År: 2016

Hej och jag är lite tom. Plötsligt är säsongen 2016 över.

Över!

Igår låg jag ner och läste deppiga artiklar på mobilen medan Jonas redigerade fotona från årets sista officiella race och det slog mig.

Jag har ingen tävling i helgen att vara nervös inför.

Jag ogillar den känslan. Luften har inte gått ur mig. Det beror förstås på den gångna säsongens brokighet så jag är liksom inte riktigt färdig än. Den har liksom inte varit linjär någonstans. Som amatörtävlande får jag alltid finna mig i att cyklingen (för det mesta) följer det övriga livet. Denna säsongen har varit ett tydligt bevis på detta – även om den har levt sitt eget liv också.

Voilà, här är den korta (men i bloggformat långa) versionen.

Det började fint och starkt. Jag hade inte varit sjuk lika mycket som vintrarna innan och kunde därför träna hårdare och oftare och köra fler utepass så distansbenen fanns där hela tiden. Trots att jag inte tränade lika mycket med blårange klassiska snabbgäng pga. trött på att höra massa skit från de mindre sportsliga gubbarna så fanns det en stabil raceinriktad kärna och bra intervallmotstånd även i de andra sammanhangen. Nykär äventyrscyklist offrade jag dock ett antal tuffare pass till förmån för hinder och fara-cyklingen på cross och racer (ni har ju säkert läst om alla mina kostsamma tubdäckspunkor genom sommaren). Att jag blivit en del av det nystartade CK Valhall Damelit-laget gjorde också att tävlingspeppen steg och jag såg fram emot att tävla på riktigt – landsvägscyklingen är ju en lagsport!

Så kom våren och med den årets mallisläger – en fin upplevelse med många glada VCK:are men som handen på hjärtat mest handlade om att jag och Jonas trevande sökte efter varje liten möjlighet att cykla på tu man hand utan att riktigt erkänna det för varandra för blyga osäkra inte officiellt kära än och så. Det var skitkul att visa Jonas mina favvovägar och även upptäcka nya hörn och stigningar tillsammans med honom som inte varit i den delen av världen tidigare. Benen var inte riktigt pangpangish, kanske berodde det på alla nattpromenader – men de hade ändå fått sig ett gäng tusen höjdmeter.

Checkar in på årets första race (innan mina klubbkläder kom)

Väl hemma blev det dags att prioritera rätt. Jag började med att testa formen på ett tidigt SMACK-GP (vi var typ, fyra tjejer som körde det?), fortsatte sedan med ett antal GP (inte minst årets kaxigaste GP – Prioritet Grand Prix i Göteborg där jag utan att överdriva ägde tekniskt, dam efter dam blev avställd av moi tills jag blev ikappkörd av Olsson och Penton på det superkorta varvet, helt rätt åt oss icke-proffsen alltså) och några linjetävlingar. På hemmaplan försökte jag köra det jag kunde ihop med någon från laget och försökte skapa något där jag kunde – oftast genom att sätta igång och laga rycken för att få loss någon av våra tjejer.

Tove, jag och rising star Erica (VCK) i våras

Tyvärr kantades denna säsong även av krascherna. Nästan alla aktiva i vårt lag kraschade på ett eller annat sätt. Det var ruggigt tråkigt – dels för att det gör ont att krascha på landsväg och framför allt för att vägen tillbaka är rätt lång speciellt mentalt. Min krasch var ruggigt onödig. Jag ställde upp i ett (superroligt!) men rörigt hemma-GP och blev “klippt” av en nybörjade i innerkurvan. Jag OTB:ade, gjorde sälen på asfalten, rev upp min nya fina tröja jag fått låna av Anna och blev med ens kurv- och klungrädd, något jag aldrig varit tidigare, inte ens under mina första klubbrundor. Jag kände mig vingklippt – om jag var snuvad på min starkaste sida, vad fan hade jag då att ge i tävlingssammanhangen? Skulle jag bli en sådan där nervös vingelfia som var mest till fara för mig själv och mina medtävlande?

