Månad: februari 2017

Då har cyklisterna ändå kunnat svepa i sig sin kaffeslurk och nu slätar de ut de strama ansiktsdragen efter nervspänningen – det är den sköna reaktionen efteråt.

Bakom dem försvinner snabbt det lilla rimfrostgnistrande municipalsamhället i en tindrande ljusdröm och övergången till det täta mörkret i storskogen omedelbart därefter kommer som en pinande chock. Under det att dubbdäcket knorrar som en butter hund, sprättar de styrmonterade strålkastarna upp den svarta tvärväggen över spåret. Rörliga skuggor ger liv åt de förbiglidande pelargranarna och kommer dem att likna jättevakter på post eller förhistoriska djurvidunder, när den mjuka snön klumpat ihop sig i de mest underliga formationer.

Men snart vänjer man sig vid det oföränderligt ensidiga landskapet: skog, bara skog, emellanåt avbruten av åkerkanter med lavskäggiga, nedtryckta träd.

Tack Thord Olsson för din
text som trollband mig så,
att jag voro tvungen att dess hela stycken stjäla
och efter våra angelägenheter anpassa.

Tack Tony för originalkorten.

Måndag folks! Tågmobilbloggaren här.

Sugna på lite episka turstories?

Det ante mig!

Vi kör lördag först.

Suget efter distans på brötiga vägar blev för stort så jag och Jonas bestämde oss för att på lördag cykla upp till Hedesunda. Det braiga med att cykla i dessa trakter (eller egentligen alla trakter norr om Västerås) är att det finns myriader av vägval. Om man är en sån som inte räds ovägiga vägar förstås men ni känner ju oss glada crossidioter!

Fast besluten om att ta igen de “förlorade skogsmilen” efter sjukdomen – och äntligen frisk i DEN DELEN av kroppen – kittade jag upp mig och laddade fickor med bars och kaffepeng.

Så for vi norrut mot Sevalla och Heby. Det hade snöat på fredagsaftonen men Celsius var på milt humör så det var moddigt och mosigt ut ur stan. Ju högre norr vi kom desto fastare blev dock underlaget och redan före Heby fann vi oss i att cykla på isen som täckte grusvägarna.

Redan då började det strula där nere. Inte i växeln denna gången – den var helt ny – utan i de intimare delarna. Anledningen? Typ urinvägsinfektion eller något? Och nya runt grenen lite pösiga vintertights. Utan att gå in på fler osköna detaljer så kände jag ett obehag från helvetet och det skavde som tusan. Hatar sånt, händer inte så ofta men alltid drygt när det händer. Svårt att slappna av och mysrulla ju, istället mardrömmer man läbbiga mjukdelssår och typ, gymrodd som enda motionsformen resten av året.

I Heby var det rått, ruggigt och trist ute. Inte en solstråle i sikte. Vi tog in på Heby värdshus och jag åt en räkmacka jag skulle ångra resten av helgen. Och en kaffe och en bulle, fast dem ångrade jag inte.

Väl efter Heby ljusnade det upp. Det blaskiga gråa byttes ut mot ett gulligt snötäckt isföre på den lilla skogsvägen som tog oss från Heby upp till gamla 56:an som vi skulle provcykla för första gången!

Skavet började bli otäckt satan och magen började krångla så det blev ett par stop då också men annars var det ballt om än kusligt att cykla på en väg som varit en av de mest trafikerade lederna i hoodsen men som nu var märkligt brett, osaltat, tomt på bilar.

Framme i Tärnsjö och nästan svart ute. Magen krampade järnet och det och läsksuget förde in oss i Tärnsjö Truck Stop – alltid öppet! Ett varsitt glas hallonsoda och underbar, varm toalett. Vi peppades upp men den hemska elden i byxan gjorde att jag insåg att jag tyvärr blev tvungen att kasta in handduken med tre mil kvar – helt enkelt för att inte riskera bli ocykelbar dagen efter.

Det blev att ringa efter skjuts och Jonas mamma hämtade mig, supertacksam!

Kvällen handlade om att röra sig så lite som möjligt och konsumera godis. Ändå nöjd med de sjuttiofem brötiga kilometer i bästa sällskap.

Och turen hem dagen efter blev både dråplig (kom ihåg räkmackan och skavet) och underbar men det får nästa inlägg berätta om!

Nu måste jag av tåget här. Puss! Cyklade ni något kul i helgen? Berätta!

För att vara en skribent så är jag helt värdelös på att uttrycka mig i lägen där psykologerna tipsar om att lätta på trycket. Fast kanske vill jag inte det.

Jag kanske vill cykla istället.

Kanske är det mitt sätt

okommenterbart

orörbart

heligt

Så jag packar ner lite ombyte i min raphidura, smörjer kedjan, monterar lamporna och vi hörs kanske ikväll, då är jag i en annan stad och det är mörkt även ute.

Här är Distant Dreams.

Ja det kan ni väl allt undra eller hur?

Gör en klassisk teaserbloggare och lämnar gissningsleken till er. Men nästa vecka kommer nog svaret. Puss!

Kommunala badhus.

Var gång jag är och simmar slår det mig – dessa ofta slitna anläggningar är nog de sista fungerande demokratierna vi har. Alla lika nakna, alla lika picklade av klorvattnet, alla lika oretuscherade i lysrörsljuset, det finns plats för alla i den blå bassängen.

