Försöker lifta på nån gubbs
Försöker lifta på Jenny
Silvertejpen glänser i solen
Är som vanligt blyg och snabb ner från podiet
(Pix: AK)
Så här är eftermiddagsbloggen som handlar om söndagens race!
På söndag körde jag Anundsloppet. Min första landsvägstävling på hemmaplan också (förutom nåt klubb-GP hit och dit). Jag började dock med att stå funkis tillsammans med Grannen och Valle, på vårt klassiska ställe Nicktuna-korset. Morgonsolen sken, vi drack te och åt nybakta statoilkanelbullar, helreko morgon alltså. Jag var förstås något nervös inför tävlingen men står man funkis så går tiden fort så man har inte mycket tid att vara nervös under. Efter en klassisk katjamanöver med chipet då jag lyckades vira kattstryparen runt både framgaffeln och ena ekern ehm hursom det löstes med sax och en ny kattstrypare, efter lite krångel med framhjulsventilen så vinkade jag hejdå till Grannen och Valle och körde en helt ok uppvärmning mot starten. Starthänget var väl som vanligt – smått uppslupet, rått och kissnödigt. Mitt ena skospänne lossnade bara några minuter före starten så jag fick silvertejpa fast det. Annars – inga konstigheter.
Själva loppet. Den här gången tävlade jag i D30 så vi D30, D40 och D50 körde gemensam, tyvärr rätt så liten klunga på sju pers. Ogillar egentligen småklungor, men vad kan vi göra liksom så länge så få damer ställer upp och tävlar (känn ingen press alls starka motionärer…)? Efter ett gäng rätt så lugna varv (vi skulle köra fjorton varv totalt) med några uppvärmningsryck av Super-Jenny och Über-Cissi kom rycken igång på allvar och klungan delades itu. Jag fegade ur. Ville egentligen gå med men blev rädd att jag skulle bli “avhängd” (big deal nu i efterhand, hade ju förstås blivit det för inte lika stark som Jenny, Cissi & Co. där framme men fått lite gratiskjuts först och lucka till dem bakom och kanske kört hem nån vettig placering). Jag, Eva och den andra D50-damen gjorde några halvhjärtade försök att komma ikapp utbrytarna men räckte inte till den här gången.
Nåväl, första och andraplatsen var torsk för min del så jag bestämde mig för att göra mitt bästa och kanske ihop med Eva som fortfarande hade chans till en andraplats. Märk väl att Eva körde elitklungan på förra Anundsloppet så det är liksom en ära att “köra för henne”. Eva är en väldigt stark och smart åkare. Bara att lära sig av henne. Jag hade förstås en förhoppning om att göra ett bra avslut för min egen del med. Jag och Eva gjorde några ryckförsök i hopp om att hänga av D50-motståndaren men hon var skitstark och hängde kvar. Jag gjorde mitt bästa i spurtbacken (spurtslakmotan är kanske en bättre term men några grader lutar det ju allt) och höll motorn igång rätt fint inför sista varvet. Då blev det lite fel för min av-och på-kropp. Jag och Eva lät D50-motståndaren dra hela varvet och hon var inte dum hon så hon tog det jääävligt lugnt. Vilket blev förödande för min puls och således, mina ben. Jag stelnade till, pulsen var nere i 140 bpm och så pang. Från att vara fräschast i backen blev jag stummast i backen. Jag drog upp tempot, Eva körde om mig, bra, jag blockade D50 bakom mig så att Eva skulle få spurta i lugn och ro och yes, hon skulle ta den och jag hoppas komma tvåa men benen är helstumma så jag låter D50 gå om mig lite halvlugnt och sno platsen. Eller sno och sno, förtjäna är ett bättre ord.
Blev förstås småsur på mig själv men ändå lite glad, tyckte det varit kul att köra taktiskt ihop med nån annan, speciellt en klubbkompis. Det finns förstås ett gäng skulle gjort på annat sätt-moment… men fan det är lätt att vara efterklok eller hur? Med tanke på att det är årets andra (!) linjetävling för min del så får jag säga – jag gjorde det jag kunde, benen gjorde det de kunde (med Helgmyset i bagaget) och dem jag raceade mot och med var superstarka och coola. Så tack för en rolig tävling, den kommer jag att köra om och göra det snabbare och smartare för varje gång, är mitt löfte till mig själv.
Men nu säger jag hejdå till linjecykelkörningen för den här säsongen. Det kan bli ett sista nöjespass eller liknande, men mitt fulla fokus tillhör nu cykelcrossen och förstås, Crosscupen. Glöm inte att anmäla er till de första deltävlingarna i Göteborg i helgen – rutinerad som ny för det finns klasser för alla.
Puss och tack alla som hejade på mig, även när min energigel sprack i fickan så hela jag var kladdig och klibbig och lät konstigt om ramen. Haha.