Månad: maj 2015

Cykling behöver inte alltid vara så himla efterlängtat för att vara bra, eller för att bli av. Ibland ringer bara klockan och oavsett hur trött man är så går man upp, slevar mekaniskt i sig sin gröt och sveper sitt kaffe, på med lycra och vevar iväg. Utan att egentligen känna efter om det är detta man VERKLIGEN VILL, eller om det kommer att leda till att man FÖRVERKLIGAR EN DRÖM, eller gör att man blir SJUKT MYCKET STARKARE.

Man bara gör.

Idag var en sådan dag.

Vi var fem cyklister som slöt upp på samlingsplatsen:

– en var peppad på dagens medelpass, som tyvär saknade ledare
– en ville köra lugna gruppen, som tyvärr blev inställd
– en hade planerat in cykling lördag och söndag, och nu hade det helt enkelt blivit söndag och därför var han här
– en hade vilat dagen innan och började redan vid avfärd prata förföriskt om att förlänga turen
– och så jag, som borde ha stannat i sängen

På något mirakulöst sätt lyckades vi vara ute och cykla i två timmar. Jag fattar inte hur det gick till. Min ämnesomsättning var lite galen och tvingade fram en PP redan efter 45 min, då jag även prånglade på mig min regnjacka, av PVC, fy f-n. Men tät är den.

Sedan fortsatte det regna småspik i kantvinden och efter 20 km ville jag vända. Men jag gjorde inte det, för då hade gruppen blivit en cyklist mindre och med den storleken på grupp och i den vinden behövs varje cyklist.

Jag var omotiverad. Psyket krånglade. Det blev lucka, och lucka igen. Inte för att jag var så jätteslut i benen, utan för att det kändes meningslöst. Det är den effekten motvind har på mig tror jag.

Jag tänkte på de dagar den sista tiden som jag verkligen har längtat efter cykling, och verkligen cyklat. Euforin. Att cykla omkring och nynna av lycka. Att trycka på i backen, och i nästa backe igen med samma kraft. Jag tänkte sedan på de morgnar jag bara ställt klockan, och utan att veta varför, klätt på mig cykelkläderna och cyklat till jobbet i motvind och regn. Jag tänkte på de dagar som jag verkligen hade velat cykla, men inte gjort det. Dagar med sol och stilla bris och blå himmel, då jag tvingats sitta på ett viktigt möte för att säga viktiga saker, träffa en viktig person eller i största allmänhet göra något som på sitt sätt just då var väldigt viktigt.

Tvingats är ju egentligen fel ord. Vi lever i ett fritt land. Men ni fattar.

Vi cyklade på. Brevid mig i klungan i kantvinden fattades ett beslut om att förkorta den planerade rutten. Vi svängde av. Jag kände mig genast piggare.

Jag tänkte;

Är det värre att cykla när man inte vill, än att inte cykla när man verkligen vill?

Vi höll ihop vår lilla klunga. Jag tror att alla fick i alla fall något av sina önskemål tillgodosedda under turen. Själv åkte jag hem och satte mig mitt på golvet invirad i en filt i tystnad i 17 minuter. Jag ställde min bianchi-flaska framför mig på fiskbensparketten och stirrade ömsom på den, ömsom ut genom fönstret. Till slut hade alla hjärnspöken flaxat iväg, och jag kunde gå bort till cyklen för att plocka bort kedja och klinga för rengöring.

Och nu när jag sitter här och skriver de sista skälvande raderna av det här inlägget kommer jag på mig själv med att tänka;

Cyklade jag verkligen idag?

 

(AK föreviga sniglarna som lekte med döden vid Hässlögatan)

 

Idag ska Katja cykla 18 mil i Dalsland. Hon är nog som bäst i färd med det just nu. Undrar om det regnar på henne när hon cyklar förbi Åmål.

Själv har jag kört medelgrupp med cykelklubben till Enköping via småvägar. Trafikverket har lagt oljegrusbeläggning (läs dödsgrus) på en del av standardsträckan (Kärsta-Tillberga) så vi fick hitta lite nya alternativ. Faktum är att vi körde en rar liten väg över Björksta kyrka!