Jag skrapade upp mig själv och åkte till SWE CUP ATTR, ett GP som jag nån månad tidigare dansade mig genom ty så roligt och fint upplagt för ryck och lek. När jag på startlinjen (vi tjejer fick starta ihop med seniorerna B) såg the vingelpellen som hade kört in i mig så fick jag värsta panikattacken, vinglade (yes) av banan och cyklade hem till Västerås. I racetempo. Där och då insåg jag att jag skulle få lära mig på nytt. Och varför alla proffs jobbar med proffsstöd på den mentala sidan. Själv hade jag varken råd eller tid att gå till en hjärnskrynklade så jag fick agera min egen.

Kvällstid cyklade jag ut – ömsom på racern, ömsom på crossen – och lärde mig att ta kurvor. Klicka ur med ena foten. Sladda lite med bakhjulet i gruset. Körde några lugnare klungpass. Fikade, gick runt i klungan. Gjorde mitt jobb.

Grusskoj under Dalsland Runt!

Körde Dalsland Runt med bästa gänget och gick på bröllop med sexigt såriga knän.

Till slut så stod jag på startlinjen igen, denna gången på Markim-linjet. Vi hade superkul (även Norbergs Jenny hon också med gipsad arm!) och jag kunde pusta ut. Min tekniknivå var klart fegare än under göteborgshelgen men jag hade roligt igen.

Återupplivad av en vänlig MTB:are efter äckelhettan under SM

Så kom linje-SM och årets kanske varmaste dag och jag spydde av värmen på första varvet och sedan gav jag kortbane-SM en chans på en cykel med trasiga växlar (visade sig väl efter starten så frihjul i ett gäng hundra meter och sedan jakt) och sedan tävlade jag inget mer på ett tag utan körde lite social rides som fantastiska Women’s 100 med grymma brudar i Stockholm, och sedan satte jag mig vid ratten med Jonas vid min sida och cyklarna bak på bilen och drog ner till bergen i södra Europa. Resan kantades av hetta och stormar och väg, väg.

Väl hemma torskade jag spurten under Anundsloppet (bästa höstloppet alltså!) och började jag peppa för crossäsongen!

men så jobbade jag mer än någonsin. Det blev långa, ansträngande dagar men jag gillade ju mitt jobb och mina kollegor. Samtidigt flyttade företaget till ett nytt kontor. Det nya designade fabriksgolv-landskapet utan någon som helst fysisk eller mental avskärmning fråntog mig allt vad arbetsro hette. Jag började låsa in mig där jag kunde, undvek fikarasterna och luncherna. Jag förvandlades till en jagad maskin med hjärtat ständigt nere i gropen och bygghörselskydden på huvudet. Tror ni jag gillade mig själv då? Nä, självhatet under arbetstid blev ett faktum. Eftersom min hjärna är byggd så att den inte klarar av att filtrera bort uttryck och känslor så grät jag av ren psykisk utmattning om kvällarna och mardrömde varje natt. Alla minnen kom tillbaka.

Jag blev påkörd av en grön moppe på cykelbanan utanför mitt hus och brände av ena lårsidan.

Min syn förändrades också då så plötsligt fann jag mig nästan helt utan balanssinne och med sämst mörkerseende. Senare skulle jag få helt nya linser utskrivna, men då fattade jag ingenting.

Ja fan ni hör, en jäkla soppa alltså. Jag var ett vrak. Jag visste att jag var på väg in i väggen, jag visste vad den berodde på, men jag kunde inte sluta bry mig om mina projekt, mina nära och kära.

Jag tränade så gott jag kunde – men även de korta delmomenten som klä på sig, skruva av flaskhållaren på cykeln, smörja in kedjan började väcka prestationsångest.

