Om sittbenen får säga sitt – här kommer min distanshelg, illustrerad

Hej folksis!

Alltså jag har haft en sån himla episk cykelhelg. Långhelg typ, ty cyklade både fredag lördag och söndag! Inget ovanligt för mig som året-runt-cyklist normalt alltså – men hade ju inte cyklat på ett tag i och med långresan, släkthänget och sådant. Så cyklade mig trött med andra ord. Fredagen har ni redan läst om – det var ju då jag nöjesirrade i lajvarskogen ihop med Ridleyn.

Så kom lördagen, snabb grötfrulle och en varsin kopp gudomligt bialettikaffe, sedan möta upp dessa starkisar

Rob, Thomas, Johan, Tony – och så Andreas, AK, Jonas och Tri-Syskonen fast inte med på #foreverbuttphotos-kortet här tyvärr.

Vi skulle ju distansa och det till backklassikern Norberg! I början blåste det ruggigt så vi höll oss tätt ihop, men efter Kolsva fick vi snälla vindar ända hem faktiskt.

Det hade ju gått ett gäng veckor sedan jag körde klungdistans sist. Upplägget var klassiskt. Vissa höll igen och körde lugnt distanstempo, andra var pigga på att leka av sig. Klassiskt!

Jag hade bra ben men sunkig post-semester-vila-kondis. Att vila från cykling kan kanske vara bra för hjärnan, så att man börjar sakna det ordentligt, men det är aldrig bra för konditionen.

Såg alltså till att hänga av mig själv ordentligt i de längre backarna, även om benen självklart kom igång fint lagomt efter fjorton mil cirka.

Jonas var självklart snygg nog att vara svinstark trots cross med de mönstrade däcken och den smärtande post-Stelvio-krashad handen.

Känner ni igen backen förresten? Det är ju Sala-brandbacken – och se att det tagit sig ordentligt med vegetationens återtåg nu, även om det kommer att ta ett tag innan det är som vanligt igen, om det nu någonsin blir som vanligt förstås :'(

Här är stravadata förresten – 190 underbara kilometer (och 200 för min randonnépojkvän förstås):

Igår söndag vaknade jag trött! Hade sovit dåligt på grund av mina satans restless legs (ah men se på mig, med kompressionssockor och allt på jobbet idag, som en annan Angus Young/skolflicka). Tur vi inte hade någon tid att passa.

Jag kittade upp mig i totalt omatchande kläder pga. tvättidsbristen. Glad ändå – vi skulle ju crossa på för mig helt nya vägar och ovägar!

Typ väg – den nya fjärrvärmegrusisen mellan nära-Skultuna och nära-Surahammar.

Typ väg – en annan grusis i hoodsen

Typ festlig mtb-stig! Helt underbar, stenig, högt belägen, torr.

Typ mindre vägig väg – men vad gör det när man är heltänd på mountbike – så som vi är?

Nu var jag som sagt trött satan. Var alltså kinkig och gnällig, fick knappt upp pulsen, somnade nästan till under de lugnare partierna och så. Livades dock upp på hemvägen ty stärkt av fikasockret och de balla stigpartierna. Häftigast var när vi skulle kringcykla torveländet (bilden på Jonas ovan) och cyklade på världens skråigaste bruksled med ettriga spångestinslag. Läbbigt men spännande.

Så nu är jag igång med cyklingen igen. Och idag vilar jag järnet med gott samvete. Dricker myntate nu, allsångar till Stones och Beatles och har mig efter första jobbdagen.

Puss!

(korten är blandat tagna av mig / Jonas / AK)