Hur som. Det började droppa från himlen när vi lämnade fiket i Enköping. Ett par minuter senare var vi nerduschade och det var lika bra att pricka alla vattenpölar som kom i ens väg.

Jag har inget emot lite regn. Det är mysigt att pyssla om cykeln när man kommer hem så den blir ren och fin. Har man dessutom bra bibs och rätt kläder som jag hade idag så är det rentav helt ok med regn, så länge det är medvind och man inte fryser fötter eller händer av sig. Det kan också bli så att man får lite av en solrand på grund av all smuts som har stänkt upp, det är lite upplyftande! Regn är superfint om man inte har en mobil i fickan som blir blöt och ledsen. Och utan regn skulle vi inte ha den överdådiga grönska med syréner och allt annat vi har just nu som man bara dör av att cykla runt i.

Med regn kommer också en speciell gemenskap. Det tänkte jag på idag. Alla blir blöta. Alla vill hem. Alla gör sitt bästa för att hålla humöret uppe med div. anekdoter och glada tillrop. Det är fritt att spotta och snora när som helst för alla har fullt upp med sitt och allt sköljs bort ändå av regndropparna. Och alla vill dra, för där slipper man hjulstänk.

Jag tror att alla – innerst inne! – njuter av lite äkta badass.

Och det hade ju varit en perfekt dag för att göra DET. Alltså pissa i bibsen under färd. Undrar hur det känns. Nån gång måste ju bli den första.

Och så när man närmar sig hemma, och regnet har öst ner i en timme, och alla är dyngsura och mtb-leriga i fejset och samtidigt så himla lyckorusiga, och gruset har letat sig in i näsan och munnen och öronen, och cyklisten bredvid säger; “vad trevligt vi har det, vad roligt det har varit att cykla idag!!”

Och nån fiskar upp mobilen, lägger sina genomblöta cykelhandskar i en vattenpöl och tar ett foto på hela gruppen, som blir jättesuddigt, och lägger upp det på klubbsidan och skriver en entusiastisk bildtext om regnet och turen.

Ja, då är det bara bäst.

(tack Anders Normansson för bra tryck i benen, kamratskap och foto!)

Hej. Imorgon är dagen D som i första dagen på Dalsland Runt. Prognosen är softcore. Imorgon: grått. Lördag: regn och max tio hela dan. Söndag: regn och sen sol. Det kommer med andra ord att bli jobbigt, jävligt, kallt och pannbenskrävande vilket gör småstörda mig om än mer pepp. Just nu känner jag en suspekt känsla i halsen men jag hoppas verkligen att det är den vanliga racehypokondrin som säger sitt. Jag lär garanterat bli sjuk men jag vill verkligen göra det efter jag kommit hem från Dalsland.

Så, planen för eftermiddagen är följande. Först och främst ska jag ut och crossa grusväg en sväng. Jag behöver luft och jag behöver få in känslan. Det var kanske två veckor sedan sist. Sedan ska de sista justeringarna ske på min eländiga racer som jag hoppas hjälper den att bete sig något snällare mot mig denna helgen:

Tyvärr så är de ovan illustrerade förändringarna inte de enda som får hinnas med ikväll. Det ska packas – ytterst smart och slickt dessutom, eftersom våra väskor kommer att transporteras under etapploppet, banorna ska läggas in i Garmin och så ska det nattas riktigt, riktigt tidigt så att jag vaknar superpigg imorgon. Trots att jag tagit ledigt från jobbet så kommer dagen att bli lång – det är några bilkörningsmil ner till Vänersborg där starten går vid fem-snåret.

Jag är uppspelt och förväntansfull. Jag kommer nog inte att hinna eller ens prioritera blogga under helgen (jag menar, 18 mil och 2500 höjdmeter under lördagen kommer att leda till käk- och sömnlusten snarare än blogglusten). Jag kommer istället att försöka hänga på alla de coola randonnörerna som kommer från diverse svenska och europeiska håll…

Ah men nu vet ni. Hörs nog imorgon innan starten! Puss och håll koll på instataggen DalslandRunt15. Kommer nog att slänga upp lite i-farten-pix där om inte annat.

Är det inte ekerbrott så är det kolera annat!
Och fan va benen aldrig blir snygga fotade uppifrån.

