Hej. Idag har jag och lillebror slängt käft med snygggruvisen Jöns, hängt i kungligt vackra miljöer, skrattat av vårglädjen, gått en järnspikars (man får varken svära eller vissla i gruvan) massa trappsteg inne i den mytomspunna silvergruvan i Sala och lyssnat på den slokhattade guidens gruvarbetarsång anno 1700-talet. Sextio meter under jorden var vi, och såg hundratals meter ner, rakt ner i de avgrundsdjupa schaktgluggarna. Tänk vad glad man blev av att återse dagsljuset (samt glassrean inne i museibutiken!).
Är nu i efterhand glad att jag inte förverkligade min idé om att cykla till och besöka gruvan i somras. Det hade inte varit något vidare bekvämt att tippa omkring där nere iklädd cykelskorna…