att bli kvar länge, om inte annat som en rätt lyxig backupcross.

Tillbaks till den icke-gravida familjemedlemmens hojar. Fyran är Jonas Trek, eller en Procaliber 9.7 närmare tänkt. Det är en rapp hardtail perfa både för XC och för att chilla runt på flowish stigar. Eftersom det är Jonas cykel vi pratar om så ser vi förstås inte toppen av sadelnröret… Notera de fina skinwallsen som sitter på hjulen idag – gulligt i mitt tycke, och är förstås några gram lättare än blackwalls-diton om man nu bryr sig om sådant.

Sist men verkligen inte minst har vi det här kära åbäket – femman Monarken. Eftersom det har varit sommar och eftersom jag har kunnat vistas och cykla ute så har jag inte suttit på monarken en endaste gång och hade gärna velat ha den off my sight så att säga. Men vi har ett rätt litet förråd som har varit fullt med massa annat jox under samflyttningen så Monarken har fått stå uppe, bida sin tid, agera tork- och hantelställ och paja raceröverrör. Och nu är det inte långt kvar – till hösten, till la grande arrivée du bébé och till mor förhoppningsvis pallar sin rumpa upp på den vita kungen för att på sikt bli snabbare än någonsin 😜

Det var lya ciclistans stall det, i väntans tider. Resten är Jonas vardags-Awol, min Crescent-mtb – av Johan som rattar den nu döpt till Panzerwagen och min lösdrivande Biltema-damtralla som jag tror är parkerad utanför huset just nu.

Hur kommer stallet att se ut nästa år? Spännande, va. Puss.

Lunchhjälmfien ≤ 75 cm från cykeln

Men fanken snacka om antiklimax – skulle blogga ett roligt bildinlägg men har som vanligt glömt minneskortet i någon utav väskorna så nu är jag bildlös och tråkig.

Jag är trots det glad och andas väl. Äntligen är det mitt slags väder ute. Inte särskilt varmt men soligt och fina, guldiga sensommarfärger. Bästa cykelvädret om jag får bestämma. Jag vill vara ute hela tiden! Önskar jag vore lite piggare bara, att jobba tar numer mycket mer på krafterna än vanligt.

SMACK ikväll!

På tal om det fina cykelvädret – för första gången (någonsin? Rätta mig om jag har fel) körs en omgång av världens bästa träningstävlingsserie för unga som vuxna SMACK i grannstaden Enköping och det ikväll. Läs mer här, föranmäl er eller kom som ni är. Längtar verkligen till jag kan köra SMACK igen! Ett kanonupplägg för småbarnsföräldrar också tror jag eftersom tävlingarna är korta och avstånden likaså.

😬 imorgon

På tal om föräldraskap så är jag lika delar nervös som förväntansfull inför det första föräldragruppsträffen imorgon. Trots att det inte syns utåt eftersom jag har tränat mycket på att klara det utåt så är varje socialt tillfälle, särskilt i en större grupp människor jag inte känner, en stor utmaning för mig. Jag har aldrig lärt mig att ta en självklar plats i en grupp och föredrar att umgås en och en med människor för då är det bara en persons uttryck, känslor mm som går in i mig ofiltrerat och som jag måste förhålla mig till och framför allt vila ifrån efteråt. Jag är helt enkelt en ambivert person tror jag? Festfixaren som helst står i skuggan, håller sedan tal för gästerna och gör succé, går och lägger sig först av alla och ligger i ett mörkt rum i fosterställning och kippar efter energi dagen efter. Eller cyklar ensam på öde vägar i timmarna sex… Jonas min är nog mer åt det klassiskt introverta hållet. Vilket kalaspar hehe! Lite Mats kamp över oss. Nåväl. Vi är nu så gott som vuxna och inte alls livrädda för de andra paren och vi fixar det tillsammans och är det tråkigt och jobbigt så är det väl ba att dra därifrån och inget mer med det.

Tre braiga cykelrelaterade grejer

Har inte så mycket mer att berätta idag egentligen så avslutar med tre braiga cykelrelaterade grejer:

Grej 1: Programmet Kalles sex liv har ett avsnitt om paret Lina och Per som har sålt allt för att cykla jorden runt. Kalles program är alltid ett nöje – särskilt när det handlar om cykel, eller hur? Glöm förresten inte att spana in Pers och Linas instakonto för lite casual bikechic i exotiska miljöer. Hur lyckas de se så fräscha ut efter så mycket cykling?

