Var inte rädd för klungan
ty farten vilar där
Vi ser ju inga stjärnor
där intet spelet är
(mina elitvänner behagade inte ta en bildjävel på mig, typiskt. Ni får föreställa er okej? Fyller på i efterhand om jag hittar nåt)
Jag, Tony och Jimpan går upp först av alla i Majoren, ett av vandrarhemmen på Tånga Hed-campingen i Vårgårda. Vi bor bara hundra meter från start men vi har ingen tid att förlora. Det ska kokas gröt, ägg, gås på toa, borstas tänderna, pumpas däck och hämtas nummerlappar. När vi hämtat nummerlapparna och lite sponsgoodies och äter så vaknar resten av huset som fylls med det välbekanta ljudet av klossar mot hårt golv. Främst nyvakna killar. Ser en tjej, hon har dock inga cykelkläder på sig. Ingen säger särskilt mycket. Grötresterna biter sig fast i kastrullens botten så vi bestämmer oss för att låta den stå med hett vatten i över racet. Vi tar det sen.
Det är en halvtimme kvar till start. Tony och Jim drar iväg för att värma upp och jag kontrollerar trycket en sista gång innan jag sticker ut för att väcka benen jag med. Det går trögt. Iförrgår körde jag tempo. Benen är fortfarande syrade. Det blir ingen lätt match idag. Solen skiner på campingen. Det är fortfarande blött på vägen efter nattens skur. Trots att jag inte är lika nervös som jag var inför förstagångstempo så är jag ändå spänd. Benen vill inte riktigt vakna och pulsen är rörig. Jag hinner inte cykla långt innan tiden blir knapp. Jag väntar in i det sista med att kissa eftersom jag har fått för mig att det kommer ut som mest då. Jag kommer inte att få kissa någon gång under de kommande fjorton milen. Till slut hittar jag en ledig toalett inne på Majoren och kissar för kung och fosterland.
Det är tre minuter till start och skaran på några hundra cyklister står i fållorna. Jag kryssar mellan folk, småhund (det är terrierutställning samtidigt som loppet) och avspärrningar innan jag placerar mig i tävlingsklassens fålla. Jag vet att det kommer att gå fort som attan från första sekunden och jag vet att banan innehåller en hel del kurvor i början innan vi lämnar samhället till förmån för landsväg. Jag är inte orolig för kurvorna. Jag är dock orolig för farten och för de berömda rycken, elaka mot den med ouppvärmd kropp och taskig ländrygg. Någon minut före start drar jag på mig västen vilket visar sig vara ett smart drag – det kommer att blåsa snålt och vått under de kommande timmarna.
Framför mig står en tjej kittad SubXX. Hon ser stark ut. Hon har inte noterat mig än. Längre fram skymtar jag ett par Fagersta CA Elit-tjejer, en Crescent DARE-tjej och så ett par till damer. Motionsdelen bakom oss innehåller några damer med. De ser livsfarligt tajta ut. Jag vill få bra tid. Jag känner mig liten och pillar på Shimano-ändpluggarna jag fått av Grannen för att jag tappat samtliga mina. Pang så går starten. Vi börjar rulla. Jag följer med strömmen och håller mig mitt i smeten. Efter några kurvor ut ur stadskärnan börjar rycken. Jag hänger i, försöker samtidigt passa på och värma upp, sträcka på benen och på kroppen, ställer mig upp ibland. Den första backen kommer. Det är en ganska brant knäppa och där går det fort. Min kropp reagerar som förväntat trögt och nyvaket. Ryggen gör satans ont – varför tog jag bort en distans dagen innan loppet? – och läget är klassiskt. Benen finns inte där än och jag finner mig plötsligt i gruppen som bäst beskrivs som la lanterne rouge. Det är surt men jag visste att det skulle bli så. Min kropp måste ha kört tre-fyra intensiva mil innan benen överhuvudtaget förstår att överföra kraft till cykeln.
Så småningom kommer jag vara den som ständigt ligger framme under de resterande tolv milen, men inte än. Nu hänger jag bara kvar i gruppetton och gör mitt bästa för att inte släppa. Den första motionsklassgruppen kommer ikapp oss i ett tidigt backparti och det börjar gå fort som tusan igen. Gubbsen i denna gruppen känns som sådana som tävlar i seniorklassen på landsväg. Så småningom stabiliseras farten något och det blir tre, fyra klungor av alltihop. Jag upplever olust. Det har gått ett par-tre mil och min kropp vägrar fortfarande vakna. Varje tramptag gör ont och jag känner mig svag, åh så svag. Ska jag verkligen köra idag? Är det inte bättre att banga, rulla hem och ge det hela en chans en annan gång?
