Månad: mars 2016

Hej folksis. Jag är i ett fortsatt något vårdepressivt mittemellanläge just nu. Våren fortsätter leverera skiftande väder och mitt mående är ungefär därefter. Blir dock mer och mer stabilt ju fler gröna skott som drar sig upp ur jorden. Snart är det april och det årliga skämtet till årstidsövergång är förhoppningsvis över snart och en kan börja andas ut och sluta må på typ tio olika sätt om dagen för det är så otroligt tröttsamt och osäkert!

Benen måste dock leva sitt liv oavsett hur matten mår och det verkar de verkligen göra. Ibland blir jag inte klok på dem. Som när jag körde ettor här i tisdags. Inte alls samma styrka och wattdrag som för bara ett par veckor sedan. Och det är inte direkt så att jag legat på den lata sidan sedan dess utan tvärtom, cyklat ute och haft mig. Men självklart, en sådan sak som intervaller är ju en typisk dagsformsberoende sak.

Ibland tycker jag detta med träning är som motståndet på en displaylös spinningcykel. Det blir aldrig lättare – för ju starkare man är, desto mer vrider man upp motståndet så det är lika jobbigt i alla fall. Fast nu mäter jag ju allt som oftast min prestation nuförtiden. Men försöker inte att stirra mig blind på siffrorna. Känslan är kroppen är ju minst lika viktig.

Och känslan i år är ju klart bättre! Höst- och vinterträningen, med sina timmar på den kalla hala sadeln och inne på det svettiga gymmet med den hemska musiken, har gett resultat. Jag är både lättare och starkare, en fin kombination jag tänker slipa på ytterligare innan tävlingssäsongen drar igång på allvar. Allting är förstås relativt den man råkar cykla med (eller mot) för stunden. Men enet är ju den bästa sparringpartnern och jämfört med henne förra året så är det framför allt mycket roligare att vara Katja och cykla idag. Överhuvudtaget tycker jag om att träna för att det ska vara roligare att cykla. Att skapa någonting istället för att bara genomföra – även om det ibland ändå handlar om det, som en tröttendistans i motvinden host host.

På tal om form, har ni sett att Marianne Vos börjat vinna igen? Det glädjer mig så, tänk om hon klarar av att göra en riktig comeback? *hoppas hoppas*

Den här veckan är en av de sista där jag kör varannan dag gym varannan cykling förutom helgerna då jag enbart cyklar. Väldigt snart kommer gymbesöken minimeras till kortvariga (under lunchen eller tidigt på morgonen) core- och ryggpass och de icke-tuffa cykelkvällarna fyllas med skölj eller ren vila. Ett steg i att slipa upp formen är att även slipa på sittpositionen på racern (ah men ni vet Katjas neverending self-bikefit) för det är ju ändå den jag ska tävla på i år och då gäller det att lära ryggen än en gång var landsvägsskåpet ska stå. Den är förstås stadigare i år än de föregående åren men spänningar och domningar är aldrig ok. Inte ens efter åtta backiga mil. Ryggfan ska leverera styrka i år. Inte smärta.

Idag ska jag till läkaren och prata mitt hjärta. Jag har haft ont i det området lite till och från det senaste halvåret och det är verkligen dags att kolla upp det nu. Eftersom det är första besöket och dessutom på vårdcentralen så förväntar jag inte mig några konkreta svar men dock kanske en remiss till EKG på lasarettet eller hos någon specialist. Har jag tur så är det inte ens hjärtat.

Ikväll blir det landsvägsintervaller och i helgen distans och kanske avhängningsträning med Valhall i Stockholm på söndag. Men det är då det. Puss!

? update update update 

Blod- och vilo-EKG-värden är kanoners! Lite lågt blodtryck men kvinna, vältränad, melankoliskt lagd etc. Den superseriösa (äntligen, tack nya VC!) doktorn har dock skrivit en remiss till arbets-EKG på sjukan. Känns tryggt. Puss!

Hej jag som skulle blogga järnet men så kom det ett besked – ett roligt sådant, misströsta inte! – och så kom jag av mig helt och la energin på att tänka och tanka istället. Det värsta jag vet är att teasas hit och dit men tyvärr så måste jag pga. yttre faktorer avvakta lite med att berätta nyheten för er. Men hur som helst – så här var min helg genom mobilkameran.

