God morgon!
Min vana trogen hade jag knappt någon tid eller lust att blogga i helgen som varit. var ju upptagen med att utöva livets mening dvs. tävla (fredag), motionsloppa (lördag) och sänka självförtroendet uppe i vidablickbacken med trasigaste benen på länge (söndag)! Helt underbart var det förstås och jag tänker berätta allt.
Hörs snart!
Puss.
Myggbiten men salig efter gårdagens mtb-röj med Valle
hej får blir ett kort casual inlägg.
Men jag har häcken full liksom.
Pepp och skumpa i all ära men det går ju åt logistik och nerver i dessa tävlings- och lopptider.
Imorgon ska det hinnas med Arlanda Testtrack Race – sista starten klockan 8 på kvällen! – och sedan på nåt sätt snabbaste vägen upp till Rättvik – mat på vägen upp! – försöka komma till ro vid typ ett på natten – sova – sedan upp 5? halv 6? och infinna sig vid starten till Siljan Runt som ju går
FÖRJÄVLIGT TIDIGT NÄMLIGEN KLOCKAN SJU VAAARFÖR?
okej.
djupt andetag.
Får väl sova ut inatt och sedan… sedan löser det sig. Det värsta som händer är att jag blir avhängd av min egen klunga under Siljan runt och får cykla med några lite lugnare personligheter. Och kanske ha mer tid för lattjokissa och fika istället? 🙂
Men fy så kul det kommer att bli. En hel helg med cykel.
Förresten får jag avslöja en sak? Det var inte förrän några månader sen som jag förstod vad throwback thursday (världens jobbigaste ordkombination?) betyder. Trodde först att det handlade om att folks typ, slängde bort saker under torsdagar och sen bloggade om det! Men så går det till när man inte vågar fråga och inte orkar googla.
Och eftersom jag är så tråkig idag att jag bara tänker jobba, packa och leda cykelgrupp så får ni här fyra bilder anno long time ago så länge, här:
ett. Peter fångar mig under Mallorcas helande sol år 2012
två. De kastrerade katternas kung – min katt Stjärt är liten i mammas säng typ 2008? 2009?
tre. Jag fixar Irish Katja style (när man vispar grädden
direkt i förpackningen) åt idregänget år 2012
fyra. Jag och Linda är skitsnygga och något salongs i nattklubbskön på Öland 2010.
Minns jag såg typ knappt nåt eftersom glasögonen hade gått i kras dagen innan. Midsommar eh…
Ni hejar väl på mig imorgon?
Puss!
Looking at stems bredvid glada Ante under
den soliga måndagsrundan (foto: Tony Carlsson)
Snacktempopass och halvtimmeslånga njutningskisspauser (ni vet när man hukar och reflekterar över livet samtidigt som man tuggar på ett grässtrå och kissar halvhjärtat medan resten av klungan börjar undra om en har somnat där inne i snåret) i all ära – men det är ändå tävlingar och motionslopp som är mest PEPP PEPP PEPP under säsongen!
För mig i alla fall.
Jag älskar
prestationsångesten
pre-race-gröten
nervositeten
uppladdningen
hela den psykologiska skiten förknippad med tävling och lopp! Ni vet klassiska frasen jag trodde jag skulle aldrig mer göra detta men här står jag igen, ja men jag har ju omfamnat den sedan länge.
I alla fall, denna vecka peppar vi inför följande utmaningar:
Fredag: Arlanda Testtrack Race som är en tvättäkta tävling på en sjukt spännande bana (SMACK kan det där med GP-lopp de..!). Har anmält mig i DSport-klassen, får se om jag får ett masochistiskt ryck och byter till elit på plats för att få lite kvalitetsdäng efter första varvet haha…
och lördag: Det oerhört vackra motionsloppet Siljan Runt – som jag aldrig kört men som jag bara hört gott om.
Ni som läst Cykelkatten länge vet att jag brinner lite extra för icke-vätternrunt-baserade motionslopp. Jag har ingenting emot vätternloppen – Halvvättern var ett av de finaste loppen jag kört! – men jag vill på nåt sätt inspirera (blä på det uttjatade ordet, vi säger upplysa) i alla fall de som läser min blogg om att vårt land kryllar av större och mindre motionslopp som är prisvärda, genuina och minst lika cykliga som vätternditon. Har man någonsin varit engagerad i en cykelförening vet man vilket jobb det är att arrangera lopp och hur mycket glädje det genererar både till dem som kommer och kör och till själva arrangörerna. Så vad är inte ett bättre sätt att bidra till det svenska cykel- och kulturarvet än att komma och köra de lokala cykelloppen? Just ja. Alltså – börja rota friskt i motionskalendern och upplev glädjen i att lära känna nya vägar.
Hur som!