Grej 2: Ida Jansson och ett gäng till deltar trots allt i årets MTB-VM. Det sönderdiskuterade och infekterade avtalsbråket i all ära men det vi vill se nu är bra cykel så låt oss heja på dem som faktiskt deltar! Här är hela truppen.

Grej 3:  “I, for instance, hate this root. Its on a short, steep climb with no run up and I can’t get enough speed up in order to weight the bike properly and get over it. But that isn’t why I hate it. The reason it makes my stomach turn is because a more experienced rider tried to help me and another rider to tackle it, and I gave up (my friend managed to do it, of course). And now whenever I ride past it (or walk up it – I’m still nowhere near seeing how I will ever get over it while actually on a bike) I just remember feeling ashamed of myself.  I’m also convinced everyone on that ride remembers me as the one who gave up (though in reality they’ve probably forgotten all about it).” – sannaste citatet ur denna boken som jag tror kan vara bra att läsa för alla cyklister som förr eller senare måste deala med ångesten (pga. ett misslyckande eller en krasch kanske?) för vet ni folks – shit happens oss alla. Låt oss hantera det istället för att fastna i det.

och sist men inte minst…

så har jag äntligen kittat upp mig på en sporty preppy barnvagnspromenadmössa. Ynglar man av sig höstetid så gäller det att vara tät om örona små speciellt om man heter Katja och fryser om öronen även när det är +15 ute. Denna från gammelkompisen Rapha blev det och den sitter helt perfekt och matchar självklart.

Puss.

Inte ens den snällaste mtb-sittställningen är snäll nog när man börjar bli höggravid.

Vitlöksbröd och apelsinläsk, det kan man inte få för mycket av.

Kunskap är makt – men ignorance is också a bliss. Aldrig någonsin har det varit så viktigt att vara selektiv med var man hämtar sin information som under graviditeten. Sammanhang där gravida tipsar om gulligast babybodysar med kaninöron och ger varandra fysiska och cyberklappar på axeln? Ja tack! Sammanhang där gravida triggas till att äventyra sin och sitt barns hälsa för att uppnå osunda utseende- och träningsideal? Nej tack block tack.

Vila är också träning. Ibland svettig sådan. Försök själv att hitta ett bra sittläge i soffan med den hårda kulan precis överallt!

Folk bryr sig överlag för mycket om sådant som inte angår dem.

Man själv slutar bry sig om att bry sig om de som bryr sig för lite om vad man själv bryr sig om.

Gåstavar är ändå inte så himla dumt.

Väntan är både snabb och långsam, som ett slags ändlig oändlighet ungefär.

Namn är svårt. Flicknamn är svårast!

Cykellusten försvinner inte för att man är gravid. Tvärtom – man blir världsbäst på att meka med inställningarna för att få sig de där fjuttiga kilometrarna som stillar ens törst och ger en lyckotårar.

Racelusten försvinner inte heller för att man är gravid. Den går bara i ide.

Twin Peaks är läskigt om man har sovit för lite natten innan.

Insikten om hur lite man kommer ihåg från skolan kommer slående. Ska jag hjälpa till med läxläsningen? Hjälp! Jag som har miniräknarappen som lättast tillgängliga app på mobilen…

Sköna skor är den nya religionen och jo, jag äter hellre linssoppa i en månad än går runt i ett par tunnsulade platta saker igen.

Världen är ett ruggigt farligt ställe och modersoron blir ens mellannamn för… resten av livet verkar det som.

Gravidhjärnan består av åttio procent substans, resten av bomullsvadd. Okej, en procent choklad också.

Klänning + gravidbälte alt. gravidgördel (sexiga plaggnamn va?) är the kombot.

Att människor är genuint snälla och bryr sig är plötsligt viktigare än att man delar intressen.

Barnkläder är en djungel och storlekstabellerna är krångligare än när man beställer kinafälgar till racern.

Jag är tydligen inte bara en invandrare, jag är en sjujäkla vandrare också. Undrar om intresset kvarstår när jag är kapabel till att cykla överallt (även uppe på fjället) igen?

