Igår blev det rentutsagt en skitdag, eller skiteftermiddag i alla fall. Pga. all snö räknade jag med typ tio minuter extra cykelväg mellan jobbet och gymmet där jag hade bokat in mig på ett intervallspinningpass (ibland vill jag köra stationärt i sällskap av andra, tänka sig). Självklart hade cykellåsjäveln frusit igen. Fick springa upp till jobbet igen och panikleta tändare. Snodde en braständare. Tog ett tag att tina upp låset. Sedan cykla till Rocklunda F&S, var skoj och slirigt men gick förstås lite sakta på min enväxlare skevhjulade trallkompis. Väl framme har låset frusit fast igen. Med nyckeln i. Skiter i att låsa trallan. Vill den bli snodd så blir den det ändå. Tio i passets början, alla platser upptagna (dropin-pass). Fan. Inte alls gymsugen! Nåväl, på med cykelkittet, springer upp och sätter mig på första bästa lemond. Kommer då på att jag satt på mig pulsbandet men glömt garminet nere i omklädningsrummet. Får springa upp och hämta den. Fortsätter värma upp. Dags för första intervallen (tänker köra ettor). Motståndet lyder inte riktigt. Jag försöker och försöker och känner mig korkad; personen bredvid mig ser ut att köra på supertungt motstånd. Det visar sig till slut att cykeln är trasig. Får byta cykel och ställa in den nya. Kommer igång. Inser att jag glömt min svetthandduk nere i omklädningsrummet. Pallar inte springa ner igen, let it sweat. Drar igång sämre techno och kör till mina intervaller. Ingen superflow men jag lyckas ändå bli rätt så trött. Avslutar med ett gäng coreövningar, diverse sidoplankor och sånt. Känner mig fortfarande smått oinspirerad. Alla dessa fem (sex?) förkylningar har tagit på min mojo. Då är det lätt att bli irriterad på småsaker, speciellt när man peppat och planerat för nåt helt annat… Tur det är fantastiskt fint ute, med all mjuk snö att slira i. Extracore och extramys. Så mojon hinner gå upp lagom till natten ändå. Skönt.
Ja – här fick ni ett tvättäkta behind the scenes-/vardagsinlägg. Såna behövs ibland, antar jag, eller hur? Puss!