Som så ofta började min helg med torsdagen som ju var en arbetsdag. Gick min klassiska promenad från Fridhemsplan till DN-skrapan på Marieberget och stannade till en kortis och tittade ner på vägen. Bilväg som bilväg tänker ni? Jag kommer dock alltid komma ihåg den vägen som våran infartsväg till den första, totalt superepiska turen till Stockholm för ett gäng år sedan. Fast vi kom in per cyclopista förstås!

Sedan jobbade jag och sen vart det helg för hela slanten för min del. På kvällen var jag, mamma och lillebror på en härlig fest…

och på fredag gjorde jag och brorsan Söder som vi ibland gör. Liten hand i större hand, vi gick in i södertypiska butiker som Hattbaren och testade allt möjligt och omöjligt, även om denna hatten fick stanna kvar i baren…

…fikade på Teatern i Ringen – kan rekommendera varmt!

och råkade helt otippat hitta den här lilla pärlan – Tonnys cyklar! Där inne dolde sig ett litet cykelparadis med dels retrocyklar för alla smaker och plånböcker, en rejäl mekhörna och en supertrevlig ägare (eller i alla fall chef) som berättade att han tågpendlade mellan hemma någonstans utanför Eskilstuna och Söder varje dag. Snacka om att leva som man lär <3

Hem kom jag med ett par fynd men dem visar jag upp i ett annat inlägg.

Men så blev det fredagskväll och med den också hemfärden till Västerås och jag bumsade ner i sängen för dagen efter skulle det äntligen långdistansas. Det blev jag och Johan som tog oss an den smått episka turen upp till den berömda brandbacken, ja den mellan Hästbäck och Ängelsberg, ja den som blivit så ansatt av den stora västmanlandsbranden 2014.

Som vanligt ser det totalt obrant ut på kort men jag kan lova er – vyerna är spooky magiska och lutningen är rejäl. Tack vare (om man nu får säga så) branden så har backen liksom deffat sig fram och är nu bra ventoux av sig. Uppe i backen möttes vi upp av gode AK som pga. navhaveri varit tvungen att vända hem strax efter Skultuna.

I slutet av den 125 km-långa turen fick vi förstås både motvind, lågt socker och stela ben men ändå, var glad över att levererat helt ok ben under hela turen trots att vi vart så få och cyklat jämte varann under i princip hela turen. Strava här för den ruttnyfikne.

Dagen efter distansades det igen! Nu var vindarna än jävligare men vi vart också fler nämligen jag, Johan, Tony, unge herr Jensen och AK. Kroppen var slö, knoppen likaså så jag låg utan att skämmas på rulle de första milen fram till Sanda-backarna. Stackars AK utsattes för ännu ett haveri, denna gången i form av punka på diskhjulets tub, och Johan och unge herr Jensen hade tider hemma att passa så det vart jag och Tony som fick utkämpa en tvåmannakamp mot den satans motvinden hela vägen till konditoriet Amarant i Torshälla utanför Eskilstuna. Fikat var gudomligt och benen fick sig lite vila och hem var det nästan bara medvind så plötsligt log livet mot oss igen. Och trots att det vart inte mycket kvar av tjejen så var jag ändå nöjd. Tio k extra in på distanskontot – fina firren.

På kvällen packade jag ner mig själv i passaten och drog upp volymen på bilens hemskt postfuturistiska stereo (ah men sån där som blinkar och lyser giftigt blått och visar löjlig 3D-ish grafik hela jävla tiden) som turligt nog har helt ok ljud. Och så for jag upp till världens bästa Frida i Sandviken. Det pratades materialsporter cykel och häst, dracks Irish och spelades hårdrocksmusikquiz.

På morgonen rådde en trött men vårglad stämning så jag, Frida och Erik åkte till bruket (som i Högbo bruk alltså), fikade bulle, gick runt-sjön-promenad, spanade in mtb-lederna, lapade sol och jag köpte en sommardoftande kroppsolja (lugn den var på rea) från ekolyxtillverkaren Björk & Berries. Luktar nu konstant white forest och är superlen.

Hej hej från killinggänget!

Hade ni en bra ledighet? Puss!