Tror man att arbetslivet är fullt av förkortningar så är det ingenting mot vad gravid- och småbarnslivet är… Från SM via VUL till BF någon?

Är man född utan luktsinne så är man, men de flesta andra förnimmelserna blir starkare. Färgerna, smakerna, musiken.

Förlossningen kommer nog att bli mitt livs hittills tuffaste race. Kuperat blir det också, med smärttoppar och -dalar. Bäst att inte glömma att packa ner de krispigaste vita sockorna i perfekt ankellängd i BB-väskan ✮

Glad måndag. Eller jag är egentligen rätt deppig, har åter lyckats med konststycket att sova prick noll timmar/kvartar/minuter och har fyra möten och massa annat jobbjox idag som måste betas av… men det är väl en del av livet antar jag, bara att bita ihop och uthärda. Jag hade i alla fall kul inatt med att försöka gissa vilket ställe mellan brösten och “därnere” som mitt nattaktiva magdjur skulle sparka på näst. Det är på natten det händer! Synd bara att man måste prestera på dagen sedan…

Förra veckan gjorde jag i alla fall en Mäktig Träningsplan där i måndags. Ska vi kolla hur det gick med den planen?

På måndagen skulle jag ju gå. Och det gick bra! Gick lite överallt och rätt länge även om det var plågsamt varmt och skavigt ute.

På tisdagen skulle jag trallecykla och simma. Och nog trallecyklade jag – både till jobbet och sedan till lasarettet där jag hälsade på en sjuk vän. Sedan blev jag dock mött av Jonas och det blev en långpromenad igen.

I onsdags skulle jag crossa. Istället blev jag mycket ledsen och mådde jättedåligt hela dagen. Orkade dock ta mig ner till Gropen för att hjälpa en punkad vän i nödan (fast vem hjälpte vem egentligen? Bästa sättet ju att få ut någon apatisk kompis som bara ligger ner och plågas hemma – ring och be om hjälp! Då måste ju hen upp och göra något och plötsligt känns det lättare <3) och kolla på när mina cykelkompisar crossade. Sedan åt vi gott hemma. Alltid något!

I torsdags skulle jag åter gå – jag vet att det är mycket gång nu men det är typ det enda som min kropp gillar och klarar rätt mycket av fortfarande – och gick gjorde jag! Ett gäng terrängkilometer med min kära Gröna Cyklisten ute på Frösåker.

Om fredagen skrev jag “ingen aning” – men det blev ett sjujäkla damtrallerace! Jag skulle möta upp Jonas för långpromenad (igen) hem från hans jobb men eftersom det åter var varmt, svettigt och kvalmigt så pallade jag inte gå dit utan damtrallade och lyckades till och med förnedra några medcyklister i de få backarna som bjöds på vägen. Flåsigt men ack så tillfredsställande! (de såg ju ändå inte hur jag stod och frustade efteråt) Det blev än varmare så vi sket i promenaden och cyklade en fin omväg hem istället. Jonas fick dessutom extra träning genom att hjälpa till och dra upp mig i de backarna jag annars hade behövt ställa mig upp och ha lite ont i bäcken.

Och i helgen blev det mer naturhäng och vandring. Och om det hunnits med Mario Kart? Jodå. Torskar dock fortfarande lite för ofta för att ha något att skryta om.

Så vad säger vi, har planen lyckats? Jag satt inte hemma och glodde precis, inte varje dag i alla fall. En riktigt energisk vecka blev det. Jag hade förstås velat (sport)cykla mer men kroppen kände tyvärr inte riktigt för det och då fick det vara. Det blev i alla fall en del damtrallelallande och det är bra det också när man är så pass långt gången som jag är. Hela poängen med planen var inte att ställa några krav på min träning utan att helt enkelt ha något att se fram emot i rörelsefrågan. Och då anser jag planen lyckad. Och vad gäller crossandet… tja, har man snyggt droppade hojar så blir de smått ocykelbara i sena gravidveckor, så är det bara.

Den här veckan blir dock precis tvärtom – planlös värre. Eftersom vi har så många andra ärenden inplanerade så hade det känts för stressigt att planera träningen också. Idag är i alla fall planen att sova ut ordentligt. Håll tummarna för mig folksis.

Har ni några skoj planer för veckan? Puss!