Vi cyklar alla under samma himmel.
Det finns en utbredd fördom om att vi sportcyklister är något av småkufiska känsliga divor med självförhärligandelustan intatuerad i svanskotan, ett slags tramp stamp (från svenskans “trampa” och “stämpel”).
Precis som med många andra fördomar så stämmer denna… till en viss del. Ska man komma nånvart inom den individuella lagsporten nr ett så måste man vara smått bipolär – en kombinerad lagspelare/frontfigur. Det gäller främst tävling men också vardagen i en valfri större cykelklubb med 1+n (n>0) medlemmar.
Men det finns ett ställe där cyklister kan andas ut och slippa döma varandra och inte behöva köpa bredare styren för att inte tappa sin plats i klungan.
Och det är här, på nätet. På träningsbloggar, på Twitter, på våra facebooksidor.
Visst har vi träningsfreaks ett visst antal klassiska haters. Folks som provoceras av blotta synen på lycra och spända muskler. Men nog är de inte av samma skrot och korn som vi som outtröttligt bidrar till den stora, fina, stolta träningsgemenskapen som främjar medmänsklighet och inkluderande.
Som stöttar varann i ur och skur.
Som peppar, tävling efter tävling, lopp efter lopp, pass efter pass, motgång som framgång.
Och gläds åt både små och stora händelser som sker hos våra virtuella medcyklister.
Och bidrar med all kunskap vi har och äger – varsågoda!
Som brinner med samma eld oavsett om vi bor i Rättvik, i Säter, på Söder i Stockholm eller befinner oss på träningsläger i Belgien.
Som tillåter varandras svagheter – och dömer ingen efter vare sig kropp kön nationalitet eller meriter.
Som driver med varandra men sårar aldrig varandra.
Stor eloge till oss – den bästa klubben för inbördes beundran <3
Nu får vi fanken fortsätta i samma veva – både on- och offline. Lova mig.
Puss!