Being a crazy cyclist, I see cycling in almost everything. Some people may find it rather single-minded but I’m quite sure I share this ability (or curse?) with other people obsessed by their interests. So it is with these priceworthy gloves from H&M. The gloves are sold as training gloves for gym people who don’t want to get calluses on their palms when pumping heavy iron or whatever stuffs gym people amuse themselves by instead of proper riding. Being a crazy cyclist and a lace glove fetishist, at once I saw the opportunity to dress my chapped rider hands. In gym gloves, I saw the bike gloves and I bought them and considering the average lifespan of H&M products, our time together is going to be quite short and quite chic. So that was the unexpected bike glove tip of the day. Puss!

Ida Erngren (idag för Crescent Dare, fyra under helgens Giro Nortorf)
och Tony Carlsson (CX för VCK) som… scrollar igenom mobilflödet? under en av backarna from hell
under höstens Groopencross, pix Wiking

? Kul sak ett – Sveriges sandigaste crosstävling Groopencross är tillbaka så boka upp den 9 oktober ladies and gents! Förra året blev en sandig succé och vi lovar att det kommer att bli ännu succéigare i år, nu när vi har blivit lite äldre, lite klokare och förstås tagit till oss all feedback – både positiv och konstruktiv. Glöm inte att följa Groopencross-sidan på Facebook för de färskaste nyheterna om Västerås egen Zonhoven.

? Kul sak två – under cykelmässan så råkade jag efter lite Di2-n00bkrångel ändå kamma hem fredagens bästa tid uppför (den virtuella) Slottsbacken och vann därmed en startplats till Skandisloppet. Nu hade jag i och för sig tänkt att göra bort mig med stil under söndagens Skandis GP istället och då gäller det att vara fräsch men samtidigt – är väl ba att fika sig igenom Skandisloppet dagen innan? Lockar ju ändå, om vädret är fint och klungorna dragvilliga hehe.

? Kul sak tre – fick ett oväntat mail från Holländska ambassaden igår. I början blev jag orolig och tänkte på min senaste Amsterdam-resa med Larsa men såg sedan att det handlade om ett Dutch Cycling-seminarium som de gärna vill att jag ska komma till. Låter faktiskt lite skoj att dricka lemonad och lyssna på vettiga cykelexperter och kanske råka (bara råka) komma in på cyclocross som ju ändå är det bästa med hela Holland, förutom utelivet dårå. Hur som, skoj är det i alla fall med sådana initiativ.

Kul sak fyra – lönen är här!

…betalar räkningarna…

…rewind…

? Kul sak fyra – det är nu nästan exakt bara en månad kvar till årets Mallis-cykelkollo! I år blir vi ett stort kalasgäng. Den här gången kommer jag att dela rum med baby Valle (som ni förresten kommer att se en hel del på sommarens landsvägstävlingar, så himla kul att min starke vän har börjat tävlingssatsa på allvar) och jag har börjat spåna på ett ömsom tufft ömsom tuffare träningsupplägg. Med tid och plats för starkt svart kaffe och honungspizza i magen så klart!

Puss nu tar vi helg.

Vårigt värre under pinkpausen!

God morgon mina söta fina goa läsarbabies! Idag är jag glad, sådär promenad genom stan till låtarna i huvudet-glad. Så som jag bara kan vara när jag är i antingen Stockholm eller i Gästrikland av någon anledning. Blir aldrig så här glad nere på Västkusten eller i Sörmland, visst är det märkligt..? Eh hur som helst! Solen skiner. Chokladen smakar gott. Har en fin marin-ish klänning på mig och ett riktigt tjockt lager mascara. Ikväll ska jag mamma och lillebror på fest så jag jobbar kvar i Stockholm idag.

Imorgon börjar påskledigheten och med den ett gäng cykeldagar! Pinsamt nog så har ingenting hänt med min racer sedan jag hämtat den från servicen på Bianchi Café & Cycles i Västerås. Trainerdäcket sitter fortfarande kvar liksom gamm-gelen från sista tävlingen jag körde på tysk-italienaren. Så skötsam är jag! Crossisen däremot är ständigt nytvättad och glansig 🙂 Men det börjar bli lite småjobbigt att ligga på cross bakom alla racerbakar… Så dags att pilla den i ordning senast imorgon i alla fall! Tipsa mig förresten gärna om ett par vettiga träningshjul. Jag har ju bara ett par riktigt standardtunga (att köra Dalsland Runt på) samt mina karbontävlingshjul. Eller så får AK stjärten ur vagnen och bygger mig ett par med breda fälger eller hur AK? Känn ingen press, det är inte alls nära till landsvägssäsongen nu, inte alls…

Vårigt värre under pinkpaus nummer två!

