Rosen, DR-moddad: däcken, tejpade rör, assaver på.
Notera avsaknaden av sadelväskor o d otyg:
allt som inte får plats i tröjfickor är inte värt att ta med (på korta
etapper alltså).
Darriga kalla startfolks
vid café Sessan i Vänersborg!
Fanken va assavers det gick åt.
Klungan i raphset.
Jonatan – glad prick
med eller utan keps! <3
Samtliga bilder i det här inlägget
är förresten tagna (oredigerade) av Jonatan.
Mojon gick upp och ner.
Misstänker att den var uppe när den här bilden togs!
Ler väl lite mot min gammelnya bekantskap Alex.
Torrt och varmt och skönt i matsalen.
Hej. Vi hoppar tillbaka en vecka. Tänk fredag, tänk sol ömsom regn. Tänk färden mot det ytterst spännande påhittet Dalsland Runt. DR. Voilà, racerapport dag ett.
Jag hade känt mig krasslig på torsdagen. Jag hade känt mig krasslig på fredagsmorgonen, när jag ömsom packade ömsom dansade i lya ciclistan. Jag hade förknarkat mig på samtliga förkylningsmediciner men halsen ville inte riktigt ge sig, inte den otäcka frossan heller. Jag och Jonathan – mitt awolutrustade resesällskap från Eskilstuna – stannade till på krogen Tre Älgar – helsämst, knappt två älgar av fem möjliga! – och jag hävde i mig tekopp på tekopp. Och plötsligt var vi framme i Vänersborg, parkerade vid nån som kände nåns replokal och pålycrade inför den första etappen. Så kom den andre Jonatan, han som hade upplyst mig om DR en gång i tiden och vi gav varann en varsin hej-nu-ses-vi-äntligen-kram och cyklade vi ner till stadskajen vid Café Sessan där le grand départ skulle ske. Jag la mig an med en ansträngt glättig min. Jag mådde skituselt med den klassiska förkylningens alla symptom.
Den regntunga västgötahimlen och den silvergrå kajpavén utgjorde en mjuk fond till det eleganta cyklistpacket som hade samlats för att visa upp sig själv, sina kits och sina gears, titta på varandras diton och även komma ihåg att racea. Jag kände mig lättad, dels för att jag för en gångs skull smälte jag in och kände mig till och med lite vanlig i mitt monokroma slicka kit, och dels för att jag förstod att jag inte skulle få en enda vätternfråga eller bli ifrågasatt för mitt racesätt. Folks här såg ut att äga sin egen cykling. Det gillade jag. Det jag gillade mindre var att de flesta såg väldigt starka ut. Tanken på att bli avhängd i första kurvan gjorde mig smådrädd. Alla verkade dessutom känna alla. Jag var blyg. Stod jag där och hade ont i halsen och frös och hade inget val än att genomföra första etappen. Försökte övertala mig själv om att inte göra en Katja, om att ta det lugnt, för morgondagens skull. Då de där omtalade 18-mil-varav-hälften-grus skulle köras.
Så rullade vi iväg, med vinden i ryggen och asfalten under mina snakeskinförstärkta däck. Det gick lugnt, och sen började det gå fort. Jag är en klungsucker, jag hängde på dem som körde snabbt men slickt. Första gruspartiet kom, håll i styret. Jag visste inte alls hur det skulle sluta. Vissa stannade direkt. Någon punkade direkt. Jag fortsatte bara cykla på men stannade sedan till när Jonatan trodde att han punkade också. Vi tappade några placeringar men återfann sedan storgänget och så fortsatte det. Jag mådde kass och det skulle jag göra det de resterande sju milen. Artig klubbcyklist som jag är blev jag dessutom förvirrad av avsaknaden av klungsamspelet i lederna. Folks körde lite hur de ville. Jag vet ärligt talat fortfarande inte om det berodde på att de inte ville eller inte kunde köra echelon-style, men det både irriterade mig och roade mig att haffa bästa möjliga lä utan att riskera hamna först igen fast jag haft typ tre personer framför mig innan. Kalabalik och kaos, och jävligt kul! Hamnade till slut i en stabil “klunga” med en sjukt stark tysk tjej samt ett gäng tajta randonné-ish snubbar av dansk och tysk? norsk? härkomst. Och så in i depån mitt i skogen. Gruset hade varit snällt mot oss – tramptungt och svampigt men ändå civilt.
Efter depån sjönk min mojo rejält. Jag började febersvettas och slog i paniken av på farten rejält. Jag började fundera på hur jag skulle bereda min bilkompis på att jag måste åka hem och bli sängliggande på lördag. Jonatan var snäll och körde med mig medan jag såg rött, blått och ibland lila genom förkylningsdimman. Fan också. Jag som hade peppat på racet i typ två månader. Så småningom återsamlades storklungan och enbart asfalten återstod. Jag la mig bakom klungan och smådeppade för mig själv. Så kom den tyska tjejen bakom mig – hon hade tydligen halkat efter. Hon föreslog partempo men jag tackade lojt nej och förklarade att jag mådde piss. Så såg jag henne kämpa själv och tänkte fuck it, jag är redan sjuk, kan väl lika gärna ta ut mig lite mer ändå. Så gjorde jag ett ryck och ba yo, häng på här. Några tempotag (ibland finns det sånt i mig) och så var vi inne i klungan igen. Så slog jag av på farten igen. Den tyska tjejen frågade förvånat typ wtf, vad gör du, du är redan inne, men jag ba ryckte på axlarna. Uppdraget slutfört, nu ville jag loja på i mitt mjäkiga ont-i-halsen-tempo-igen.
Så kom det sista, backiga partiet. Det är nåt med mig och backar. Backar är alltsom oftast elaka mot mig men jag blir liksom alltid sjukt uppspelt när jag ser backar. Ah men som på Mallis, då jag – ja, jag, 70+ kg – självklart drog till med utryckningarna just i backarna. Så när backpartiet kom här i slutet av etappen så var min dåliga mojo som bortblåst! Jag var omringad av massa snabba gubbs, det låg dessutom snabba gubbs och plöjde framför mig, och det gjorde mig om än mer uppspelt. Tävlingsdjävulen satte in och plötsligt var benen på topp. Jag körde om gubbs efter gubbs efter gubbs och så var vi i mål vid vårt stugområde vid Håveruds snygga akvedukt.
In i duschen, fler echinagardpiller, in med maten, in i sängen, krama kaninen god natt. Totalt osocial på grund av sjukan men lite smånöjd ändå. Jag förstod mig fortfarande inte på racet och jag ville verkligen inte åka hem dagen efter men det hade varit härdande, annorlunda och kul. Riktigt kul.
Dagen efter vaknade jag kärnfrisk. Det spöregnade. Men den dagen tar vi i ett eget inlägg!
Puss.