november 2015
Stockholms SM-crossbana bjöd på
en hel del kurvor – de flesta sköna och lättsamma (iaf de på gräset).
Tänk om benen funnits där också…
(Vykort: Erik H)
Haha, igår gjorde jag min första vurpa ever på Kallecrossen. Vi körde våra (numera) traditionella tisdagsintervaller och efter att noggrant instruerat Eva om att våga testa vrida på styret när man ska upp ur en tight hårnålare så gjorde jag just det – vågade vrida styret fast kanske lite väl raskt och drastiskt. Grabbarna kom bakom mig och jag kände mig pressad och gjorde misstaget och vurpade. Det gjorde knappt ont och jag skrattade gott.
Fast fanken vad lurigt det är med kurvtekniken (och nu pratar jag förstås cross, palla landsvägsteknik nu). Det är så många olika faktorer som spelar in och man kan liksom inte bara tillämpa ett slags teknik för alla slags kurvor. Dels spelar underlaget en stor roll. Inte bara för hur mycket man kan och får luta cykeln men också hur underlaget upplevs rent psykologiskt. På gräset och på jordigt underlag (som i Slottsskogen i Göteborg) är jag rätt så orädd (därav vurporna). Jag vet att det inte gör så ont om man slinter och ramlar. I sanden är jag inte så rädd heller, av samma anledning. Men på gruset däremot… Där spökar vurpespökena. Grus är så förrädiskt, eller hur? Det kan gå hur fint som helst under första varvet. Under andra varvet kan utgången bli helt annorlunda eftersom de små, små sandkornen flyttat på sig några millimeter. Och plötsligt är den tänkta snäva linjen värdelös och där ligger man, eller kommer ut för långt så att man får ett sjuhelsikes igångdrag! Och det är ju igångdragen som dödar benen, varv efter varv eller hur?
Den här veckan blir rätt så lugn. Det händer mycket privat, jag är slutkörd i bollen mitt inne i den tyngsta jobbperioden på länge – men hösten fortsätter leverera fantastiska dagar och inte minst kvällar så jag tänker rulla och ha mig så fort tillfället (och energin) ges. Imorgon är jag i Stockholm och har mig – men i helgen är blir det både Helgmys och kanske mysdistans, och sedan är det bara en vecka kvar till dubbeltävlingshelgen i Eksjö. Fast den orkar jag inte tänka på nu riktigt, även om vi ska montera på lite cykelställ på Johans bil på fredag.
Johan, Tony, Markus och Daniel – bästa crossgänget! <3
Puss på er.
Finn två cyklister!
(kort: AK)
Hej. Ljuset är inte bara ett.
I fredags – äventyrscross i cykellampornas elektriska vita sken. Vi lämnade staden när det hade blivit mörkt, arbeten måsten krumnackar bakom oss. Skrattade om vårt något ovanliga fredagsnöje, i många andras ögon. Tacos eller cross, ni vet vad vi väljer. Underlaget växlade, från asfalt till grusfalt till gräsfalt (ah men ni vet gammal sprucken asfalt med grässaker växandes ut ur sprickorna) till prassliga lövpartier. Lövpartier är både fina och roliga och lite farliga – man vet ju inte vad som finns där under. Kan vara rötter eller stenar eller h e l v e t e!-hål. Så vi höll i styren ordentligt. Skrämdes av en grävling som stuckit ut sin nos i hel fel tidspunkt. Dundrade över åsen, jag höll på att krascha ordentligt när hjälmen, tyngd av cold electronic eye till pannlampa åkte över ögonen i en mtb-ish nedförsbacke full med rötter och tjafs. Satan då gällde det att släppa på bromsarna och be till fader vår! Skrek rakt ut, läskiga sekunder, men klarade mig den här gången och fick förstås den där adrenalinkicken på köpet. Tiden ömsom krymper ömsom vecklar ut sig under mörkerkörningen, hastigheten går inte att uppfatta. Samtalen dämpas, andetagen hörs, man möter andra pannlampscyklister mitt ute ingenstans fast mitt ute ingenstans är egentligen på precis samma ställe som på dagen, fast man ser på det med annorlunda nattögon.
Crossen är alltid behörig.
Finns alltid en rulle att lägga sig på!
I söndags, på dagen – det skira novemberljuset som lekte vårrljus. Hela dagen lekte våren, utom kanske höstvemodet som inte lät sig luras av de ljumna (men attans så starka!) vindarna som gjorde mig yr. Till skillnad från i fredags var benen tunga. Men vad gjorde det? Jag tror, om jag inte misstar mig, att jag plötsligt kände mig lycklig. Lycka är inget ord jag missbrukar, så skört det är, men just under dessa tre timmar var jag det. Shit jag var ju det! Vi tog oss ut genom Hökåsen, närmade oss Gesala, sedan eleganta Svanå med sina putsade hus och sin allé, smal väg ut mot Ramnäs, torra mosstuvor med solen strilande genom de gulnade mosskluttarna, för jakten uppmärkta träden, åh så skönt när vinden vände från mot till med. Små sesamkakor och sega skumtomtar som enda färdkost och ljusterapi för hela söndagsslanten.
…och så det skinkpaj lysrörsvita sjukhusljuset. Ett kort samtal, kära du, en motocrossolycka, brutna ben i ansiktet, axeln ut led, mardrömmen är tillbaka, men det är bara att bita ihop och härda ut, inte låta lysrören vinna, aldrig mer igen. Vi fixar det.
Det klaraste ljuset, November rain.