Så crosstävlingssäsongen sket sig big time. Jag åkte upp till Falun, startade, klarade av halva första varvet, hoppade av cykeln och glömde vad jag skulle göra med den sen. Cykla? Hoppa på? Vart skulle jag? Cykel, just ja tävling var det här. Kanske måste av banan? Hurdå? Just ja, man kunde ju gå. Huvudet flöt. Hm. Ehm. Det vart för mycket helt enkelt. Civilingenjören snedstreck tävlingsamatören var på väg att bli störd på riktigt.

Utan någon idrottslig hjärnskrynklare men tack vare något vett kvar i skallen, Jonas änglatålamod och underbara stöttande vänner så taggade jag ner de luxe. Jag avbokade samtliga mina engagemang, alla tävlingar. Under vårt egna Groopencross flippade jag burgare. Så gott jag kunde, var det för mycket folk så hjälpte Erica till. Jag offrade värsta superdupererbjudanden i mina dåvarande projekt och bytte jobb. Jag sa ifrån på skarpen om något tog mer energi än att det gav. Jag gick till optikern och fick nya linser.

Jag åkte ner till Groopen på egen hand och gjorde några nästintill perfekta varv. Jag log försiktigt, och världen var vacker åter.

Med bästa Anna Jansson under årets backigaste non-race-race 12 Hills!

Jag visste att säsongen var över prestationsmässigt så jag bestämde mig att ha kravlöst och roligt och ingenting annat resten av den.

Med den inställningen körde jag CX-SM och Sjöängscrossen i Eksjö, gjorde ett festligt speakerjobb under Malmöcrossen och fulade mig genom banan helt ouppvärmd på lördag (dock med bankännedomen inför nästa säsong i åtanke förstås). Jag avstod köra den på söndag – normalt ogillar jag att tävla om jag inte hinner förbereda mig mentalt och fysiskt.

Jessica (vänster) och jag tampas med Stockholm C hehe

Så det var det kära vänner. Mitt första år i elitklassen. Som både attackerare och tjejen längst bak. Två krascher – en fysisk och en mental – men också många grymma erfarenheter, ett starkare hjärta, ett par starkare ben och nästan ingen startnervositet längre! Mitt lätt roligaste cykelår hittills också.

Ibland får jag påminna mig om att jag må vara trettio år gammal, men jag är en unge i så många träningssammanhang.

Nu börjar jag blicka fram mot säsongen 2017. Jag kommer att fortsätta tävla för CK Valhall Damelit på landsväg och för VCK i cross och fortsätta utvecklas. Mitt mål är att tävlingspeaka om cirka tio år hehe så det är bara att köra. Men vi tar målen och tankarna inför nästa säsong i ett särskilt inlägg.

Tack mitt lag, tack mina klubbar, tack mina sponsorer, tack mina nära, tack ni som läser. Ni är med i vått och torrt. Puss!

Pixen i inläggen är tagna
av Jonas Wiking, mig själv och Jeppman
(om det är för lite racekort från lvg-sidan så är det för
att jag är självkritisk och ogillar hur vissa plagg sitter på mig
så vill inte fotas hehe. Ska åtgärdas till nästa år!)

Hej folks, en kortis från en lite stressad än. Dagens cykelvideo är svartvit. Voilà från Johan Axelsson – good job! Synd det är bara dag två fast å andra sidan slipper ni ser mig stumna på film, hehe. Puss!

Pust å pust mina damer och herrar. Är slut bakfylle-style (fast utan att vara det då) efter den fantastiska Malmöcrossen i dagarna två. Vilken jäkla tillställning vi gjorde alltså! Sån cred till CK Barriär, stödfunktionerna och alla som tog sig dit – cyklister som publik som fotografer som buskids från närgårdarna.