Jag börjar inse att det här loppet kommer att göra ont hela tiden. Vissa dagar känns det bra – andra känns det åt helvete. Jag kommer att vara glad efteråt men jag kommer inte att känna mig pigg under körningen. Bäst att bestämma sig innan det är lika långt hem som till mål.
Plötsligt får jag en vänlig men bestämd knuff i ryggen. Det är en av de snabba gubbsen i klungan som menar på att jag ska sluta se så bedrövad ut och hänga med på riktigt istället. Och vet ni, för en gångs skull så funkar knuffen. Vanligtvis stör jag mig mitt ego sig på att folks knuffar en som vore en svag rackare utan ork liksom, men denna knuff var mer en sorts cheer up dudette-knuff som fick upp min mojo.
Väl med mojon uppe samarbetar vår lilla klunga på fem man och en Katja så pass väl att vi kommer ikapp en hel del folks där framme. Nu är vi en större klunga bestående av hälften tävlingsklass hälften stark motionsklass och det funkar finfint. SubXX-tjejen är tillbaka och jag får veta att hon heter Beatrice, så förtjusande namn. Jag gillar hennes rytm och ljudet av hennes högprofilare. Vädergudarna har fått en släng av manodepressivitet och bjuder på ömsom sensommarsol ömsom östgötaslätten-kantvind (i Västergötland!) och iskyleregn. Mina tänder poleras av allt grus som stänker upp från framförvarandes hjul men det är skoj! Trots att jag har varit kissnödig hur länge som helst och ingen tänker stannar för nån kisspaus heller. Fan också.
Vi är en bra klunga, vi. Ett slags gruppettohumor finns där men socklängden är rätt på samtliga och det är bara en som råkar svänga fel i en korsning och bara en som gnäller på kramp i vaderna. Resten samarbetar fint, inte minst ett par Rynkeby-folks. Vid bara ett gäng få mil kvar släpper jag tanken på att kissa. Jag trycker i mig en oerhört klibbig sponsbar som är så syntetiskt söt att jag nästan får svindel, hur fan tänker tillverkarna? och erbjuder en bit till den nytillkomne tävlingsgubben, avhängd från täten mycket senare än oss, creds creds!
Vi kommer ikapp fler, däribland fagerstatjejerna och några andra folks. Jag kanske inte blir sist bland tävlingsdamerna idag ändå? tänker jag lite försiktigt men utan att le utåt förstås. De är ju ändå elitdamer och vet hur man bär sig åt, en annan har typ precis lärt sig stava sitt licensnummer. Och för första gången under hela loppet – trots att jag dragit hur mycket som helst! – känner jag mig stark. Klungan är nu jobbigt stort. Vi är kanske sju, åtta som ligger och roterar framme. Bakom oss har vi en långt utdragen svans. Typ så .::::……..:…::…. (sett från vänster). Med kanske femton kilometer kvar till finishen kommer tar skogen slut och vi kommer ut i öppet landskap. Den skeva motvinden slår mot oss som en iskall vägg och det börjar regna och nästintill hagla. Stämningen blir jobbig eftersom vi blir färre och färre som jobbar framme i klungan. De flesta har lagt sig bakom. Jag gör mitt bästa men vet att jag ändå vill ha lite ben kvar till slutklämmen så jag bestämmer mig för att också stå över ett par förningar och vila upp mig.
Det är ett förödande misstag som kommer att kosta mig många, många extraminuter. Jag hamnar bakom någon som hamnar bakom någon som inte orkar hänga med täten och så är det lucka och plötsligt är vi några som har hundra meter till täten och hur mycket jag än trycker på så hindrar tröttheten, ryggsmärtan, vinden och regnet och mina trötta kamrater vårt sällskap från att närma oss täten tillräckligt för att vara en fel av den. Fan också. Det finns dock inte mycket att göra, inte mycket att ge. Jag och mina gubbs kör på och kommer så småningom ikapp och kör om några stycken. Till slut är vi tre stycken, jag och två gubbs som rullar in i mål. Kalla, blöta, jävliga och alldeles lyckliga över att äntligen vara framme.
Officiell tid: 4:09:49. Strava här, notera fartändringen i slutet, hemskt eller hur?
P.P.S. Jag tänker bli drottning på uppvärmning till nästa säsong. Annars är det bara att lägga ner. Alltså uppvärmning, segerns moder. Jag måste måste måste bli bättre på det. Och på att ge fan i att dra för mycket när det inte gäller utan enbart när det gäller med, för den delen.
P.P.P.S. Och självklart diskade vi ren grötkastrullen innan vi åkte hem! Vad trodde ni liksom?