Jag träffade den som jämt skulle säga jag längtar efter dig istället för jag saknar dig, för hans muntliga förklaring var minsann att det var bra att sakna varann och inte hålla på i onödan men det håller jag inte med om för vad finns det för nytta med det, då kan man lika gärna vara själv. Hans pedagogiska stil gjorde att jag till slut inte vågade säga jag saknar dig heller utan jag längtar efter dig.
Jag fattar inte varför man inte kan sakna! Om nån eller nåt fattas en – då längtar man väl inte?
Längta gör man till nyårsafton för då får man födelsedagspresent och fyrverkerier!
Eller till höst- och vårrean på Fred Perry! (svartfreda på Rapha btw, 30 % off, in och bidra till att förgylla mitt synfält under nästa lopp)
Till lunchcigaretten, om man röker. Till acaibowlen, om man är fitness (är det gott förresten? Gillar ordet).
Man längtar till vårcyklingen på Mallis trailrunnervägar (hehe, cykla offroad med racer är verkligen min grej), man längtar till årets första lussekatt, man längtar till dagen då wattmätare slutar kosta som tre storstadsweekendar.
Men man saknar bergen. Man saknar musiken, när det plötsligt är tyst i ens hjärna och ingen kärlekslåt går på repeat. Man saknar den fluffiga nacken, man saknar när det ät tomt där det ska vara komplett.
Man längtar till solen, men man saknar värmen.
Man kan både sakna och längta. Och man ska få sakna ifred utan att känna sig töntig. En bra relation mår bäst av närhet, inte av några jävla regler nån idiot satt upp för att skydda sig från att bli sårad av dem hen egentligen borde skitit i för länge sedan.
Jag vet egentligen inte varför jag tänker på det där med längta och sakna just nu men det kan finnas tre skäl:
* jag saknar cykla
* jag är sugen på nya tennisdoftande vardagskläder
* jag längtar till att få cykla
* ikväll när jag kör årets första trainerpass (på lätta växlar förstås, ändå cupvavslutningen i helgen) så kommer minst tre kärlekslåtar snurra i min skalle. Töntiga förstås, för vem fan kör trainer till deep shit?
