Stalker.

Alltså jag kan inte sluta få flashbacks. Jag kan inte sluta få gåshud. Jag kan inte sluta få eargasm. Jag kan inte sluta tjata om den känslan.

Föreställ er.

Det är brinnande hett. Känner ni den spanska hettan? Luften står nästan still. Asfalten är kärv. Den stinker formligen bitumen. Den lilla pizzan du tryckte i dig på cafét nere i byn Estellencs har för länge sedan slutat avge energi till dina ben.

Du klättrar uppför. Du startade i en jävlig backe runt tio på morgonen, du vinkade hejdå till dina kamrater för du du ville fixa det här på egen hand, ensam med dina drömmar och dina tankar och dina känslor, det är din stigning och ingen annans, och nu är klockan snart tre på eftermiddagen och du har inte kört nerför alltför många meter. Det är upp, upp, upp längs med medelhavskusten. Du ser snålt och snårigt buskage längs med den slarvigt skurna vägkanten, du ser svettdropparna som droppar ner på nästippen, dina händer svider mot styrlindan, du bryr dig inte om att hälsa på de sällsynta cyklisterna du möter.

Du klättrar till Stalker.

Enligt den solkiga papperskartan du har i bakfickan så tar backen slut nån gång snart snart. En plötslig vindpust från havet och du lyfter upp blicken och ser krönet. Kan det vara sista krönet?

Till dundret i dina öron tar du de sista, starkaste, perfekta tramptag.

Landskapet öppnar sig och du måste kasta dig på bromsarna för att hinna ta in det du ser.

Du är i zenit.

Det du ser är så svindlande vackert att du saknar ord, allting blir så platt, hur beskriva alla känslor, försöker finna dig på alla språk du talar, det är en blandning av endorfinruset, hettan i din skalle, naturens påverkan, musiken och så är du förbaskat hungrig igen.

Du dundrar nerför berget till tonerna av Stalker och snart är du tillbaka på den stora bullriga vägen och det är bara fyra platta mil hem till hotellet.