Cykling i Motala-trakten. Jafan va ska man säga – förbaskat vackert och förbaskat kallt och blåsigt. Jag tror faktiskt att jag har aldrig varit med om en någorlunda vindstilla tur på Östgötska så kallade “slätten”. Det är min dröm, min chimär. Tänk, att någon gång cykla utan att antingen veta att medvinden ut kommer att utgöra en motvindsmur hem, eller att inte hinna veta nåt överhuvudtaget för man kämpar för överlevnad och för att inte få ett stormburet får i cykelglasögat. Okej, det där sista är kanske en överdrift. Den här helgen var vinden någorlunda dräglig rent styrkemässigt. Fåren, nyklippta och frussna, höll sig på marken. Men vinden kom från norr. Och den var kall, isande kall. Inte ens dubbla handskar och en handske instoppat mellan hjälmmössan och örat gjorde läget drägligt. Jag led. Mina ben, trasiga efter veckans påhitt led också. Jag kände mig ledbruten. Men jag njöt ändå, ståndaktig som jag är. Och Motala, så vårvackert, trösterikt med alla glada skyltar hus och fik.
Om ni undrar så kommer jag inte att köra Östgötaloppet i år. Av två anledningar: jag har inte fått hem min tävlingsracer än och jag har inte formen inne ännu. Om ungefär en vecka åker jag till Mallis och tänker tävla först efter den träningen. Men ni som kommer att köra – må sydvindarna vara med er!