Tisdag, igår.
Vägen som består av två av en tuvig grässträng avskilda skogsmaskinsspår, är vattensjuk och gropig. Groparna är oberäkneliga. Vissa är grunda och märks knappt om trycknivån i däcken matchar groparnas nycker. Andra är djupare och med vassa kanter. De hotar slå hål i däcken, eller så riskerar man få jätteont i rumpan och en liten kallsvettvåg sköljer över en, som när framhjulet börjar slinta iväg på isen, sekunddelen innan man har lyckats räta ut det. Farten är ens vän, det gäller att hålla ett jämnt, tyngre tryck i pedalerna. Skogsluften är däven, stilla porlar det kalla vattnet i det lilla sidodiket, blåbärsriset tynger ner mossan, tröjan blir våt direkt när man lägger ifrån sig den under den korta kisspausen. Det är på gränsen till kvalmigt men eftersom klockan börjar bli sen så är det ändå svalt.
Vi cyklar i tystnad, mot skogens ljudbild, mot de grusdammiga växlarnas monotona gnissel.
Lite längre fram hörs det svaga fiolljud. Någon sitter högt uppe i ett träd och spelar fiol, och det hörs ända in i oss, vi stannar till, vi är hungriga, som står här nere, håller uppe våra cyklar, håller dem tysta så vi inte skrämmer bort spelmännen vi kommer att upptäcka någon kilometer längre fram.