Morgon och välkomna till lya ciclistas nuvarande cykelstall! Länge sedan vi tittade på flottan så här är den – nästan hela i alla fall.
Ettan är ju Jonas gulåblåa CruX. Förlåt taskig skärpa men bilderna togs igår i ett svårt morgonljus. Trots att Jonas ibland stör sig på Cruxens färgglättighet – vilket jag absolut kan förstå trots att jag gillar det annorlunda färgkombot – så trivs han kanoners på cykeln som måste vara en av de mest dropade crossar i historien, ungefär. Normalt är Cruxen en we ride it all-hoj men idag tjänar den även som racer… ni kommer att förstå varför längre ner. För mer Crux-realness kan ni ju alltid läsa någon av Jonas randonnéefotostories till exempel denna.
Tvåan är den med randonnéecyklistmått mätt lätta Bianchi Sempre Pro. För att inte vara för sportigt landsvägig är Semprisen ekiperad med den klassiska Brooks C13-sadeln i det skårade Cambium-utförandet med kolfiberrails för lite lightweight hommage. Tyvärr är racern ur funktion just nu. En stressig morgonstund någon vecka sedan rasade cykeln ner mot Monarken (femman alltså) och fick sig kolfiberdäng i överröret. Trots att vi hoppas att det rör sig om en ytlig skada så är det ingen idé att riskera någon förrän röret är lagat. Så nu cruisas det på Cruxen så länge. På sikt kommer Semprisen att säljas och ersättas med ett titanbygge, men det får bli en egen historia.
Men när kommer du till dina cyklar då, tänker ni säkert? Jo, här är min enda idag upphängda hoj – min älskade Ridley X-Fire! Mitt livs andra cross och en helt perfekt maskin för ungefär det mesta man kan tänka sig. Känd för att ha en raceig ergonomi även som “gravidinställd”, utrustad med ett par cantibromsar av typen can’t stop won’t stop (läs: konstant slitna) och i perfekt femme fatale-röd kulör. Denna cykeln är min enda kvarvarande bockstyrecykeln och den som ska hjälpa mig ut på vägarna när det är dags att börja växla upp igen. Jag är ingen n+1-person utan gillar att förnya min flotta och låta andra ta del av mina cyklar när jag har tröttnat på dem men denna goding kommer nog att bli kvar länge, om inte annat som en rätt lyxig backupcross.
Tillbaks till den icke-gravida familjemedlemmens hojar. Fyran är Jonas Trek, eller en Procaliber 9.7 närmare tänkt. Det är en rapp hardtail perfa både för XC och för att chilla runt på flowish stigar. Eftersom det är Jonas cykel vi pratar om så ser vi förstås inte toppen av sadelnröret… Notera de fina skinwallsen som sitter på hjulen idag – gulligt i mitt tycke, och är förstås några gram lättare än blackwalls-diton om man nu bryr sig om sådant.
Sist men verkligen inte minst har vi det här kära åbäket – femman Monarken. Eftersom det har varit sommar och eftersom jag har kunnat vistas och cykla ute så har jag inte suttit på monarken en endaste gång och hade gärna velat ha den off my sight så att säga. Men vi har ett rätt litet förråd som har varit fullt med massa annat jox under samflyttningen så Monarken har fått stå uppe, bida sin tid, agera tork- och hantelställ och paja raceröverrör. Och nu är det inte långt kvar – till hösten, till la grande arrivée du bébé och till mor förhoppningsvis pallar sin rumpa upp på den vita kungen för att på sikt bli snabbare än någonsin 😜
Det var lya ciclistans stall det, i väntans tider. Resten är Jonas vardags-Awol, min Crescent-mtb – av Johan som rattar den nu döpt till Panzerwagen och min lösdrivande Biltema-damtralla som jag tror är parkerad utanför huset just nu.
Hur kommer stallet att se ut nästa år? Spännande, va. Puss.