Kommer att blogga lite mer detaljerat om helgen. Men här kommer lite rådata så länge:

antal våningar i höjd – 29 (ni som fotade och hejade hade typ, 70 per dag?)

antal steg – 30 000 (man står och trampar rätt mycket på samma ställe som kommentator)

antal meter per sekund – typ ziljoner. Som det blåste i Malmö – dock märkligt nog inte avsevärt mycket just på banan.

max antal slag per minut – 179 dvs. för lågt lika med ouppvärmd

antal falafelrullar – en (för 35 riksdaler och lätt godaste någonsin?)

antal cykelmil – 2,7 (5 varv på banan på lördag )

antal bilkilometer Malmö tur och retur – 1250 

antal indiebryggda fatöl på lokal – 2 på Söder om Småland

antal stämband som blev hesa – ≥ 30 – Barriär bäst på att heja i hela Cykelsverige?

antal cyklister som cyklade (crossparadoxen!) uppför springbacken – 4, varav danskar – 2, varav världsmästare – 1.

antal crosskällor som gick åt – rätt många, alltså. Fråga klubben!

antal bokstäver i vinnarnas namn – alla resultat finns på CK Barriärs facebooksida/Skåne cykel

antal beats – här är den kompletta spellistan från helgens race:

Idag kommer jag med andra ord inte träna ett smack och tala så lite som möjligt. Vila hjärnan, vila hjärtat, vila rösten. Och precis som er ödmjuka kommentator ropade ut under tävlingarna – det är #malmöcrossen som gäller. In på insta och Facebook med er och spana in de fantastiska bilderna och filmsnuttarna från årets mest kontinentala (bokstavligen) crossrace. Puss!

Hej fredag.

Hade värsta racelistan och sånt på gång till er men blev lite störd, lite världstrött. Vet ni, om jag vore allsmäktig och fick sudda ut en enda känsla ur mänskliga egenskaper så skulle jag alla gånger ta avundsjukan. Den är nämligen den dumdristigaste drivkraften av dem alla. Typ alla problem i världen – stora som krig och mobbing och små som tjafs och dålig stämning – beror nästan alltid på att folks är avundsjuka på andra folks, utan att alltid erkänna det för sig själva och stoppa sig själv i tid innan de förstör för andra folks. Det vanligaste uttrycket för avundsjuka är att man vill jämna ut “orättvisan” genom att “sätta personen/objektet på plats” eller “ta ner personen/objektet”. Mår man bättre av det? Kanske. En kort stund. Nog är skadeglädjen en liten kick kan jag tänka mig. Men i längden är det nog ändå inne i djupet av sin själ som en bör söka roten till avundsjukan och missunnsamheten. Och vända det till något positivt och kreativt för sin egen skull. Annars förblir man precis så där låg som man känner sig. Nog så.

Nu peppar vi för malmöhelgen. Puss!

Kanske enda bilden (från Hedesunda -> Västerås-distansen)
där ni ser mig i närheten av en racer iklädd färgglada sockor.
Men även månen har sina kratrar.
(Sockorna är för övrigt fina, tack gulliga Rapha
och används numer i CX-sammanhang)

Förmiddag folksis. Världens sämsta uppdaterare här, number one virrskalle!

Min vana trogen har jag precis anmält mig till helgens Malmöcrossen race ett och två – fler motståndare i startfållan önskas tack, kom igen! Årets sista race liksom. I Malmö också, av alla ställen. Och ni som tvekar – tänk på att jag knappt tävlat i höst så ni har ungefär 90 % chans att inte komma sist.

Har inte tid att bre ut mig nu – preracelistan är på gång dock men kommer kanske ut ikväll istället. Min känsla nu är i alla fall – åh så less på att åka runt (även en cyklistvagabond får ju nog med jämna mellanrum) med packning, logistik och allt vad resan innebär – och så är det ju typ åtta timmar enkel resa till Malmö? – men peppar mig med att resesällskapet blir gott. Johan, Tony, bästa enköpingscrossies Markus och Daniel och min älsklingspöjsch ju.

