Hej.
Det vore förstås en ren lögn att säga att det är fysiskt lätt att cykla MTB (och då menar jag förstås riktigt MTB som i terräng, backar, stockar, stenar, spång och så vidare det vill säga inte bara rulla grus på en hoj med ett brett styre så klart) när man är i gravidvecka tjugofem och man har precis kommit ut ur en hemsk förkylning. Det är tufft! Det är svettigt, det är krämpigt, det är ibland gnälligt och ibland rentav smått helvetiskt som när gravidhormonerna slår till och man blir urförbannad på sin stackars man som gör sitt bästa för att behaga sin gravida flickvän med det roligaste, finaste och wow-faktor-högsta-stigvalet. Men det är också fruktansvärt skönt, roligt, sammanbindande och utvecklande.
Och när de neggo hormonerna slår av så slår de glada, endorfinblandade lyckogravidhormonerna in. Och då har bäbisfar full sjå med cykla så fort att han inte blir sönderpussad av det plötsligt så kärlekskranka bolldjuret på crescenten.
Hah. Vecka tjugofem mina damer och herrar – firades med min (för jag har förstås köpt den av Valle nu, vore osjysst att låna en cykel så länge utan att betala för sig) mountainbike och min mountainman här i tallrika Hedesunda. Nu ska vi packa inför hemresan – och ni kan vara säkra på att det kommer ut ett gäng fina berättelser om årets midsommaräventyr i bloggen i veckan. Ty helgen har varit lika delar märklig som magisk, tack Frida, tack Jonas, tack grävlingen, bävern och elektrifieringen.
Spännande, va? Puss och hoppas ni hade en underbar midsommar!
