Månad: juni 2017

Hej hej.

Igår gick jag vi in i graviditetsvecka tjugotvå. Detta firades med att äta en extra flott frulle och ett härligt hjuläventyr nämligen mountainbike uppe i det skogssköna Norberg!

Planen var att köra halva – eller cirka halva, vi skippade asfaltstransporten – Engelbrektsturen som är ett långlopp av den backigare men tekniskt sett snällare sorten. Heldugligt för en gravid cyklist med andra ord. Men inte helt enkelt för den delen heller. “Normalt” sett hade banan varit kanoners för mig. Backarna är många och ganska branta men relativt korta vilket passar min åkstil. De tekniska partierna finns men de är ändå rätt “dundriga”, man slår liksom inte knut på sig själv med att försöka lirka sig igenom hindren jämfört med säg rot- och steneländet Rocklunda hemma i Västerås. De grusiga transportsträckorna är kanske lite för många för en som är stigpepp men kör man riktigt fort och det är fullt med folks på banan så är man nog tacksam för de breda snabba partierna där man kan gasa på och köra om.

Igår var mina förutsättningar självklart annorlunda. Ett var ju förstås det faktum att balanssinnet som är annorlunda när man är gravid, ställde till det något i de tekniska partierna. Jag fick just lirka och svettas lite extra för att inte riskera välta eller fastna i något stenparti. Två var att jag inte ville dundra på för hårt över de brötiga partierna för kändes inte riktigt okay att skaka kroppen för mycket med en bäbis i magen. Speciellt inte när jag inte kunde banan i förväg och när det låg fallna träd och annat jox i nerförsbackarna här och var. Och så var det förstås den vanliga magbiten – i de brantaste uppförsbackarna gick det inte att applicera den vanliga tekniken och för att inte trycka på för hårt mot magen så körde jag antingen på de lägstaste växlarna alternativt gick de brantaste bitarna.

Trots – eller kanske tack vare? – de ovannämnda tillkortakommanden så log jag mest hela tiden (kanske inte på kortet ovan men var nog rätt koncentrerad och flåsig där). Förutom ett par tillfällen då jag gav ifrån mig ett par åh shiiit-läten som är typiska för den som är på väg att välta eller annat otrevligt. Försiktig som jag var igår klarade jag mig utan några incidenter. Jonas klarade sig han också, kanske för att han körde pedagogiskt försiktigt han med.

Men spana in den tomma blicken – hu så trött jag blev av de tre milen vi hade tillryggalagt! Både fysiskt och mentalt. Flås och pust.

Och massa härlig, barnslig lycka över att ha varit med om något riktigt roligt! Helt ärligt så vill jag knappt cykla något mer landsväg just nu. Det är bara mtb i mitt huvud. Ni behöver förstås inte bli oroliga – jag kommer nog att aldrig överge styrlindekäkandet helt och hållet – men det kommer att bli en hel del mtb i bloggen framöver. Är man en tekniskt lagd rackare så är man och det känns helt enkelt också bäst för kroppen och roligast för knoppen just nu. Och mer variation för er läsarfolket så klart!

Puss, rutten finns här och ha en underbar måndag av och på cykeln.

English: Yesterday, me and my dear Jonas went to Norberg, a small Bergslagen village surrounded by beautiful and mountain bike friendly woods. There, we enjoyed some really nice trails and gravel roads. It was just enough challenging and mostly fun. Such a great way to celebrate our pregnancy week 22 <3

Mors folksis! Jag har en underbar ledighet. Med fika, cykel, hästocross (!), hemröjning och annat skoj. Bloggen kommer men nu är det söndag och i och med den en ny graviditetsvecka vilket innebär fira med att cykla förstås. Det blir Norberg och mtb på delar Engelbrektsturens bana så jag har bråttom dit fysiskt och mentalt så ni får vänta lite på berättelser. Tills vidare får ni

ett par härligt ådriga, av värmen svullna och inte särskilt välrakade (för orka raka benen de dagarna man inte cyklar?) gravidben på ett spång

ett skogsrå som doppar de där benen i en iskall tjärn i Malingsbo

och två älgar som bor nånstans vid länsgränsen mellan Dalarna och Västmanland.

Puss och ha det gott så hörs vi snart!

Kvällshej från en utslagen mountainbikecyklist! Jäklars vad jag åkt dit. På mtb alltså. Vill inte cykla något annat än mtb just nu. Men mer om dagens tur imorgon. Nu ska ni få höra om det vi gjorde igår.

Igår var vi nämligen och såg hästocross! Eller det heter ju terrängritt på svenska. Men när min kompis Frida som tävlar i det skulle förklara grenen för mig så drog jag självklart direkt paralleller till den cykelgrenen som låg närmast i tanken vilket är förstås cyclocross.