Har dock alltid velat sporta (hehe) Malmö ordentligt och detta får väl bli tillfället. Eftersom jag kommer att både kommentera och tävla och försöka återhämta mig på något sätt däremellan så lär det inte bli sporta som i rulla hatt nattetid men jag tänker hinna med minst en portion berömda malmöfalafel och minst en om än kort promenad genom staden.

Ikväll blir det något lättare rullpass på den halvriggade Monarken alternativt på lokal, beroende på humöret.

Puss och glöm inte att anmäla er till Malmöcrossen eller kom förbi och heja – det vankas häftig tillställning med gäster från hela landet och kanske även några från utomlands.

Hej, sitter tjock med jobb som en annan vinterpälsad hare. Här är tre braiga länktips till er läsarfolksis så länge:

ett. Cykelcrosshjälpen

Sveriges mest godhjärtade cykelbloggare aka Johan drar även i år igång insamlingen till förmån för Musikhjälpen. In och läs varför det är viktigt – crossa – bidra! Tack ni är bäst <3

två. Tour de Celeb

Jag känner knappt till någon av de deltagande kändisarna men jag älskar idén. Jag som annars skyr allt som har med b-kändisarnas idrottsförsök att göra gillar ändå den plågsamma cykelsportsutmaningen dessa stackare utsätts för. Jag längtar tills våra svennecelebs tvingas köra någon fet cykelutmaning, kan inte typ TV4 köpa idén? Hoppas det blir riktigt otränade sönderfestade celebs också, inte ba nå tråkiga avdankade kondisidrottare. Läs om Touren och se klippen här!

tre. Vintagekunskapen ej att fördöma

När min polare AK skickade länken till Common sense of bicycling. Bicycling for ladies var jag på G att dra en suck. Inte ännu en gammaldags skrift som förklarar för damerna hur viktigt det är att dofta vårsol även efter trettio mil i sadeln. Men tji fick jag – tack och lov så klart – ty Bicycling for ladies är en fet, teknisk och raceinriktad skrift anno 1896. Språket är ruggigt sexigt, kolla här om smörj ba:

om inte det är cykelerotik så vet jag inte vad! Eller här om att leda cykelgrupper:

Stämmer än idag eller hur? Och sist men inte minst, om att det inte alls svårt att dra ihop en cykelklubb och om att anpassa cykeln efter sina behov:

Är ni sugna på fler underbara vackert illustrerade skrifter om cykelkonsten – eller kanske känner för lite hjullyrik? – så finns den engelskspråkiga guldgruvan här. Varsågoda!

Så nu peppar jag inför kvällens intervaller. Ska ni köra nåt tufft ikväll? Puss!

Jag har det bra, jag är bak i bussen!

Nä är jag fan inte. Sitter så långt fram jag kan ty blir lätt illamående av att sitta bak i motordrivna fordon. Men är i alla fall på bussen till Uppsala för att gå en jobbkurs så blir mobilblogg här. Veckans träningsplaneringsförsök i samarbete med finaste Kaffeabstinens & Co. kommer här:

– idag måndag blir benmyrornas dag. Har man rastlösa ben så är tre timmar på bussen och så sju timmar stillasittandes på kurs typ döden. Ser därför fram emot kvällens snurr – om det blir på min halvriggade Monark eller ute på lokal återstår att se. Blir inget tungt dock.

– imorgon är det tisdag och – överraska lagom! – intervallernas dag. Vill helst köra ute, kanske på Kallecrossen, får kanske med mig några?

– på onsdag är kvällen troligtvis upptagen ocykligt värre så då är min tanke gym på lunchen

– torsdag är lättsnurrandets dag

ty

– på fredag åker vi upp till Malmö där jag ska dels speakerjobba för och dels köra den grymma (vad annars?) MALMÖCROSSEN i dagarna två!

Wii eller hur!