Känns sjukt att det bara är ett par veckor kvar till Östgötaloppet (som jag i och för sig inte bestämt mig för om jag ska köra men det är klart jag ska)! Förra året skippade jag tävlingen men i år tänker jag göra bort mig i elitklungan, enda chansen att ens få sig en klunga om man är dam dvs. Glömmer aldrig mitt första Östgötalopp för två år sedan – min första tävling ever ever btw! – där jag var enda damen med juniorerna. LOLOLOL och så typ maxvindstyrkan på det. Var ju då jag välte ner en hörnflaggis i en vassare kurva. Gör om gör rätt känns verkligen på sin plats nu.

I år är jag starkare och klokare men är förstås ändå inte i klass med de elitdamerna som redan nu tävlar sig i form på loppen utomlands. Samtidigt så har jag ett gäng otäckt starka herrar att intervalla med på hemmaplan. Så det är planen – att intervalla och distansa mig i form till den tionde april. Det kommer alltså bli ett par tuffa veckor här framöver. Utevindarna ska mötas, pannbandet… fan, pannbenet menar jag ska härdas. På med Nivea på läpparna och glömma allt vad myscykling heter.

Att träna ska vara kul. Att tävla ska vara roligare. Och en kaffe med chokladbit på det. Blir alltså en masse cykling under ledigheten. Bäst!

Vad gör ni under ledigheten? Blir det cykling eller godis eller både och? Puss!

Hej hej. Är i Stockholm på jobb och familjehäng. Benen är slitna efter cykelgymmet i måndags och ett gäng klena (pallade bara sex, med nöd och näppe, gör tio utan några extrema problem annars) ettor blandade med mindre härlig mensvärk igår. Känns nice att vila dem idag! Stillar ändå min träningslusta genom att “huvudshoppa” nya tränings- och cafécyklingkit, spånar lite på alla inlägg jag vill trycka ut till er nu när blogglusten sakta men säkert kommer tillbaka och funderar på hur och var jag vill och kan cykla under påskhelgen. Tänker bland annat blogga om hur min vinterträning har gått, hur min tävlingsplanering kommer att se ut, vilka klädaffärer som gör snyggast kits just nu och massa annat roligt. Men först måste jag jobba klart och sånt.

Puss och hej så länge från cykelsyrsan!

Evie Stevens och Marianne har lika roligt…
men den här spurten är Evies.

Alltså stackars oss tjejer. Som ständigt måste överkompensera och överbevisa för att “få vara med”. Som bildar olika subbar där millimeterrättvisan råder så att ingen kan anklaga gruppen för att inte ens under träning hänga av någon

även om det går alldeles utmärkt att köra på
och sedan samlas upp och vänta in vid nästa korsning
utan att någon katastrofstämning behöver råda
eller någon anklagas för att vara dum

som läser ihjäl oss på tidningstipsen om klungtecknen hit och dit och som alltid gör rätt

även om det innebär att vi slutar läsa av klungan
och följer slaviskt istället för att själva ansvara för vår träning

så att ingen kan säga att vi inte kan cykla på riktigt

enligt vem? Farbröderna som tävlar i SUB 10 på Vättern?

som är så förbaskat duktiga på att hålla ihop klungan och bidra till den goda stämningen

som vore god stämning något man måste leda och lagstifta om

att vi glömmer varför vi egentligen är med och cyklar

vilket ändå i slutändan är för vår egen (min alltså, och din) skull

Nu är jag liksom tjejen som leende sjunger fram

detta är inte nån f/={*()! vätternrundan 
så jag tänker inte bidra ett jävla dugg utan ska ligga på ditt hjul tills du tröttnar och sedan ska jag hänga av dig i skogsbacken om exakt fyrtiosex… fyrtiofem kilometer 

till tjejen som gnäller på att jag inte bidrar (!) under ett race (och som jag inte tjänar på ett dugg att dra fram) (och som sa åt mig att här äter vi längst bak i klungan under Skandisloppet)

så jag är liksom inget prydligt exempel på det där med att behålla god stämning i exakt alla lägen.