I korta drag så finns egentligen tre väsentliga skillnader mellan hästocross och cyclocross (förutom den där fordonsbiten förstås). Ett – i hästocross så får man inte provrida banan innan man startar. Två – det är inte meningen att man ska hoppa av hästen under loppet. Och tre – i hästocross så startar man en och en, i cyclocross så manglar alla på samtidigt, i alla fall i början. Men annars så är stämningen och glädjen ungefär detsamma – förutom att det ser mycket läskigare ut att se sköra människor på mäktiga djur hoppa över farliga hinder. Men när man vet hur många timmar och hur mycket energi dessa kvinnor (för det är oftast kvinnor som tävlar i terrängritt på amatörnivå i Sverige) lägger på träningen så kan man inte annat än att lita på dem och deras hästar.

Igår var det alltså Frida som tävlade i fälttävlan i Strömsholm. Frida hade anlänt redan i fredags och slaggade över hos oss tillsammans med två ridkompisar från sin hemmaklubb Högbo Ridklubb. Vi slog till på tacos och snacket kretsade kring hästar, cyklar och att vänta barn (Fridas ena kompis hade nyligen fått sin första bäbis). Skitmysigt och en fin present fick jag också *rörd* På lördagsmorgonen gick tjejerna upp tidigt för att hämta hästarna och tävla i sina respektive klasser. Jag och Jonas gjorde något så romantiskt som att frakta en masse Jonas gamla prylar till återbruket och panta flaskor (varav en del uråldriga och ihopknöglade) för nästan 650 kronor.

Sedan bar det av till Strömsholm, fika hästläpp™ på Markan och glo på loppet. Det gick bra för Frida! Inte ett hinder fel och bra tid. Glad ryttare och ångande het Trollis-häst.

Hästfolket alltså. Fint folk det. Både mänskorna och djuren. Någon gång ska jag lära mig rida också. Övervinna min helt onödiga rädsla för de stora djuren – som jag egentligen finner helt fantastiska! Men det är sedan det någon gång. En sak i taget. Puss!

Igår kväll hände det! Jag körde mtb, och det ihop med min Jonas (något som aldrig hänt tidigare tror jag?) Något jag inte gjort ända sedan jag sålde min läckra men en storlek för stora Canyon för snart två år sedan. Jag insåg redan som nygravid att en mtb skulle bli melodin så småningom när magen skulle bli för stor och racerns och crossens raceiga sittställning för obekväm för skogs- och gruskörning. Jag kom ihåg att min gulliga vän Valle har en avlagd instegs-mtb ståendes i lyan i precis rätt storlek för mig. Den har dessutom en riktigt komfortabel geometri (kanske något alla instegs-mtb har, vet inte?) vilket är perfa för en person i det välsignade tillståndet.

Det tog förstås ett gäng kilometer att vänja sig vid maskinen och känslan av att sitta i en skön fåtölj med skivbromsar som glatt hoppade över alla trottoarkanter och dylika småhinder utan att man knappt behövde lyfta på framdäcket. Jag log åt hur upprätt jag satt på cykeln. Min nuvarande cockpit-sittställning på crossen var ju ingenting mot detta hehe. Kände nästan för att vinka så där kungligt till det förbigående folket söndagspromenadstyle. I skogen gick det mer undan. Trots att växlarna var var i behov av smärre justeringar så betedde sig cykeln fint även i de något krångligare partierna. Det var dessutom härligt att köra en 27,5:a – tänk att jag aldrig hade gjort det förr (min gamla Canyon var en 26”). Så mycket mer den “svalde”.

Överlag var känslan – wow, underbart. Jag är ju ändå en rätt skogsteknisk rackare trots ingen renodlad mtb-cyklist och det tack vare allt crossande. Dock var jag förstås tvungen att ta det säkra före det osäkra och skippa cykla igenom de mest kritiska partierna (ni vet sådana med stup och annat som kan gå rejält fel). Även i de brantaste backarna var det lite tufft, inte benstyrkemässigt utan för att jag inte längre kan fördela kraften som det krävs för att smidigt ta sig uppför. Men de grejerna var förstås ingenting att bry sig om. Det viktigaste var att det var så roligt och skönt i skogen. Och att jag nu har hittat ännu en cykelform som förhoppningsvis låter mig göra det jag tycker om ett bra tag till in i bäbisväntan. Valle = bäst <333

Puss och här är Strava för den som är ruttintresserad (snälla stigar only).

Om ni undrar varför jag har hjälm inomhus så
är det för att jag är rädd att glömma den hemma annars.
Därför tar jag på mig före ytterjackan…
Helmärkligt när jag tänker efter. Men men.
Mvh, fortfarande ovan vid att stadscykla med hjälm

Efter att bästa Grön Cyklist-Anna lagt upp ett gäng Dalsland Runt-peppa inlägg och efter att jag på jobbet fått syn på lika delar stressad som pepp Coach Tony som också ska dit ikväll så stacks jag av ett tydligt sting av längtan. Vilket inte är så märkligt. Dalsland Runt – ni vet det där 3 dagars-grusglädjeloppet med start och slut i Vänersborg jag har kört i två år – är speciellt.