För i helvete. Såg verkligen fram emot cyklingen igår! Hade dock mycket på jobbet så tiden mellan jobbet och träningen blev knapp. Hann trycka i mig en burk kvarg med sylt och en näve nötter. Hann dock inte med att skruva dit den saknade dolda klingbulten, inte heller med att dra åt de övriga bultarna. Kände dock på dem och de tycktes sitta ordentligt, men vad vet jag?

Nåväl, tre minuter kvar till passets början. Hinner höra att det är den klassiska spurtrundan som står på schemat för snabb-/tävlingsgruppen och det låter väl fint. Jag gillar spurtrundan, det brukar gå fort och man blir ständigt avhängd men det är ett ruggigt trevligt sätt att verkligen köra skiten ur sig. Vilket ju är bra på en tisdag, så kan man ta det lugnt resten av veckan inför Dalsland Runt på fredag.

Nåväl! Gänget är blandat Sköningar och lite andra snabbfolks. Tyvärr ingen Eva i sikte men får väl överleva ändå. Vi rullar ut från stan i skaplig uppvärmningsfart och jag börjar få upp mojon, i kvällssolen och allt, men strax före avfarten mot Slakteriet så får jag nästan tvärnit och sen direkt på det, växelhopp och värsta knakljudet från cykeln. Jag måste stanna, förstår direkt att det inte bara är ett random kedjehopp eller så, vinkar förbi klungan, fortsätt ni. Stannar till och försöker förstå vari felet ligger. Växlar och donar, allt verkar sitta på plats men ljudet är kvar. Testar skruva lite på växeln. Skumt. Hoppar på cykeln. Det funkar, om än lite rassligt. Är sur. Vill inte cykla själv ikväll. Vill cykla fort och med andra. Svänger in mot Slakteriet och får syn på klungan som rör sig stadigt framåt. Det trycker till i benen och jag tänker att äsch, kanske ska försöka köra ikapp dem?

Benen är tröga ouppvärmda och det blåser motvind. Det går segt. Hade jag kommit ihåg pulsbandet så hade jag säkert sett hur hög pulsen blir. Det tar ett gäng kilometer men till slut kommer jag ikapp klungan ute på hallstavägen. Det börjar cyklas fortare men jag lägger mig bak och pustar ut. Till slut blir jag som vanligt uttråkad av att pusta ut (är man korkad så är man) och börjar gå runt. Det börjar gå ännu fortare. Snart är vi strax före Hallstahammar där första spurten börjar. Jag ligger bakom en långhårig snubbe med Basso på baken och plötsligt hörs ett äckligt rasslande ljud igen och jag får växelhopp igen. Fan också. Vinkar förbi klungan, vänder och kör hem på en enda växel som inte orsakar rasslande och knakande ljud. Ytterst försiktigt.

Skitsur i kvällssolen. Rundan blir kort men intensiv. Jag är glad som lyckats köra ikapp klungan i motvinden, jag är orolig för hur det blir med min förbenade racer nu, två dagar inför det stora etapploppet. Väl hemma panikchattar jag med alla mina mekduktiga vänner (tur jag är välsignad med ett gäng sådana).

Lyckas lura ut AK på lite lunchmek. Så idag ska vi ses och lunchmeka och även luncha. Köra in bulten, dra åt de resterande bultarna, undersöka växelläget. Löser inte det problemet så får det bli akutinlämning av cykeln till Bianchi eller någon annan jourhavande mek.

Jag börjar inse en sak. Ibland går det inte att klara sig på att sköta prylarna väl. Saker och ting slits. Mer kunskap från cyklistens sida krävs. Jag kommer aldrig bli alltför mekintresserad, men jag måste bli fan så mycket bättre på att genomgå cykeln och leta efter potentiella “farokällor” som glappande klingor o d. Få in den känslan ordentligt.

Håll tummarna för att jag har en komplett och fungerande racer till helgen, oki?

Puss!

AK! Fick en lunch och en kram men förtjänar egentligen minst:

1 godispåse
2 chokladkex, utanför godispåsen
1 platta Cola (original)
2 starter till valfria tempolopp
1 glass.