Men så blir det när man tröttnar på att behaga någon bisarr lagstiftning om att alltid vara till lags och visa på goda (?) exempel som följs av enbart oss kvinnor. Säg någon snubbe som skulle be om ursäkt för att han inte drar under ett race. Händer aldrig! Är snubbarna ovänner för det? Knappast! Så varför måste vi tjejer lagreglera vårt beteende efter någon tvångsmysmall hela tiden?

Personligen blir jag lycklig när jag ser oreda i körningen. Det är så himla kul när någon ba drar upp tempot, sticker och fular sig, kanske plötsligt lägger sig bakom och ser trött ut för att sedan försöka sticka igen.

Eller när det kommer någon ny tjej till klubbträningen och ba Jag har cyklat mycket själv, därför är jag extra starkt! och kaxigt tar hur mycket vind som helst och sen ba wohoo är hon helslut och måste ligga bakom och fisa. Jag vet att det finns ledare som försöker stävja sådant genom att inte låta en sådan person dra mycket i början men sådant gör inte jag. Varför klippa någons vingar? Hellre finnas där när personen gjort misstaget och behöver stöd. Läxan kommer på köpet. Det är klungpedagogik enligt mig.

Som kvinnlig cyklist som vill utvecklas i en mansdominerad sport har man tillräckligt med saker emot sig. Man har gubbarmén, man har sparringpartnerbristen, man har fördomarna och de förutfattade meningarna, man har det ringa utbudet, man har den dåliga ekonomin, man har kroppsidealen, historian, mensen och fan och hans moster emot sig.

Pojkar är de busiga. Tjejer är de trevliga. Männen leker och lär sig på köpet. Kvinnorna är så upptagna med att hålla ihop och ta hand om varandra att vi glömmer att ta hand om oss själva och våra egna mål i det hela.

So bort med pekpinnarna, bort med tvångsmyset. Börja acceptera att lek, oreda, avhängningar är en del av sporten och så länge alla är överens om att vi möts uppe på kullen och fikar ihop när vi är framme så finns det ingen anledning att skrika sig hes på LUCKA! eller blänga argt på stackaren som är för klen för att tempotrampa lika hårt som de andra.

Det är först när vi unnar oss själva och varandra att vara både svaga och starka, både lugna och kaxiga och tänker på målet istället för att slösa energin på onödigt tjafs som vi kan börja utvecklas som cyklande individer. Det är den finaste gåvan vi cyklande kvinnor kan ge varandra.

Eller som man skulle säga på utrikiska – don’t dictate. Congratulate (och celebrate) ♛

Puss och vad tycker ni?

Hi we’re in the band

No just kidding cause the sport we prefer is kinda individual

Even if you sometimes need friends who wait for you when the hill is done

and take the inner line of the curve, without any reason actually but it looks good

and sometimes slow down simultaneously

cause the air in the pine woods is fresh to breathe in and the views are too fine to just hurry past.

Last Saturday, me, Wiking, Rob and AK went for a ride on forest roads of Surahammar and Lisjö county. It was really fun and quite demanding because of the rather high tempo. All the guys in our group are truly strong riders so my legs had to work all the time. It actually went pretty well until toward the end of the ride when I became really, really hungry and had to wave goodbye and take a small gravelly short cut road so I shortened my ride with approximately ten kilometres. And believe me – I felt grateful that had made it. It’s funny how you sometimes never learn – how stupid is it not to take an extra bar the the jersey pocket?

Anyway – the ride was great and I’m grateful for all the power and endurance training I managed to endure (hehe) this winter. Even if there are lots of work to do and a lots of faster miles to ride before I’ll be in a proper shape, the ground is satisfactory.

Pix by the Royal Wiking
Strava’s here
Mavis’ new fab album’s here

Me and Wiking and Wiking’s Cat Hat riding
toward the golden dusk yesterday!

Fan helt seriöst jag pallar inte. Hela den engelska grejen gör mig deprimerad och tar bort blogglusten speciellt när hela min skalle är fylld av ord och jag kan inte trycka ut dem utan att först dras igenom både Google Translate och sedan en masse andra sidor där jag kan hitta info om nyanserna i orden. Vad är detta för liv egentligen, är det något man önskar sig själv eller någon annan?

