Har det inte slagit er ibland att så fort man tar på sig sina cykelkläder så förvandlas man litegrann? Har ni ibland inte träffat nån off-bike och tänkt åh herregud, är det samma person ens?
Att klä på mig för cykling är en närmast helig ritual. För det första så avskyr jag att ha bråttom när jag ska klä upp mig för min favvosyssla på denna planet. Som jag skrivit förut så gillar jag att först klä av mig helnaken, kontrollera så jag är fin och fräsch och sedan påbörja påklädningen. Det gärna till musiken som jag vet kommer att försätta mig i den stämning jag önskar påbörja min tur i. Ska jag ut och myscykla med några vänner går lättsamma låtar varma. Ska jag köra intervaller med kaxiga snabbgubbs gäller det att peppa upp sig med lite tyngre musik. Ska jag tävla gäller vissa särskilda låtar osv. Har nåt jobbigt hänt och jag ska ut och hoja för att skingra tankarna så är domedagstonerna nära.
Oavsett så vill jag göra påklädningen till en medveten, njutningsbar handling. I början av min ”cykelkarriär” kunde jag ibland störa mig på att det var så mycket pickel och krångel med cykelkläderna. Så många olika delar ska på i precis rätt ordning för att de ska fylla sina syften och ge mig den eleganta cyklistlooken jag vill åt.
Samtidigt som jag klär på mig och mitt yttre ändras sker även en inre förändring. Vissa av mina sidor får stiga åt sidan för att ge plats åt andra sidor som hör till cyklisten Katja. Till Cykelkatten. Min hållning ändras. Mitt leende ändras. Mitt sätt att prata ändras. Min artikulering ändras. Väldigt lite, knappt märkbart för dem som träffar mig ofta – men det ändras. Undermedvetet går jag in i ett tillstånd där jag är både hundra procent mig själv samtidigt som jag utgör en del av den stora skådespelet som ju är Cykel. Jag är avslappnad, jag är sann, jag är fri – men jag spelar ändå med i spelet och jag har min roll.
Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.
Däri ligger den stora mystiken. Vad är det som egentligen som sker? Går man tillbaka till sitt egentliga, uppriktiga jag? Eller förvandlas man kanske till en ny person, en person man vill (eller inte vill) vara men som man inte förmår vara utan cykelplaggens skyddande lager?
Och sedan säger de att det inte spelar nån roll vad man har på sig. Pfft!
Känner ni igen er? Hur känns det för er, sker det någon förvandling eller är ni precis samma med eller utan cykelkittet? Varför är det så?