Let’s bring some burlesque back into cykelvärlden.
Åh hej. Är i Stockholm idag – Stockholm som Katja till ära bjuder på snöyrsel och babygrå himmel, så tjusigt. Morgonens lilla cykeltur till tågstationen i Västerås var tjusig den med. Det var snöfritt och iskallt och grusfalten i villaområdet jag cyklade igenom tindrade så jag kände mig som en prinsessa då jag sladdade fram på mina värdelösa biltemadäck men med glansigt nytvättat hår och koffeinstint leende. Väl på tåget säckade jag ihop till min nya röstcrush Josef Salvat ty utmattad av allt nattligt hostande men ändå glad som skulle till favvoholm och hämta lillebrorsan.
Vad jag och lillebrorsan gör dagtid i helgen har jag ingen aning om (sådant löser sig alltid) men jag vet i alla fall vad jag ska göra kvällstid när parveln somnat – surfa nytt. Jag är verkligen supersugen på att kitta upp mig i nytt till sommaren. Jag är ju inte riktigt som alla andra och kan typ ligga sömnlös om nätterna om jag inte känner mig snygg och (någorlunda) unik i någonting jag vill känna mig snygg och (någorlunda) unik i. Och nu är jag urless på nästan alla mina cykelkläder. Jag var ju noga med att med hjälp av diverse presenter (tack tack samtliga snälla, beundrare som släkt som vänner som diverse) och egna likvider bygga upp ett helpraktiskt och kanonläckert vinterkit. Men till sommaren är jag typ naken.
Det är så mycket att ta hänsyn till, det vet ju både jag och Tony som kan typ scrolla ihjäl oss i jakt på den perfekta ullbuffen eller armvärmaren med just den sömmen som kan göra en glad tur efter tur.
Först och främst så måste det ligga i linje med min stil som ju är en märklig blandning av nästintill monokromt retrocykel- och tennismode, med små barocka inslag så som silkeshalsdukar och matchande mascara (ja, man kan ha olika färger, längder och tjocklekar på ögonfransarna). Sedan måste det ändå skilja sig från etablissemangets nyvunna passion för just denna stilblandning (även om just matchande mascara är något som sällan observeras i amatörcyklistlederna förutom i Cyclepassion-kalendern då fast den får man väl knappt nämna i det här jävla landet). Det var så enkelt för bara några år sedan – man drog på sig ett par svarta bibs, en Rapha classic jersey, på med en Fred Perry-scarf runt halsen, ett par smala skinnskor på fossingarna, rätt läppstift så skilde man sig från den neongula vindjackemängden. Men idag är stämningen annorlunda. Märken som Rapha, Café du Cycliste, Isadore, MFF med flera är kända för typ alla med lite koll och en måste tänka ett steg längre.
Ett kommersiellt huvudbryderi!
Och så har jag vuxit ur de flesta av mina gamla kit. På grund av viktnedgång alltså. Satans viktnedgång, enda glädjen med den är att man blir lite snabbare, men det är varken särskilt hot eller driftbilligt kan jag berätta. Hur många kjolar, jackor och behåar har jag inte fått adjöka ty för stora?
Tänk om jag vore en enkel och medgörlig tjej. Sa ja till sponsorerna till exempel. Men sist ett större företag ville sponsra mig med kläder mot bloggning om dessa så visade sig kläderna vara så osnygga sin goda funktion till trots så det gick ju liksom inte. Att göra reklam för något man inte hade använt om inte det vore gratis är ju att lura sina läsare. Och det skulle jag skämmas för.
Fast på tal om gratis kit så har jag i alla fall ett som jag gillar – och det är det svarta kurbitskitet jag fått av Sofie Lantto. Trots att jag inte är någon blommönstertjej så cyklar jag ofta och gärna i just det kitet ty unikt och otroligt skönt. Känner mig snygg och stark i det. Byxorna från kurbitskitet är för övrigt också enda (förutom kompressionsbibsen från det stora företaget med sämre smak) som jag har i rätt storlek.
Ska nog ta och jaga fler sponsorer med plånbok, makt och elegans…
…jagar direkt (hoppa över om du är smaklös och fattig):
♛ Till sponsorer med plånbok, makt och elegans ♛
Är just du en sponsor med plånbok, makt och elegans? I så fall får du gärna skriva till mig. Men var försiktig – jag gillar varken bjärta kulörer, glada mönster, alltför stora företagsloggor eller att framställa mig själv som lätt att tillfredsställa. Dessutom saknar jag helt självdistans när det kommer till mitt utseende. Å andra sidan så tävlar (läs: syns) jag en masse och är en jävel på att sprida ut snyggt exponerade bilder på mig själv på diverse media (inte mitt fel, folks taggar mig). Skriv till mig idag innan någon annan hinner göra det!
Nu kan ni övriga fortsätta läsa:
Nä men slut på allvaret. Jag måste helt enkelt hitta lite nya sommarkläder. I rätt skav-no more-storlek, till rätt pris, och som både matchar min nya cykel (vilken det nu blir) och som får även min vinterbleka småfräkniga näsa att sticka ur från den – faktiskt väldigt snygga, Sveriges cyklister är överlag ett stiligt pack! – pedalerande mängden.
De säger ju att det viktigaste för en cyklist är att synas bra i trafiken eller hur?
Puss.