Alla bär ett ansvar, alla lämnar företräde, ingen knuffas, det går inte att köpslå i vattnet, det spelar ingen roll om du är höger eller vänster eller lila – läpparna är lika blå efter någon timmes simning och sedan står alla i de vägglösa duschutrymmen och har man glömt duschtvålen hemma så finns det alltid någon att fråga.

Ängsligheten, plastiga modeord, ytans skräck, allt löses upp, vi är alla russin, vi är lika under ytan i klorriket.

Hej folksis! Kul att så många verkade gilla gårdagens Basemile Snowdown-story.

Det var en liten utmaning att skriva ihop den – jag cyklade nämligen inte många kilometer ihop med mina cykelvänner.

Lite därför vart den lite mer om they snarare än me och lite mer allmän snarare än anekdotig. Men så blir ibland och jag ville ändå dokumentera den fina händelsen på bloggen.

Vad gjorde jag då?

På fredag agerade jag stöd – mek – chaffis och hängde en del med Hagen och hans pappa Jens. Vi pratade vrickade cykelverktyg som Spurtreu, geologi och jagade dubbdäck åt fadern och sonen. Fick sedan köra den stora mighty folkan som hade precis samma fel som min passat hehe. Väl framme drog jag igång bastun och gjorde upp eld i kaminen. Och spenderade resten av kvällen pepp men på sparlåga – fortfarande sjuk, svag och med lite ont kvar i halsen.

På lördag vaknade jag fortfarande seg men cykellängtan var för stor så jag bestämde mig att få mig i alla fall ett par-tio skogskilometer ihop med gänget.

Efter två kilometer gick växelörat av i en uppförsbacke och jag ogillade livet lite extra just då måste jag erkänna. Ni vet nog känslan – när det har skitit sig så mycket med allt, man försöker göra någonting roligt utav det hela men så gnuggas det in lite extra flingsalt i såren, typ.

Tony hade dock småpajat sitt knä dagen innan så när jag bar crossen hem så kom han vevandes och vi gjorde sällskap under dagen. Vi fixade cykeln – Tony kom på det geniala chimsidén as seen i detta inlägg, jag cyklade min lilla sjukismil på lägsta växeln, tog ett bad ihop med Kaninjägaren och sen glodde vi på roligast cross-VM ever kanske? och Cant vann äntligen! Mojon steg men jag blev trött tidigt på kvällen och somnade ledsen över att åter vara den där sjuka kompisen som får titta på liksom.

På söndag vaknade jag brutalt abstinent och vresig och blev tvungen att hitta på något som skulle lugna ner mina ocyklade nerver utan att det skulle gå ut över ehm… min pojkvän till exempel? Jag kände att jag kunde cykla men väldigt, väldigt piano så det hade varit förödande för pulsen och hjärtat (man vill ju inte dö i någon hjärtmuskelinflammation-skit) att hänga på gänget. Hade ingen lust att ta kortvägen till fikastoppet och sitta där och glo i två timmar i väntan på resten.

Så jag cyklade hem till Västerås. Det blev hundrafem sega, dimmiga kilometer – hälften genom Sörmland, hälften genom Västmanland. Jag känner min kropp så pass väl att jag vet vad den mår bra av och satan va bra den mådde av att metodiskt och meditativt beta av mil för mil i Have a cigar-tempo. Tungt med dubben mot den bara tjälskadade asfalten, tungt på de få växlarna jag tordes använda för att inte riskera att bakhjulet lossnade. En hel del höjdmeter fram till Sörmlands läns slut, de normalt sett så tråkiga slakmotorna i Västmanland kom för en gångs skull som en mental och fysisk lättnad. Statoilpizza och kaffe i Eskilstuna.

Jag och då få lika sega bilisterna. Jag på min röda cross, med mina röda handskar, enda starka färgerna i landskapet i mjölkhinnan, tankarna i ett segt töcken.

Jag lät benen mata och lät huvudet tömmas. Jag kom hem, duschade länge. Den natten drömde jag att det låg ett land kanske trettio minuters cykling bort åt det södra hållet.

Landet låg på ett högt, koniskt berg. Eftersom det låg så högt upp, och eftersom det rådde ett eget geografiskt system i landet så var bebyggelsen söderhavslåg, och solen sken så pass hett att man inte behövde fönsterglas i husen. Det pågick en stilla fest.

Jag vaknade lycklig och så blev det måndag.

On Friday, January 27 a bunch of both weathered and recently initiated adventure cross riders met i Södertälje south of Stockholm.

Coming from different places and some of them not knowing each other before this gathering, the main thing that they had in common was the rather inexplicable love for riding in htfu conditions while enjoying pretty sceneries.

True studded love never runs smoothly, and not all the riders would make it bruise free through the weekend.

But then who gives a damn about some ice and bruises when the pizzas are as huge as the smiles of friends having good time together?

During the three days of almost non-stop riding, eating and chatting, the riders explored the vast landscapes of Södermanland.

And also some of the trails less travelled by humans.

Once more, they learned to cure the great fatigue with lots of great laughter.

And now and then, they stopped just to exhale the everyday stress and inhale the serenity.

The grand castle’s wing kept the riders safe inside its masonry walls.

The empty bellies could be filled with divinely tasting drinks and food.

And the previously empty rooms were filled with true stories and maybe one and another tall story too.

And so a couple of bridges were crossed.

And a few components were worn out.

A number of secrets were shared.

And suddenly, the weekend was over and the riders went home and every single one was all smiles and brought a flake of magic back home.

Thanx Hagen for the project
Thanx Rapha and Oatly for the supplies
Thanx Jonas Wiking for the shots
Want more? #basemilesnowdown in social media