Krocken.

Hej. Flåt för dåligt bloggande. Har varit väldigt trött och mest sovit, ungefär. Fast cyklat också. Men inte igår. Igår krockade jag med en moppe på vägen ut från där jag bor

Det ni ser är precis det jag såg. Utfarten från min lilla sidogata till stora Kristiansborgsallén. Västerås kanske finaste allégata, dock helt värdelös på sikt.

Jag hade länge varit rädd för denna utfarten. Som ni ser så ser man ingenting, varken till höger eller till vänster. Risken för krock är stor. Därför är jag alltid ytterst försiktig, både när jag går ut, cyklar ut eller kör ut med bilen.

De som kommer farandes på cykelbanan på Kristiansborgsallén ser inte särskilt mycket de heller (min in- och utfart är alltså gatan in till höger här) och därför tar de flesta väldigt lugnt här.

Men när jag cyklade ut från min gata igår så hade jag inte en chans. En grön moppe med två ynglingar på fördes fram i femtio, kanske sextio kilometer i timmen på GC-banan och jag hann nästan undan innan det small. För att förtydliga för eventuella tvivlare – jag var alltså redan ute på cykelbanan när moppen körde in i mig.

Krocken förstörde trallan, gav min höft och mitt lår en rejäl smäll, brände av lite skinn på låret, förstörde mina fina strumpbyxor. Snubbarna stannade inte till. De tittade bak men fortsatte sedan som om ingenting hade hänt. En sjysst bildam stannade till och kollade läget med mig. Jonas mötte upp mig och höll min hand och plåstrade om mig hemma.

Och sedan blev jag så oerhört ledsen och skakis. Jag är egentligen inte särskilt rädd om mig själv. Men jag är rädd om de jag bryr mig om. Om våra barn ute på gatorna. Och jag är fortfarande rädd om Peter, trots att det är snart fyra år sedan hans före detta klasskamrat tog livet av oss med sin röda trimmade moppe på en cykelbana lite längre norrut. Den snubben ville inte heller erkänna sin skuld. Han ville mest därifrån.