Den festiva inläggstiteln kommer alltså från mitt galghumoristiska inlägg om möjliga gravstensinskriptioner som kan vara bra att känna till när jag, vid 80-plusårsåldern kolar vippen i nån hjärtskärande vacker fransk stigning med kroppen full av Cola och choklad. Men nog fantiserat – det jag tänkte säga är ju att det är äntligen dags att börja tävla med start prick idag och jag blir garanterat inte enda damen! Det blir minst Eva (typ vinner 2/3 av alla tempolopp i Sverige i sin klass) och Jenny (även känd som Ironwoman, SM-mästare i diverse triathlongrenar, tempo mm i sin klass) till eftersom vi åker ihop till kvällens GP. Dessutom ser jag minst ett till damnamn i föranmälningslistan och hoppas förstås det tillkommer fler väl på plats i Rosersberg. Jepp, det är förstås SMACK-serien jag talar om. Nu är ju i och för sig SMACK-serien ingen “riktig” UCI-ish tävlingsserie utan räknas som träningstävlingar men dig och mig emellan – klart som fanken man vill cykla fort ändå!
Nu gjorde jag förstår en klassisk katjagrej igår. Var så glad över att äntligen känna mig frisk och pigg att jag körde på lite för hårt på klubbträningen på kvällen. Allt är Manges och Evas fel. Hade från början tänkt att mysa mig genom passet men när de två blev på intervallhumör ville jag inte vara sämre liksom. Jag försökte lugna ner mig till slutet men då blev Eva spurtsugen. Häpp. Idag mår benen som de förtjänar. Sura och träiga. Kommer att krävas en hel del uppvärmning och pannben för att få igång maskineriet i någorlunda tävlingsdugligt läge ikväll. Men tillåt mig glädjas över en grej som gårdagens körning blev beviset på – mitt knä som jag varit så oroligt för verkar hålla för rätt så många kilometer i timmen. Det är väldigt viktigt eftersom vi kommer att köra nästan sjutton mil på lördag under Skandisloppet. Knäet får fasiken inte strula då. Men det tar vi sen, ska inte måla fan på väggen.
Nu laddar vi för kvällens äventyr. Håll tummarna för att benen mina tinar upp till när det verkligen gäller.
Puss.