Nä knappast va, och dessutom så går det ju inte att det bloggas hejvilt i alla medier medan jag biter på naglarna och försöker vara underfundig på ett språk som bäst lämpar sig att lyssna på av en icke-native som en annan. Det låser sig för mig helt ärligt. Jag har alltid varit en major anglophile när det kommer till musik, mode och böcker men de sistnämnda hade ju ju alltid varit översatta till antingen ryska eller svenska eller tyska eller whatevs icke-engelska. Fan nu låter jag som en Victoria Silvstedt dessutom. Men i alla fall – jag har liksom inga problem med att producera på engelska men inläggen får inte den tonen jag vill åt just för att tonen är olika i de olika språken. Det vet jag just för att jag kan flera språk.

Egentligen så var detta med att nylansera på engelska en liten täckmantel. För ett par veckor sedan så hade jag en fet mental internetkrasch och var på vippen att göra slut med samtliga sociala medier jag deltog i. Sociala medier är för mig först och främst ett verktyg för att mata mitt cykelintresse och konnekta (ah men da fuck, vad heter det, komma i kontakt va?) med likasinnade. Men så kom det sig att jag kom i kontakt med massa annat själsdödande crap som sipprade igenom och grindade mina cykelinriktade gears så att säga. Så jag blev ledsen och kände en hopplöshet och tänkte att fan, här sitter man och gör allt för att blogga bort hälso-, kropp- och självkänsleångesten hos folks och rikta in folks på vad som är egentligen viktigt här i livet (dvs. rätt sadelmått, pannben av stål att tävla med och kontanter till fikat uppe i bergen på semestern) men så är det en jävla köttmarknad där ute i alla fall och allt är till salu och inget kan vi göra åt det stackars oss.

Mitt internet-alter ego krisade alltså till.

Så jag stängde ner och drog iväg på kryssning med farsan och lillebror.

Och la upp ett halvmystiskt meddelande om en snar comeback om jag nu någonsin skulle göra en.

Och så blev det jättetråkigt 🙁

Under tiden funderade jag på vad fan comebacken skulle handla om. Vad kan en simpel amatörcykelbloggare överraska med?

Att blogga på engelska hade legat och grott hos mig ett tag (förklaringarna i det första engelska inlägget stämmer) så jag ba ok. Och så lite fräschare design på det. Let’s go!

Men det vart tråkigt och nu tänker jag att varför måste jag begränsa mig och låsa in mig? Jag är större än så. Jag kanske vill blogga på flamländska. Eller mitt älskade franska. Vem vet, kanske drämmer till med ett ryskt inlägg om barndomens cykelverktyg någon dag.

It’s darkness out there – men jag dras ständigt till ljuset och det är väl det enda jag tänker fortsätta överraska med. Puss och det kommer alltså vara ännu rörigare men också roligare här framöver, that I can promise.

P.S. Vissa lite mer allmänna inlägg som typ racerapporter kommer fortsätta vara på engelska – och mina andra hem fortsätter köras som vanligt – Cykelinsta på engelska och Cykeltwitter på multilingo. 

Spring is here, spring is here
Life is skittles and life is beer
I think the loveliest time of the year
Is the spring, I do, don’t you?

‘Course you do!

But there’s one thing that makes spring complete for me…

(Actually, spring always makes me depressed but
I like that I can start to tide my road bike again
and I like this song’s lyrics)

that is to get my road bike prepared for meee!

So last week I went to Bianchi Café & Cycles here in Västerås and handed in my good ol’ Rose to Tomas, the man with the golden hands.

Today, my bike was ready. I had asked Tomas to fix the malfunctioning rear derailleur and also check the crankset. Thankfully, nothing was broken and everything seems to function well now. But of course, I need to change the chain, to take off the trainer wheels, to change the brake pads and to clean and lube this fellow and its parts.

Thanx Bianchi and particularly Tomas and maybe, I’ll be able to take this Rose out the coming weekend already!

Still, I already feel a bout of separation anxiety but hey, just because the road season is here it doesn’t mean that I’m not allowed to take out my Ridley now and then. Especially this year when my racing focus is on the Swedish Cyclocross cup this Autumn.

Have you already started riding your road bike season?