CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Cykellyx ska inte behöva vara lika med lyxcykling.

Vi som deltar i många lopp och/eller tävlingar och råkar ibland gnälla till över att det ska vara så himla dyrt med lopp-, chip- och tävlingsavgifter får rätt så ofta höra att Men hallå, har man råd med en dyr cykel så ska man väl ha råd med ett lopp eller två! Känner ni igen er? Jag i alla fall har hört denna mening alltför många gånger. Och jag, som hade sålt både min fina systemkamerautrustning, traderat ut lite annat, jobbat övertid och glömt allt va icke-cykelrelaterad shopping heter under tvåårstid för att ha råd med min första Sora-utrustade racer och ett par Craft-brallor från närmaste outlet, känner för att protestera lite.

Att anta att alla som cyklar är lyxlirare som tröttnat på sina ferraris och kittat upp sig på crème de la crème av maskin och tillbehör för att bli av med sina champagnemagar är som att förneka att det finns barn-, student-, vuxen- och äldrefattigdom alternativt lägre inkomsttagande här i Sverige. Och som att påstå att alla som ägnar sig åt sporten gör som som komplement till sina övriga, redan-kostsamma intressen som man ju kan offra!

Ack så fel. Se bara på dem i din lokala cykelklubb. Såvitt du inte är med i någon exklusiv (vad det nu står för) lill-klubb bestående av enbart höginkomsttagare så är förmodligen sjuttio procent av cyklisterna vanliga människor med familj att försörja och lån att avbetala. De flesta är klädda i ”vanliga” praktiska cykelkläder som de köpt till bra pris, de cyklar på rea- alternativt äldre cykelmodeller och de avstår förmodligen fler saker än du anar, i vardagen, för att ha råd med det där samkvävnadsfikat, Vätternrundan med sin sub eller deltagande i veterancupen. Det gäller inte minst alla pensionärer som utgör eldsjälskärnan i många cykelklubbar. För dem utan det senaste kittet är ju cykling precis lika stor – om inte större – träningslyx som för dem med plånboken så tjock att den inte får plats i jerseyfickan. Och alla studenter – eller snarare de studenter/gymnasieungdomar-utan-höginkomsttagare-tillföräldrar – ska de bara finna sig i att saker och ting kostar som tusan bara för att den som ger sig in i leken… Vilken samhällsfrånvänd inställning.

Och visst, att ägna sig åt cykelsporten är inte en mänsklig rättighet. Det finns ju liksom annat, billigare man kan göra om man vill träna. Man kan kicka boll eller springa eller köra styrka på kommunala utegym. Man kan ta långpromenader eller simma. Man kan till och med simma näck, då slipper man betala för simdräkten också.

Men tänk om man vill. Tänk om man som barn fått se proffsen på tv utförandes mirakel ute bland de sydeuropeiska bergstopparna, på de belgiska lervägarna, ute på de tyska rotbelagda stigarna. Tänk om man har en släkting som varit med de mirakel som sker när tusentals människor cyklar ihop runt mäkriga vattendrag, eller genom storstäder. Tänk om man vill ägna sig åt den vackraste sporten där maskin är beroende av människa är beroende av maskin.

Ska man då behöva skämmas för att man inte tycker att det fortfarande är dyrt, fast man så gärna vill och kanske har råd med det grundläggande? Visst tar det emot när de som man vet har råd med både det ena och det andra, samt feta fondinnehav och sånt rika folks har, börjar gnälla om priser. Usch på sånt, säger jag och håller för örona.

Men alla har ju faktiskt inte råd med allt. Det finns de som har råd med enbart gammalt, det finns de som har råd med ett lopp men inte två, och så finns det de som har råd med alla cupens lopp men som fått avstå tandvård för att ha råd med sin satsning.

Ingen ska behöva skämmas för sin dåliga ekonomi. Annars är någonting väldigt fel i hur vi ser på människor. Och till skillnad från sporten som går ut på att kicka boll så behöver vår publik inte betala barnbidrag per biljett för att gå och se våra stjärnor utföra mirakel. Men ändock så tjänas det pengar på oss. Många företag – varav sällan lokala myshandlade! – vill sko sig på att vår sport börjar vinna hjärtan – och alla lopp är inte längre plus-minus-noll-påhitt av lokala klubbeldsjälar. Därför är det inte fel att som motionär ställa sig frågande inför vad den superhöga avgiften egentligen går till. Och verkligen inte fel att avstå sådana lopp till förmån för andra, mindre marknadsförda men kanske minst lika roliga och oftast med en större själ som lagts in i dem.

Cykellyx ska inte behöva vara lika med lyxcykling, eller hur?

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

8 kommentarer

  1. Numera är man ju inte låst till att handla en komplett/svindyr cykel från sin LBS, utan man skippa mellanhänderna och köpa ram/hjul direkt från asien, växelgrupp köper man från någon tysk www butik, alt2 är att leta på begagnatmarknaden, går att göra ruggigt bra klipp, främst på ebay.de /co.uk, sedan kan det ju vara mycket tillfredsställande att slå dom medtävlande med sina tråkiga retail cyklar med en egenhändigt ihopplockad stål/carbon/alu velociped exempelvis.

  2. Åh. Jag har ägnat det senaste året åt att jobba mig ur en ekonomisk situation jag inte hade räknat med. Kaos och dåligt samvete. Ett ton extra tårar när kolfibret sprack för jag knappt hade råd med självrisken. Skämsigt fastän jag inte riktigt rådde för det själv.

    1. Tråkigt, för självrisken hade du nog kunnat köpt en eller två kina kokosramar (som du har råd att krascha med), eller ebayat hem en stålram från bukten ”steel is real”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.