Att helt gå upp i sitt glassätande som här i Italien är en trött cyklist ynnest
Vet ni, livets gång är bannemig som en kulglass med tre kulor (tar nästan alltid tre kulor). Först kommer den beska kulan, typ mörk choklad. Det är när det händer massa skit som gör livet beskt med undertoner av svartaste lakrits. Sedan kommer den supersöta kulan, kanske pistasch eller nötkola. Det är när det plötsligt uppenbarar sig en ljusning efter all skit och man greppar efter den lilla tråden ut ur mörkret. Passar på att glädjas åt det lilla man har men kulan smälter så fort, så fort, passa på och njut medan den varar. Till sist är det den syrliga bärfyllda kulan kvar. Den är långt ifrån lika besk och jobbig som den första kulan men inte heller simpelt söt som mellankulan. Den sista kulan är den sura eftersmakens efter allt som hänt, den är lärdomens kula. Det är cynismens kula. Man har kommit ut på den andra sidan och tror sig vara lite äldre, lite klokare, lite mer sarkastisk och skyddad mot sin egen och världens dumhet.
Men så är det inte många meter kvar till nästa glasstånd.
Det är förresten fredag, underbart, ses på vägarna i helgen, ni vet var min Strava bor! Puss.