Evie Stevens och Marianne har lika roligt…
men den här spurten är Evies.
Alltså stackars oss tjejer. Som ständigt måste överkompensera och överbevisa för att “få vara med”. Som bildar olika subbar där millimeterrättvisan råder så att ingen kan anklaga gruppen för att inte ens under träning hänga av någon
även om det går alldeles utmärkt att köra på
och sedan samlas upp och vänta in vid nästa korsning
utan att någon katastrofstämning behöver råda
eller någon anklagas för att vara dum
som läser ihjäl oss på tidningstipsen om klungtecknen hit och dit och som alltid gör rätt
även om det innebär att vi slutar läsa av klungan
och följer slaviskt istället för att själva ansvara för vår träning
så att ingen kan säga att vi inte kan cykla på riktigt
enligt vem? Farbröderna som tävlar i SUB 10 på Vättern?
som är så förbaskat duktiga på att hålla ihop klungan och bidra till den goda stämningen
som vore god stämning något man måste leda och lagstifta om
att vi glömmer varför vi egentligen är med och cyklar
vilket ändå i slutändan är för vår egen (min alltså, och din) skull
Nu är jag liksom tjejen som leende sjunger fram
detta är inte nån f/={*()! vätternrundan
så jag tänker inte bidra ett jävla dugg utan ska ligga på ditt hjul tills du tröttnar och sedan ska jag hänga av dig i skogsbacken om exakt fyrtiosex… fyrtiofem kilometer
till tjejen som gnäller på att jag inte bidrar (!) under ett race (och som jag inte tjänar på ett dugg att dra fram) (och som sa åt mig att här äter vi längst bak i klungan under Skandisloppet)
så jag är liksom inget prydligt exempel på det där med att behålla god stämning i exakt alla lägen.
Men så blir det när man tröttnar på att behaga någon bisarr lagstiftning om att alltid vara till lags och visa på goda (?) exempel som följs av enbart oss kvinnor. Säg någon snubbe som skulle be om ursäkt för att han inte drar under ett race. Händer aldrig! Är snubbarna ovänner för det? Knappast! Så varför måste vi tjejer lagreglera vårt beteende efter någon tvångsmysmall hela tiden?
Personligen blir jag lycklig när jag ser oreda i körningen. Det är så himla kul när någon ba drar upp tempot, sticker och fular sig, kanske plötsligt lägger sig bakom och ser trött ut för att sedan försöka sticka igen.
Eller när det kommer någon ny tjej till klubbträningen och ba Jag har cyklat mycket själv, därför är jag extra starkt! och kaxigt tar hur mycket vind som helst och sen ba wohoo är hon helslut och måste ligga bakom och fisa. Jag vet att det finns ledare som försöker stävja sådant genom att inte låta en sådan person dra mycket i början men sådant gör inte jag. Varför klippa någons vingar? Hellre finnas där när personen gjort misstaget och behöver stöd. Läxan kommer på köpet. Det är klungpedagogik enligt mig.
Som kvinnlig cyklist som vill utvecklas i en mansdominerad sport har man tillräckligt med saker emot sig. Man har gubbarmén, man har sparringpartnerbristen, man har fördomarna och de förutfattade meningarna, man har det ringa utbudet, man har den dåliga ekonomin, man har kroppsidealen, historian, mensen och fan och hans moster emot sig.
Pojkar är de busiga. Tjejer är de trevliga. Männen leker och lär sig på köpet. Kvinnorna är så upptagna med att hålla ihop och ta hand om varandra att vi glömmer att ta hand om oss själva och våra egna mål i det hela.
So bort med pekpinnarna, bort med tvångsmyset. Börja acceptera att lek, oreda, avhängningar är en del av sporten och så länge alla är överens om att vi möts uppe på kullen och fikar ihop när vi är framme så finns det ingen anledning att skrika sig hes på LUCKA! eller blänga argt på stackaren som är för klen för att tempotrampa lika hårt som de andra.
Det är först när vi unnar oss själva och varandra att vara både svaga och starka, både lugna och kaxiga och tänker på målet istället för att slösa energin på onödigt tjafs som vi kan börja utvecklas som cyklande individer. Det är den finaste gåvan vi cyklande kvinnor kan ge varandra.
Eller som man skulle säga på utrikiska – don’t dictate. Congratulate (och celebrate) ♛
Puss och vad tycker ni?