Skevande hjälmflärp, gudomlig chokladboll (tack Contis!)
och blöta randomméglasögon hör en friskvårdsrunda till
Ett av bidragen till min senaste bloggtävling kom från Lars C. Kanske lite om hunden som omväxling, tyckte Lars att jag skulle blogga och du Lars är en lycklig man idag för här kommer det.
Idag stod jag inte ut med mig själv och mitt klena kroppsskrälle och vaknade med en bestämd känsla att fuckit, idag cyklar jag. Jag bestämde mig för tre saker:
noll. max en timme effektiv körning
ett. några backar för annars dör jag slätan-döden
två. inga överdrivna pulshöjningar för jag är fortfarande inte helt frisk.
Och så begav jag mig ut. Efter lite cykelbanelallande genom stan gled jag ut på en grusväg mot reservatet Björnö (inga westernindianer tyvärr, dock dovhjortar och blöta löpare), sedan asfalt upp och nerpulshöjande backar ute på Björnö sedan retur, nästan samma väg till stan. Unnade mig en chokladboll ute på ön, mest för att få en cykelfeeling, ungefär.
Normalt sett – en lagom uppvärmningsrunda inför riktigt cykelpass. Idag fick det dock bli den rundan som loggas som effektiv cykling.
Men vad har det med hunden att göra, undrar säkert Lars och ni andra?
Jo.
Saken är den att jag vart sjuk länge och mycket den senaste tiden. Och till följd av det så kändes kroppen svag, åh så svag idag. Benen ville aldrig riktigt vakna, inte ens efter de ettriga björnöbackarna. De gjorde ont. Jag kände mig svag och flåsig och det var först efter typ, två mil som jag började värmas upp. Men då var det ju dags att avsluta detta försiktiga bäbissteg.
Vägen till (efter mina förutsättningar bla bla) årets formtopp kommer att bli riktigt jobbig känner jag nu. Trots den braiga grundträningen i höstas /tidigvintras så ligger jag efter. Grundstyrkan och -kondisen finns där, men uthålligheten är åt skogen. Så för att väcka den snabba starka cykelkatten i mig kommer det att krävas en sjujäkla massa timmar av rent och skärt hundslit. Ni vet, det där slitet som handlar om att stärka kroppen så till den grad att den börjar överträffa sitt gamla jag istället för att bygga upp sitt egentliga jag hela tiden.
Nåväl – slit som en hund – cykla som en katt får bli vårens motto.
Förresten så kom solen fram idag. Ba en sån sak.
Nu drar jag på klubbens årsmöte. Puss!