Som ni märker så blir det ingen klassisk vilovecka-före-tävling denna. Det beror förstås på att Malmöcrossens race blir mina andra race under säsongen som inte blivit som jag trott på grund av nästan utbränd osv. så jag tränar istället på som vanligt för att byggas upp igen och ser fram emot helgens tävlingar på ett rätt så avslappnat sätt.

Men kommer förstås bli nervös i alla fall, men det tar vi sedan det.

Nu ska jag fortsätta glo ut genom det skitiga bussfönstret, ändå lite fint ute med pudret på slätterna.

Puss!

Hej, omtumlande ny tid, mycket i och med det nya jobbet, all omställningen. Bare with me. Idag är det söndag och lugnare; mina fingrar är småstela efter den isande men vackra promenaden i det ostadiga senhöstvädret – ömsom sol ömsom lä omsöm snökaos ömsom grådassigt, än är vinterns grepp ostadigt! Under gårdagens distansfärd hamnade vi verkligen i gränslandet mellan höst och vinter. Gränsen suddades ut någonstans vid Gesala, från plusgrader till minusgrader cyklade vi på enochenhalvtimme, och sedan blev det aldrig riktigt varmt, och så fortsatte vi på de nya stigarna och där ungefär blev jag hungrig och därav lågsockrad och följaktligen blasé inför allt det natursköna men så istället för blaskplums

– som man hade kunnat förvänta sig när det mitt ute ingenstans uppenbarade sig ett kompakt dock ändå flott vattenfyllt dagbrott

KRÄCK CK CK k k

så hörde man det skarpa kraxiga ljudet av en stenhård gren som ramlade ner mellan de mänskligt regelbundet brutna klippväggarna,

ingen vikt att tala om för att bryta igenom istäcket, tjockare än vad som syntes uppifrån stigen vi kom på

hundratusentals små darrningar inne i isen, hela dagbrottet i gungning.

Så ställde vi in de lerskitiga, tjälanfallna cyklarna i vattnet* och de stod där av sin egen vikt och vi roade oss med att kasta vassa stenar ner mot isen och väldigt få gick igenom.

Och då blev mina annars så varma händer blöta och kalla, men jag hade glömt bort min hunger och mina små bonkningskänningar. För så är det alltid – att vara trött och mata är en monoton uppgift. Att bryta monotonin är ett sätt att resa sig en sväng innan det sista rycket hem till Västerås, den lilla pausen på Statoil för årets första och godaste saffranskatt och en kopp slätt kaffe.

Och någonstans där mellan klunkarna och de gula tuggorna övergick hösten till december.

För de ruttnyfikna finns Strava här. Puss och nu dör mitt datorbatteri så vi hörs sen!

* nej, inga nav, lager eller annat skadades under fotograferingen. 

Glöm spångest, på cross gäller att besegra sin skrångest!
(och ja den dumma herrtröjan åker upp hela jävla tiden)

Jonas foto från Sjöängscrossen

Haha folks, tack för att ni vart lika uppspelta som jag över mitt nya tillskott i cykelfamiljen som jag vart!

Tack för alla era tips också och idéer kring uppriggningen av monstret – på Facebook, Twitter och via mail. Tänk att det sitter folks och ruvar på värsta reservdelrikedomar hemma (det gör jag i och för sig med, måste börja sälja av). Jag tycker inte att jag varit otydlig i mitt förra inlägg men ja, jag kommer att tills vidare köra manuell watträning dvs. med hjälp av vikten och kadensmätaren (tills jag blir rik och kittar upp mig på en wattmätare hehe). Jag har tränat på det sättet förr, jag har kompisar som kör på det viset så ni välmenande gubbs som är oroliga för om jag förstår hur man gör så behöver ni inte vara det och jag lovar – jag vet att be om hjälp när jag behöver det.

