Sunkig kärv asfalt räddas bäst
genom shake that ass!-filosofin
(fotocreds Anna Lindén)
Igår drämde vi till med en klassisk, somrig mysdistans. Eller mys och mys, eftersom vi var fyra stycken och eftersom det blåste ömsom hit och ömsom dit så fick vi ändå trampa på rätt ordentligt, om inte annat så för att komma fram (den simplaste och bästa motivationen ju). Och fram kom vi – till det gamla goda kallbadhuset i silvergruvestaden Sala.
Silvrigt var bara förnamnet, hela kallbadhusvärlden sken i metallic. Vi beställde oss en varsin måltid på utvärdshuset Måns Ols, Anna hoppade i plurret medan postförkylda jag nöjde mig med att svalka ner cykelvaderna i Långforsen.
Det åts räkmackor och sallader som sköljdes ner med enprocentig jordgubbslemonad och kolsyrat vatten med citronbit i. Till kaffet avnjöts levande cykelkakor, pariservåfflor och napoleonbakelse. Cykelgeometri liksom samtida mobiltelefoni diskuterades under vilostunden.
Och så bar det av hem! AK lös som en annan retrodoftande pastellkaramell till cyklist.
Och efter ett gäng till mil på de härdande västmanländska slätterna med tillhörande blåst och små kvävda suckar över hur jäkla slakmotigt och blåsigt får det egentligen vara enligt lagen här i landet? så landade vi i Skultuna. Valle tackades av, som skulle hem till tvättiden. Vi tre resterande installerade oss på Eie’s. Jag var mör.
Återhämtningsdryck togs in, liksom tilltugg. Kyparen tackades av med en för denne okänd elektrolyttablett att göra sportdryck på. Efter en stund bröt vi upp för hemfärden. Kanondistans i kanonsällskap! Nästa helg kör vi stockholmsdistansen, men det är nästa helg det. Puss!
Inte fått distansnog?
In på Johans blogg och frossa!