Undrar hur pigga mina ben kommer att vara på lördag… 😉
Mer om Siljan-peppen i ett senare inlägg. Idag står mtb med Valle på schemat och det ser jag fram emot. Hoppas bara skallen kvicknar till, är så sjukt seg just nu. Måste bero på vädret…
Kommer ni och kör SMACK-tävlingen eller Siljan Runt i helgen?
Puss!
Hej.
Tänkte berätta om en skoj grej som händer i hemmastan Stockholm.
Det är ju så att det kommer att hållas en alldeles speciell cykelutställning i det som de flesta av er känner igen som Arkitekturmuseet men som nu utökat sitt fokus och blivit Arkitektur- och designcentrum eller kort och gott ARKDES.
Utställningen kommer att heta CYKEL och pågå mellan 19 juni och 5 oktober och bjuda på cykelfrossa de luxe! Förutom cykelsaker att titta på och lära sig om så kommer det att hållas cykelsmyckesverkstad, cykelotta (va? tryck här så får ni veta mer – garanterat julfritt), cykellek för de allra minsta cyklisterna och mycket mer. Och på hösten arrangeras förstås en cykelfilmfestival. Flott va?
Som den sjukligt cykelnördiga flickan jag är blev jag förstås väldigt glad när ARKDES kontaktade mig för ett tag sedan och frågade om jag ville medverka i CYKEL. JOTACK svarade jag och resultatet kommer att hänga på väggen.
Så – ta med mostern fastern lillasystern och kollegan och styr hojen till Skeppsholmen.
P.S. Lovar att smygrapportera lite från invigningen om ett par veckor. Och från Skeppsholmen GP som jag förstås ämnar köra innan.
Puss!
Hej!
Alla minns väl den fantastiske Martyn Ashton som en gång för alla har bevisat att man inte behöver köra fetdäckat för att vara skilled as hell. Tyvärr har Martyn hamnat i rullstol – vilket är sjukt sorgligt. Hans storhet är dock inte glömd – och kollegan Vittorio Brumotti hyllar Ashton i denna fantastiska uppvisning, med italodiskotunes och allt. Njut och glöm förresten inte – Ashton kommer tillbaka och äger, om än som paracyklist. Följ Martyn på Facebook för att heja på honom!
Lätt bästa bilden från Women’s Tour of Britain (källa)
Tidningen New York World, år 1895.
…och vad fan är BICYCLE FACE? 😀
Just nu är det inne, detta med att diagnostisera, sätta namn på saker och ting och egenheter. När man förr talade om personlighetsdrag och karaktär pratar man idag i tidsenliga medicinskt klingande termer. Nåväl. Sådana som jag, personer som tar till oss lite för mycket, analyserar lite för hårt, tar åt oss lite extramycket av orättvisor och smågliringar knappt värda eftersmaken, ja vi har ju fått en egen diagnos. HSP – “highly sensitive personality” – heter det visst nuförtiden och står för högkänslighet. Jag vettefan om jag vill tillskriva mig en käck term och börja köpa på mig självhjälpsböcker, men faktum kvarstår. Jag tillhör skaran, hej hej!
Vill ibland dunka skallen i väggen eftersom jag inte kan släppa någon kommentar någon random dummo har fällt. Jag kan inte bara acceptera. Min hjärna klarar i princip inte av att sortera bland nya uttryck vilket resulterar i fantastiskt långtidsminne men också vidunderliga drömmar, ofta åt thrillerhållet. Och sociala sammanhang och “happenings”, ja det är hemskt vad det tar på min energi! Många tror att bara för att man är socialt utåtriktad och gärna finns, syns och deltar i sociala sammanhang så är man konstant ute efter social samvaro. Som om vore man uttråkad av att vara ensam och hela tiden sökte sig bort från sig själv. Men så är det inte alls i mitt fall. Jag älskar social samvaro och möten med andra individer. Men ni anar inte hur mycket energi det tar! Och hur njutningsfullt och grundläggande det är med ensamhet. De som står mig riktigt nära vet hur tysthetssökande och ensamvargande jag är när jag väl är hemma. En dag men många människomöten och -samtal resulterar ofta i att jag lägger mig ner i ett stilla, mörkt rum och bara ligger och andas alternativt läser en lugn bok. Jag har alltid älskat ensamhet.
Även under fester jag fixar (och jag älskar att fixa fester) är jag helst den som hellre observerar och mår av att alla trivs än helt enkelt trivs. Jag kan inte hjälpa det och jag finner mig i det. Och ju personligare människomöten jag varit med om, desto svårare blir det för mig att koppla bort alla intryck. Det är paradoxalt – men för oss lätt neurotiska högkänsliga personer så är det där med känslor en ständig kamp. Vi älskar ju att känna och få andra att trivas samtidigt som vi drunknar i allt detta känslohav som vardagen sköljer över oss!