AK kom ju till mitt jobb under lunchen och så tog vi den eländiga rosen ner i garaget och började kolla på den. Följande fel hittades:

1 sned och smålös framväxel
3+ oåtdragna uppicklade klingbultar
1 småsned bakbroms
1 saknad dold klingbult (fast det hade vi vetat innan).

Det är alltså ungefär en månad sedan cykeln kom tillbaka från den tyska fabriken. Självklart åligger dig mig att kontrollera att allting är ordentligt åtdraget och ingenting saknas men… nu hade jag inte gjort det riktigt utan litat på Rose.

AK åtgärdade de ovanstående bristerna. Knak- och rasselljudet upphörde. Klingorna är något slitna (speciellt den stora, Great Climbs of Västmanland ni vet) och jag ska rengöra cykeln grundligare inför Dalsland Runt men ändå. Cykeln är typ hel igen (“typ” för jag vågar knappt hoppas nuförtiden).

Jag och AK erhöll en varsin sushibuffélunch och så drog han ut på sina hemliga cykeläventyr medan jag fortsatte arbeta. Nu med en hel tysk-italienare vid min sida.

Tack AK <333

I-landsombudsmannen antecknar:

1. Folk som frågar om jag ska cykla/har cyklat Vättern Runt och sedan frågar mig om jag är en cyklist när jag säger Nej. 

Högst förolämpande.

2. Richie Portes förbenade motorhome. Seriöst, det måste finnas tillgång till underjordiska låsbara garage även i Australien. Låt krokodilerna ta hand om nyckeln.

3. Det trasiga blixtlåset på min enda och bästa vindsjacka everforever. Ja, så fin är den att den förekommer på saker som fanvård-musmattor t ex.

4. Att jag missar två (okej, tre) fantastiska tävlingar pga. krocken med Dalsland Runt. Jag vet att man inte ska gråta över spilld mjölk och jag vet att jag kommer att älska Dalsland Runt som fanns det inget bättre cykellopp – men jag vet också att jag inte kommer att stå ut med att se alla bilderna och läsa allas resultaten från tävlingarna den helgen.

5. Det faktum att jag fortfarande, efter typ ett år, inte hittar de tre smycken jag inte riktigt kan leva utan. De försvann under SM-helgen. Vart vet jag inte. Min diamantiga “förlovningsring med mig själv”, mitt egyptiska silverarmband samt dödsboringen farmor kirrat åt mig och som är lika blå som mina ögon. Det går sällan en dag utan att jag deppar över att smycken är borta och förbannar mig själv. Och fixar inte riktigt köpa nya dyra, blir ju som en otrohet typ. Vilket ju är ett irritationsmoment i sig.

Det var de momenten det. Vad irriterar ni er på just nu?

Puss.

mamma säger att jag klär mig för “omoget”
så idag har jag faktiskt à la chanelkavajen på.

Hej. Röra in my head. I söndags ledde ju jag mysdistansen till Salas kallbad – inte för att bada dock utan för att fika på anrika Måns Ols (rekommenderas superstarkt, mätt och nostalgisk blir man!). Min cykel hade ju knakat suspekt och oidentifierbart hur länge som helst typ. I början trodde jag (och AK och några till) att det var vevlagret det var fel på. Men så fick jag en ny ram och ljudet fortsatte. Sadeln? Nej. Tramporna? Njae. Och så upptäcktes det vid Måns Ols att det saknades en klingbult (av alla saker) i min förbenade campaklinga. Häpp. Bila till Hallstahammar igår – Stenströms hade ett parti campaanpassade BBB-bultar inklusive “den dolda bulten”. Så ikväll blir det på med Loctite och i med bultrackaren. Bara massa elände med den här racern. Den har inte varit strulfri en endaste gång denna säsongen! Tur man jobbar och har vett nog att prioritera bort nya kläder och husgeråd till förmån för cykelpryttlarna. Mer oklara saker – racern är fortfarande inte klar för Dalsland Runt på fredag. Den ska silvertejpförstärkas på undersidan ramen samt på kedjestaget. Svart silvertejp blir det förstås. Sommar-mtb-skorna ska beklossas. Däcken ska hinnas bytas ut mot Schwalbes Durano DD Performance SnakeSkin-diton för någorlunda ökad komfort och antipunkighet under de ringa fyrtio mil i brutal dalsländsk vargterräng. Jag måste få tag i ett gäng dugliga bars. Packa. Linda om hojen, kan inte cykla med galldoftande smutsvit gammlinda med två olika ändpluppar i. Dessutom har jag börjat idka öppet hat mot mina blysänken till träningshjul.

