Idag bröt jag mot bägge mina nyårslöften. Jag sov för lite och snorade för mycket. Men vad gör man när klockan ringer 05:25 och morgonluften är sådär vårkylig och man har fått för sig att jaaaaa, morgonspurt med tävlingsgruppen kl. 06:00 är en bra idé!!
Det gjorde jag iallafall, och vi blev till slut två hurtbullar varav min medcyklist Stefan var sommarklädd medan jag körde med både långa ben, skoöverdrag och vinterhandskar.
Benen blev snabbt varma. Inte av nån smekande morgonsol eller mjuk uppvärmning utan av ett bryskt trampande ut mot Anungshög.
Vi vevade på. Vete f-n om jag var lite lat, eller om det var vinden, men det tog en hel del karaktär och sportdryck för att ta i så mycket som krävdes för att man skulle få valuta för den där tidiga uppstigningen och den relativt korta turen (en knapp timme). När vi nått Björnön körde vi egen fart uppför några backar och jag tvingas konstatera att jag behöver göra detta fler gånger för att det ska kännas värt. Det är ju trots allt för min egen skull som jag gör det här.
Om jag kände mig stark? Ja, i nedförsbackarna gick det riktigt bra faktiskt.