In i bilen på fredag eftermiddag, redan mörkt när vi kör från Västerås. Jag, Johan, Tony, Markus och Daniel. Vi ska ta oss an Sjöängscrossen delrace ett på lördag, och sedan delrace två på söndag. Vi prasslar med godispåsen. Vi är redo för ännu en crosshelg.
Sjöängscrossens bana löper som namnet antyder delvis över en äng vid sjön Hunsnäsen. Trots sitt sänkta läge är banan inte särskilt vattensjuk. Fastän det har regnat i veckan är det främst i det relativt raka skogspartiet som det är geggigt. Gräspartiet innehåller inget man ens i sina vildaste crossfantasier skulle kategorisera som lervälling. Därmed inte sagt att kurvorna är simpla. Tvärtom, de är gräslerblandningshala och så smart och klurigt doserade att det krävs en hel del teknik för att vurpfritt ta sig igenom dem med farten i behåll. Banan innehåller tre typer av löphinder – en klassisk brug, ett par skyhöga så klätterlöphinder och en framschaktad betongtrapp. Och så några korta men branta backar, ett spårigt skråparti att göra sig bort i samt två rader av på gräset utlagda sandsäckar. Om ni can handle en masse seniorrumpor i en och samma video så är Magnus rörliga upptagning av lördagsbanans första varv ett banstudiemåste. Söndagens bana innehåller samma löphinder men är något bak- och framvänd.
Vi bor i en ljus modern stuga på ett stenkast från banan. Båda dagarna värmer jag upp på Eksjös pavéklädda gammelgator och grusiga cykelbanor.
Första tävlingsdagen är jag ruggigt nervös. Jag har egentligen ingen anledning att vara nervös men jag är det likt förbannat ändå. På morgonen skiner helgens sista sol, jag provkör banan ett par gånger och det känns bra. Men nervositeten tar ut krafterna ur benen. Så jag gör en bra start men sedan blir benen till gelé och jag trampar luft rätt så länge. Dagens tuffaste och mest välkomna motståndare stavas Anna. Den rutinerade mtb-cykelveteranen Carina är inte heller att räkna bort. De flesta av er vet nog vem Anna är, en fin cyklist- och bloggkollega som (tyvärr för mig) bor i Jönköping och som är förbaskat stark och bra teknisk. Förra året var Anna med på fler cuptävlingar men då var jag så pass ny och svag att jag oftast såg henne i starten och sedan långt långt före mig. I år är jag starkare och jag gillar både kurvor och backar men min nivå är fortfarande ruggigt låg när det kommer till de där förbenade hoppa av i tid/hoppa på snabbt-momenten. Vi seniorerna startar ihop med elitbrudarna varav de flesta sticker iväg rätt så omgående. Vi tre seniorer bjuder på en rätt så spännande körning – det körs om hejvilt och spänningen är olidlig då man kan aldrig riktigt veta vem av oss som kommer ut ur ett visst parti först. Till slut lyckas Anna skapa en större lucka. Jag skärper till mig ordentligt, sätter fart på den tröga grusiga målrakan och ligger nu långt före Carina. Jag försöker komma ikapp Anna och gör det nästan, men sedan så avslutas banan med ett klurigt skråparti som jag på grund av ren stress failar totalt, exakt så här
…och så är Anna redan ute på målrakan medan jag klickar i och så har hon vunnit detta race, så välförtjänt! Trots att jag kom tvåa så kände jag mig – och gör fortfarande – ruskigt glad eftersom det äntligen blev en riktig fight som dessutom blev pedagogisk. Sämre teknik ger fler igångdrag och igångdragen tar på benen. Ungefär.
På söndagen vaknar jag seg. Jag har blåmärken lite här och var på benen. Ja alltså den där av- och påhoppstekniken ja. Men hursom! Ny dag nytt race så bara att palla sig upp, på med värmekläderna och provköra banans nya variant (som Jeppman drönfilmat förresten, så snyggt!). Vädret är gråare men också lite torrare. Löphindren kvarstår men vissa andra omdragningar, som till exempel de omvända skogsbackarna (nu ner istället för upp) gör att jag upplever banan som mer snabbåkt. Jag fryser lite men bestämmer mig ändå att tävla mösslös, en stor uppoffring för ventilationens skull (jag har typ landets kanske köldkänsligaste huvud).
Den här gången gör jag något sämre start men den duger. Tydligen har jag varit smått nervös eftersom benen är gelé i ett halvt varv. Men den här gången har jag ändå tänkt till och fattat en sak – om jag ska ha en chans mot Anna så måste jag skaffa mig försprång före trapporna, löphindren och de ställen där jag kan strula till vid påhoppsmomenten. Jag måste utföra dem utan stress för då fixar jag dem bättre. Så jag biter ihop, växlar upp så som Johan lär och kör ikapp och kör om Anna strax före ett parti där som jag vet att jag behärskar kontrollerat – det lersliriga men ändå landsväg-ish skogspartiet. Anna hänger på, jag vågar knappt titta bak för jag vill inte jinxa luckan så jag bara matar och matar och så känner jag att fasiken, det kommer att bli jobbiga resterande varv om jag ska lyckas hålla undan fram till målet. Men det fina händer – eftersom jag känner lite mindre stress och säkert, eftersom det är andra dagen, så är jag mycket säkrare i teknikpartierna och lyckas till och med köra nerför bruggbryggan oklickad men ändå leendes. Men att hålla undan tar på krafterna. Sista varvet är jag trött, riktigt trött. Anna kommer närmare och närmare och jag börjar bli stel av ren trötthet. Jag orkar inte ens springa mellan löphindren utan går snarare. Benen räcker till en enda sak – tempomata. Trots att jag gjorde ett fint skråparti idag gör jag förstås ett hemskt (se bilden ovan, ingen större skillnad) dåligt skråparti det sista varvet men mitt förstprång är tillräckligt och tryggt så idag vinner jag. Men det var inte gratis!
Efter målgången är jag helt tom, i magen och i skallen vilket är precis meningen. Gårdagens postcrossbuffé som arrangören Eksjö CK ordnat med för våra tomma magars skull har för länge sedan gått ut i benen och så lämnat systemet. Jag duschar mig varm och tittar sedan på när grabbarna kör. Det blir snart mörkt och vi är på väg hem, vi har lämnat mysiga Eksjö bakom oss. Min tanke – synd att det inte var fler som kom och tävlade. Hoppas fler tar sig till Eksjö nästa gång för att uppleva ett komplett, proffsigt och hemtrevligt crossarrangemang.
(fotade gjorde Mattias Thyr
som för övrigt gjorde ett kanonrace båda dagarna!)