Kanoners bergstur, med Militärbacken, fina stigningar
längs med kusten, min klassiska etxeondobakdel och allt – foto Martin,
ruggigt trevligt och starkt sällskap i många av backarna
Naturen är en grymt orättvis jäkel. Aldrig att alla får lika. Det syns speciellt på oss cyklisterna. Högst uppe i den klassiska landsvägscyklisthierarkin kommer bergsgetterna. Prata om olika kvalitéer hit och dit men helt ärligt, vem vill inte vara bäst eller i alla fall bra uppför? Att smidigt attackera mitt uppe i en stigning, att lättsamt dansa uppför med en knapp svettdroppe strax under hårfästet som enda beviset på att man ansträngt sig. Att ödmjukt vänta in resten av gänget samtidigt som man hinner få i sig en liten glass köpt av nån joghurt-ish gubbe uppe på passot. Men likt förbannat så är det bara en bråkdel av oss nordliga asfaltstrampare som kan kvalificera oss som bergsgetter till det fysiska bygget sett. Kombinationen skäggigt djur och fjällstuga är dock nog det sista som naturen tänkte på när hon krystade fram idén om Katja. Jag är lång, gänglig och tung. Redan när jag var bäbis vägde jag som tusan och så har det fortsatt. Med mina S i tröjor och M i brallor drar jag minst 71-72 kg som tävlingsdeffad, 75 kg som förslappad (gränsen är i och för sig rätt så luddig där). Fattar inte riktigt vad det i mig som väger så förbaskat mycket, har tjejpolare i samma längd och storlek som väger minst femton kg mindre än jag. Det kan i alla fall inte vara hjärnan som väger – annars hade jag varit smart nog att trots mina icke-bergsgettiga förutsättningar jämt hålla på och längta till backar, träna backar, drömma om backar, köra backar, välja lopp efter backar, åka på semester till backar samt – och nu kommer det fräcka – även njuta av de där förbaskade backarna.
Fram till i år hade mina backframgångar varit milt uttryckt minimala. Alla gör sitt bästa och man tävlar mot sig själv bla bla men fan vad jag led under varje jäkla liten stigning, helt seriöst. På mina träningsläger på Mallis, i Frankrike, i Italien, i Jönköping och såna ställen så bestod mina klättringar av cirka hälften tramptag och hälften gång. Släng på lite härlig stekande sol på det och hallisarna var sällan långt borta. För svag, för tung, för oanpassad, för ny. Enda räddningen var glad idiot-pannbenet, vissheten om kall Cola med en citronbit i uppe på bergsbyfiket, min älskade musik. Samt trotsen, självklart, de misstroddas bästa kompanjon.
Men tillbaka till naturen. Precis som lagarna brukar har naturlagarna ändå ett gäng kryphål. Ett av kryphålen är att det ändå finns ett sätt att till en viss gräns (!) kringgå detta med att det krävs 100 %-ig naturtalang för att kunna hävda sig i terrängen. Saknar man de perfekta naturliga förutsättningarna för en viss uppgift så får man helt enkelt jobba lite mycket hårdare. Vara envis och något dövörad. Skratta åt sina egna misslyckanden och hylla de gångerna man lyckas med nånting.
En dag blir du stark, Katja, sa jag till mig själv som en annan engagerad idrottsförälder säger till sin genomfrusna hungriga unge då denne för tolfte gången försöker sig på ett moment och misslyckas och gnäller Det kommer aaaldrig att gå!
Det gick. På träningslägrets andra dag (nu i våras) förstod jag för första gången att slitet hade gett resultat. Plötsligt var jag inte längre sist upp. Inte av VCK, inte av Norberg, inte av Cykelklubben, inte av nån av de svenska klubbarna som var med och körde backpassen. Jag var inte alls sist upp. Oftast… eller okej, hela tiden var jag först upp av de damerna som var med. Och inte var det många gubbs som kom upp före mig heller! Nu var vi inget elitgäng däruppe inte. Hade jag åkt med elitmonsterbrudarna så hade jag säkert skvalpat långt nere i kölvattnet ändå. Men ändå – det var fullt av såna gubbs som kör skiten ur mig på slätanintervallerna här hemma. Men likt förbannat körde jag om dem på Mallis. Kul, va?
SKITKUL
Fy satan va jag njöt. Men vet ni vad jag mest njöt av? Att det liksom inte längre handlade om att överhuvudtaget ta sig upp. Utan om att ta sig upp och göra det snabbt! Och med lite tryck och så.
Kul, va?
SKITKUL
Vad är poängen och moralkakan med det hela då?
I fought the nature law and I won!
(därmed inte sagt att jag nånsin kommer att vinna en rejäl backig tävling à la SM i Kinnekulle här hemma i Sverige, om inte de framför mig kraschar eller nåt fast det vill vi ju inte)
(eller att jag nånsin kommer att komma uppför Klevaliden före vissa av mina vänner som väger tjugo kg mindre än jag)
Men jag har trotsen i blodet och galenskapen i blicken. Så jag kommer att fortsätta nöta så länge det finns pepplåtar att döva flåset med och iskalla Color med citronbitar i uppe i bergsfiken. Och jag kommer att kunna hävda mig i den svenska terrängen. Om inte på min lätthet så på min styrka.
Puss och ge fan i att rätta er efter ödet, oki? I er värld är ni drottningar och kungar och ingen kan ta det ifrån er.
(förutom de seniga medelhavskärringar i ärmlöst på hundraväxlade hybrider som ba vevar sig uppför mitt framför kolfibernäsan på en, men de racear man ändå aldrig mot här hemma så)