mamma säger att jag klär mig för “omoget”
så idag har jag faktiskt à la chanelkavajen på.
Hej. Röra in my head. I söndags ledde ju jag mysdistansen till Salas kallbad – inte för att bada dock utan för att fika på anrika Måns Ols (rekommenderas superstarkt, mätt och nostalgisk blir man!). Min cykel hade ju knakat suspekt och oidentifierbart hur länge som helst typ. I början trodde jag (och AK och några till) att det var vevlagret det var fel på. Men så fick jag en ny ram och ljudet fortsatte. Sadeln? Nej. Tramporna? Njae. Och så upptäcktes det vid Måns Ols att det saknades en klingbult (av alla saker) i min förbenade campaklinga. Häpp. Bila till Hallstahammar igår – Stenströms hade ett parti campaanpassade BBB-bultar inklusive “den dolda bulten”. Så ikväll blir det på med Loctite och i med bultrackaren. Bara massa elände med den här racern. Den har inte varit strulfri en endaste gång denna säsongen! Tur man jobbar och har vett nog att prioritera bort nya kläder och husgeråd till förmån för cykelpryttlarna. Mer oklara saker – racern är fortfarande inte klar för Dalsland Runt på fredag. Den ska silvertejpförstärkas på undersidan ramen samt på kedjestaget. Svart silvertejp blir det förstås. Sommar-mtb-skorna ska beklossas. Däcken ska hinnas bytas ut mot Schwalbes Durano DD Performance SnakeSkin-diton för någorlunda ökad komfort och antipunkighet under de ringa fyrtio mil i brutal dalsländsk vargterräng. Jag måste få tag i ett gäng dugliga bars. Packa. Linda om hojen, kan inte cykla med galldoftande smutsvit gammlinda med två olika ändpluppar i. Dessutom har jag börjat idka öppet hat mot mina blysänken till träningshjul.
Men vet ni vad jag gör istället för allt detta?
Ja ni gissar rätt.
Jag cyklar och nynnar med i smäktande hits. För träna, det måste man ju. Allt annat… löser sig. Det är ju trots allt hela tre dagar kvar?
Puss.