Semesterbloggen fortsätter! Gissa varifrån jag skriver nu… äsch, det kan ni inte gissa men från Östersund faktiskt av alla ställen! Cykelkatten/Jürgmeister Racing har lämnat Järvsö och även Njurundabommen bakom sig. Inatt övernattar vi här i Östersund innan vi styr kosan vidare mot Krokom och fortsatta MX- och mtb-äventyr. Har äntligen mottagning (allt högre än E är mottagning!) och lite tid över (fältlivet är hårt) så passar på att lägga upp bloggen från den andra downhilldagen dvs. torsdagen.
Hej. Idag skulle ju bli min downhilldag två – den ännu mer episka downhilldagen än igår (som mest handlade om att i äkta Don Quijote-anda bekämpa liftmonstret mellan de lärorika åken). Fjällräven-stugan vaknade dock till hemskt blött regn. Ja men ni vet, visst regn är blötare än andra regn. Detta visade sig ihärdigt och ståndaktig och hålla i sig hela den ljusa dagen prick. Jag bestämde mig dock för att ändå ge sporten ett försök – jag menar vaffan, hur bär vi oss annars åt under cx-säsongen om inte kämpar i regn och ler och slask? och så körde jag!
HA
HA
Knappast! Mellan mig och körningen stod dock liften. Denna gången var dock inte min tafatthet problemet. Nej, denna gången viftade jag avvärjande bort den snälla Liftkillen Etts försök till att hjälpa mig – nähä du, nu jäklar du! – lyfte upp hojen och hängde upp den på pinnen, som hade jag gjort det varje dag i hela mitt liv ungefär. Men regnet! Blev ju blöt direkt. Regnet sökte sig innanför min (otroligt underbara, dagens bästa plagg som vanligt denna sommar) Rapha-regnjacka, regnet blötte genom de baggy (stilenligt) arbetsbrallorna, regnet gjorde mig kall och stel. Kallt och stelt blev även åket. Jag fick inte riktigt till nån flow, kroppen ville inte.
Så jag sket i det. Åkte de tvåhundra metrarna upp till stugan och bytte om till torra cykelkläder. Greppade med mig Pöjschen och vi drog till skogs. En av de otroligt vänliga personerna på JBP tipsade och Gruvbergsleden så vi gav oss på den. Gruvbergsleden bjöd på ungefär lika mycket downhill som downhillederna, nästan i alla fall. Det var antingen upp eller ner och så var det stenigt och gropigt och träsk-lerigt på sina håll vilket ju passade oss perfekt! Vi blev förstås blöta och sandiga men höll oss varma och goa hela tiden. Ytterligare en av cyklingens perfekta egenskaper.
Efter skogscyklandet var det bara att byta om snabbt som tusan. Sedan tog vi våra hojar ner på byn och åt den godaste lunchen på länge – grymt lagat Condis! Det är fan inte lätt att hitta gott käk i dessa kärva pizzahamburgarekebabtider men när man väl lyckas så vill man inte lämna stället.
Till slut gjorde vi det ändå och tog våra hojar (vad annars?) ut på ett fiskeförsök i den närliggande älven. Det hade slutat regna och vattnet var klart. Vi hade otur, sakerna gick sönder och fisken lyste med sin frånvaro men jäkligt mysigt var det. Speciellt när jag kom hem och jag drack mitt obligatoriska kvällste med marsipanbröd och lite bloggande till.
Perfekt semesterdag, regnfan till trots (eller kanske tack vare? Ni känner mig.)
Puss!