Varför det var just DR som jag fick en sådan längtan efter? Det kan bero på att det är två av mina nära kompisar – som jag själv en gång i tiden “fått in i DR-träsket” – som jag ser avresa och då blir det påtagligt. Det kan också bero på att ett event som DR handlar lika mycket om att hänga och må bra med likasinnade, cykelkulturintresserade personer som att faktiskt trampa fram i det vackra landskapet. Events som DR är på gott och ont få och utgör en frizon för entusiasterna med cykelhjärtat på rätt ställe. Det är nog därför jag längtar dit – och jag skäms inte för denna min längtan.

Jag vet dock att det är just längtan det handlar om, inte saknad. Det glädjer mig att det är gulliga Ena och Lea som tagit över min och Jonas biljetter. Jag kommer att med glädje ta del av allas foton, rapporter och jag kommer att storögd lyssna på mina kompisars äventyrsberättelser. Jag vet att events som DR kommer att fortsätta ske. Vi själva (jag, Tony, Anna och några till) har ett liknande event på gång om ett par år. Jag får planera och dagdrömma lite.

Men jag vet också att jag inte känner något större behov av att åka och köra ett cykelevent just nu. Även om cykling är mitt största intresse (och även om ni säkert tror att jag lever cykel 24/7 eftersom min blogg handlar om just det) så känner jag idag ett starkt behov av att göra och prata annat också. Min fritid är extra värdefull just nu. Jag vill passa på att göra det jag medvetet och omedvetet försummade som tävlingsaktiv cyklist. Jag vill prata graviditet och barn och tänka på det också. Jag vill vara mycket med min man. Jag vill åka och titta på barnmöbler, bara för det är skoj (även om googla springracers är lite roligare). Jag vill läsa ikapp lite böcker. Jag vill skriva lite. Jag vill ta en cykeltur fast jag inte måste.

Jag kommer alltid att vara en cyklist och jag ser fram emot att fortsätta leva cyklistlivet like Katjas do men cykling är till skillnad från de senaste tävlingsåren idag inte min enda källa till syre. Den är en av dem och jag kan inte andas nog. Just därför känner jag i detta mitt livsskede ingen fomo när det kommer till komplexare äventyren, även sådana fantastiska som DR.

Däremot gör det mig inget om ni känner lite fomo – eller snarare peppas till att cykla mer äventyrligt, både på egen hand och ihop med andra! Det enda som krävs är en cykel – vilken som helst faktiskt, speciellt i början! – och en inställning att det går att cykla överallt, bara man har kul. Låt er teasas genom att instagramma på DalslandRunt, scandorando, läsa min gamla goa DR-story på Velonode eller sök på Dalsland Runt i bloggens sökruta. Och att fortsätta läsa den här glad äventyrsidiot-bloggen, förstås.

Nu ska jag ta på mig min stadscykelhjälm och dra och handla till kvällens middag – får ikväll gäster som är mer inne på hästocross än cyclocross. Puss.

Jag frågade Jonas igår, kan älska någon så mycket, som inte är född än, visst kan man det?

Ja det kan man, sa Jonas, och jag känner precis så också. 

Och inne i bröstet svällde tanken så överväldigade så att jag
somnade med fötterna på huvudkudden och huvudet i sängens fotända.

Nya vägar. Jag älskar att det alltid, i alla lägen, även de mest hopplösa lägen, även när man inte tror det själv, även då finns det alltid nya vägar att ta i livet. Vilken nåd egentligen, vilket påhitt, även rent fysiskt! – att även den kortaste promenaden hemifrån till mataffären går att göra om till ett äventyr. Och vill man inte slå på stort med ett äventyr så går det att välja den lugnaste vägen. På så sätt vet jag att jag aldrig kan bo på ett ställe som låser in mig i ett slags fordon – ofta motordrivet sådant – för att ta mig hem. Vad hemskt det vore. Tänk att inte få välja vägen. Tänk att binda sig själv till bara en väg, oavsett hur vacker den ter sig i början.

Farten och vägens praktiska bekvämlighet är mindre viktiga nu under graviditeten. Jag låter henne varsamt lirka mig förbi de farligaste och de tråkigaste vägarna – och låter henne visa mig nya vägar. Jag vet att jag alltid kan gå av om jag inte kan hoppa över ett hinder. Jag vet att om jag får ont i bäcken så kan jag alltid sätta mig ner och titta omkring, och tittar jag mig omkring så ser jag plötsligt fler vägar och stigar än den som ledde mig till platsen. Och då är det bara att göra om rutten inne i sitt sinnes gps.

Om jag hinner så tar jag en tur på lite nya, eller nygamla skogsvägar ikväll. Kanske kör jag med låne-mtbn istället för crossen, för att vänja kroppen vid rakstyresittställningen som kanske får ersätta bockstyreställningen på skogsvägarna i sommar.

Puss.