Men vet ni vad jag gör istället för allt detta?

Ja ni gissar rätt.

Jag cyklar och nynnar med i smäktande hits. För träna, det måste man ju. Allt annat… löser sig. Det är ju trots allt hela tre dagar kvar?

Puss.

…när vi cyklade vägen förbi Heby och lekte Wiggins vs. Contador. Jag var Wiggins och du var Contador och vi både pratade och cyklade som de två.

…när vi körde backintervaller vid Strömsholm och sen skulle vänta in klubbklungan och vi skulle pinka i buskarna och så kom klungorna en efter en och vi fick hoppa ur med hängslena nere och ropa Väntaa!

…när jag väntade till du hade gått in i duschen och sedan snodde lite assoschamojs ur din burk och kände mig ruggigt kriminell

…när vi flydde logdansen på varsin lånad damtralla med barnsits, mitt i natten, salongs och med musiken dånandes i mobilen, och cyklade fyra mil med värsta snittfarten och det var kanske bästa cykelnatten någonsin

…när du berättade för mig att ni hade gjort slut och jag vinglade till med framdäcket eftersom jag blev så ledsen för er kärlek

…när jag redan i den första backen på årets mallisresa insåg att jag inte längre var bland de sista upp. Utan alldeles tvärtom.

…när du körde och gnällde på hur jäkla värdelös du var trots all träning men det enda jag tänkte på var hur långt du hade kommit på den korta tiden du hade cyklat

…när jag insåg att samtliga i den lilla klungan hånglat med varandra någon gång under de senaste åren och kunde inte hålla mig för skratt

…varenda en som hejade, peppade, uppmuntrade under de tävlingarna jag kört hittills

…när jag ville köra in pumpen i vartenda ett av era jäkla kaxmörtshjul men gjorde inte för att ni var mitt enda sätt att bli snabbare och starkare och så blir jag ju aldrig sur på riktigt

…när du hade tagit mig på en mtb-rundtur på Lidingö och jag för första gången faktiskt tyckte om ön på riktigt fast jag bott här i massa år

…när du föreslagit och jag sa Ja klart, vi kör helt enkelt! och så körde vi

…när du var så grymt stark framför mig i den supersnabbaste klungan och jag kände mig så glad över att ha en så duktig tjejkompis

…när du och jag och din polare låg bakom en hötraktor och det var hö i näsan hö i ögonen och en riktig jäkla drömsommardag på köpet

…när du tittade upp med dina gråblå ögon, likadana som mina och frågade mig, Kommer jag nånsin lära mig cykla Katja? och jag sa Självklart. Jag gjorde det när jag var elva. Eller tolv. Men se på mig nu. Jag har ont i benen om nätterna, men jag cyklar rätt snabbt om dagarna.

Glad måndag på er och nu skapar vi nya minnen. Puss på er!

God morgon. Fördelen med att vara en gardinförnekande ohuslig latmask är att man alltid vaknar till ljuset – vare sig man vill det eller inte. Det tar sig in helt enkelt, som den där kändissprickan i Cohens hit (minns ni vilken? Jepp, denna med crack in everything). Hursom! Till skillnad från Santana som myser i sängen med min bidon så är jag nästan fullt upplycrad. Nu skulle ju jag köra distans igår, men så blev planen annorlunda när Eva hört av sig och föreslagit backar. Vem fan tackar nej till backar? Så backar blev det, Högby upp ex fem. Sjukt stela ben idag. Vilken tur då att solen skiner – blir lättare att värma upp under dagens distanspass som jag ska leda och alltså inte kan banga till förmån för några backar. Turen går till Salas kallbad och jag hoppas på grym klungpublik. Vi hörs sen. Puss!

…än intervallkurvan. Håll med, håll med! Kan ni gissa vad jag körde för typ av intervaller idag? Puss!