Nu till gårdagens träning. Var sjukt trött på grund av för lite sömn natten före (Monark-hämtningen tog sin tid…) men pallade mig till en offentlig spinninglokal och gjorde en Katja-klassiker – hoppade in på ett längre spinningpass för att sätta mig längst bak och genomföra mina längre intervaller. Tycker det funkar bra att köra just längre intervaller på det viset – är bara att lägga sig på sin kadens och sin puls och mata på. Kortare intervaller är tyvärr lite mer känsliga för spinningpassets förändringar men det är lättare att koppla bort spinningsledarens (fantastiska – inte illa menat men äsch, ni fattar) upplägg när man kör långa. Körde tre stycken femtonminutare, var tungt och tråkigt under de två första men under tredje så hände det önskade – benen kopplades på nåt sätt fri och hjärtat pumpade vackert på finfin tempopuls. Kändes som jag kunde mata på hur länge som helst men så var spinningpasset slut.

Idag väntar uteintervaller i gräs-och-skrå på vårt närbelägna arena Kallecrossen – vilket lär bli en liten slirfest eftersom det är typ +7 grader ute och rått. Föga upphetsande väder men bra för teknikträning. Om mindre än två veckor väntar ju Malmöcrossen – årets gräsligaste crossrace?

Puss!

Hej igår blev jag med en alldeles egen Monark! En 829 med trasig elektronik dock i övrigt finskick (klassiskt för denna modellen). Kul va? Om man gillar leda och smärta det vill säga men det gör ju vi cyklister. Jag har länge letat efter en Monark och igår slog jag till på fyndet i Stockholm. Anledningen är förstås att jag vill effektivisera min träning och få bort en del av logistiken som krävs när man tränar inomhus-fast-någon annanstans-än-hemma. Logistiken som (ihop med den andra jobb- och privatlivsrelaterade logistiken) nöter ut mig. Jag vill frigöra mer tid till annat roligt än det konstanta packandet och stressandet. Jag vill ha mer tid för mig och Jonas, vårt liv och till annat roligt och nödvändigt som kräver energi. Träningen på lokal ger mig dessutom konstant förkylningsångest – såvitt jag inte använder bilen till att påpälsad frakta mig till och från lokalen (tro mig, i nio av tio fallen jag cyklar till och från spinningen så slutar det med förkylning ett par dagar efter passet, ofta i samband med någon jobbresa). Men vardagsbilandet är inte speciellt ekonomiskt och leder förstås till ännu mer logistisk ströstress. Jag vet att det kommer en period i livet då logistiken blir en (välkommen så klart) nödvändighet – men redan nu känner jag för att balansera upp det hela lite.

Mjuka värden åsido – fy satan va stark man blir av härliga dödsintervaller på Monarken (eller motsvarande maskin, men Monark är ju det vanligaste). Speciellt till bra musik, för bra musik måste det vara för att effekten ska bli så maxad som möjligt. Och självklart är det roligast att nöta inomhusintervaller i sällskap med andra cyklister à la förra årets intervaller i klubblokalen – och det tänker jag också göra då och då – men hemmamonarken blir ändå basen för vinterns inomhusträning.

Som ni ser på fotot så finns det lite att fixa på monstret innan det är helanpassat efter mina behov:

♛ vevpartiet måste bytas för monteringen av cykelpedalerna

♛ kadensmätaren måste monteras på

♛ sadeln måste bytas till en katjarumpvänlig sådan, troligtvis min lite för breda mtb-sadel (inbillar mig att det kanske blir skönare inomhus då).

Gällande elektroniken så tänker jag be ett elektronik-geni jag känner att titta på den. Vem vet? Det kanske går att fixa. Tills vidare kör jag manuell watträning, cykeln är redan omgjord till manuell.

Jag kommer snart att blogga om mitt (ungefärliga ty litet är hemligt så klart) vinterträningsschema och så kan ju ni förvänta er lite mer wattsnack i bloggen framöver.

Puss!