Men en sak som jag inte kan drunkna nog i, det är naturens perfekt avvägda omfamning. Naturen är aldrig för mycket, den ger men kräver inget tillbaka. Den lyssnar på mitt hjärtas ojämna rytm och justerar den allt eftersom underlaget går från asfalt till packad sand till murrig mossa. Skogen balanserar upp färgröran i mina drömmar, sorterar in mina perfektionistiska planer i rätt prestationsfack, ger mig nya melodier att nynna på när jag blir för nevös inför förändringarna och ger mig en välbehövlig spark i baken när jag mentalt geggat ner mig för mycket i sådant som bara hämmar lyckan istället för att bygga upp den.
Glad solig måndag på er!
Idag är jag torr i halsen och kräftröd om överkroppen. Varför? Jo.
Det började ju med att jag tackade ja till speakeruppdraget under Västerås XC-tävlingen som kördes på Rocklunda igår. Alltså var jag något nervös i förrgår. Och vilket sätt är inte bättre mot nervositeten än att hänga med polers, dricka bål och leka lekar dagen innan D så att säga? Inget. Därför passade det extrabra med härlig fest med Periferigruppen och några andra hemma hos Cecilia på söndagskvällen. All cred till Cecilias icke-cyklist-vänner som ändå stod ut med oss.
Och igår så körde vi!
Alltså jag hade liksom aldrig varit cykelspeaker förut. Men precis som med allt annat nytt och läskigt i livet så är det det allra första steget som är jobbigast, sedan kör man bara på. Det positiva med cykeltävling är att ingen håller käften utan det är fart och fläkt och liv konstant så en slipper mötas med dödstystnad varje gång en tar till micken för att utannonsera någonting.
Och det blev ju bra detta!
Det mest tacksamma var ju att snacka kring banan, stämningen och alla fantastiska barn- och ungdomsklasser. Elitens classy cykling i all ära, men inget är mer inspirerande än att se de taggade kidsen ge järnet, både på banan och vid korvkiosken. Saken blir ju inte värre än att hejarklacken är som störst när det är barn som tävlar – cykelföräldrar måste vara de gladaste och peppigaste bland “sportföräldrarna”.
En mtb-tävling är ju inte riktigt som sina landsvägs- och cx-kusiner. Tyvärr är banan inte riktigt lika publikvänlig vid just målområdet – det mesta av slaget utkämpar ju sig inne i skogen, på de tekniska partierna. Därför var det inte så konstigt att den mesta av publiken hade stuckit just till skogs när det blev dags för deltagarna att ta sig an de längre bandelarna. Ändock hade vi ett gäng spurter och så var det förstås alltid lika kul med olika segergester och små detaljer som att några proffsigt drog upp tröjkragen strax före målgången, någon missade flaskan vid langningen och så vidare. Och så kom ju alla tillbaka när det blev dags för lite vinnarintervjuer och prisutdelningar.
Tiden flög förbi medan vi hade fullt sjå med att hålla redo på alla varvande och målgående tävlande. Jag vågade till och med bjuda på mig själv och gjorde säkert bort mig nån gång utan att tänka på det. Eller jo, två gånger. Men det vet publiken inte om hihi.
Och även om jag aldrig riktigt bevittnat en mtb-tävling förut och således inte riktigt kände till “nyckelcyklisterna” så tog det inte alltför lång tid innan jag började lära mig namnen och vad som var intressant för folksen att veta. Jag tror det beror på att tävlingen har en så himla välsmord organisation – inte minst tack vare alla engagerade “mtb-föräldrar”. Alla som krävdes för att det skulle flyta på fanns på plats, alla hade bra koll, fanns till hands med informationen, hade backup-planer (som när ena sladden till min mick slutade fungera), stod tålmodigt ut med alla mina tiotals frågor och såg ut att ha riktigt kul av att vara med och jobba med tävlingen. Tävlingsresultaten hittar ni här.
Jag lovar fler bilder från tävlingen – däribland någon på mig – men Micke som tog bilderna måste nog få lite tid på sig att sortera dem. Det vart ju bara, typ fyrahundra stycken.
Och så behövde jag vila skallen lite. Och vad passar då bättre än kvällssolhäng ute på Ängsö?
Med det senaste numret av Kadens förstås.
Tack alla som dök upp igår och gjorde Västerås XC till den somriga cykelfesten som tävlingen blev! Och supertack till tävlingsarrangörerna som litade på mig.
P.S. Ni som gärna sitter på bilder från tävlingen får jättegärna skicka länken till dem. Jag fick liksom inte riktigt se nån skogscykling överhuvudtaget. Det läckra blåmärket på ena låret påminde dock om hur teknisk banan faktiskt var så jag hade ändå förståelse.