Fasiken, jag är lite… ok, ganska mycket orolig. Ni vet, jag har ju varit sjuk rätt så mycket på sistone. Det senaste året har jag haft tre stycken halsfluss och minst två vanliga – men väldigt utdragna och sega – förkylningar. Förutom det har ett nytt fenomen börjat göra livet surt – nämligen svullna, ömmande eller som nu rentav smärtande lymfkörtlar, främst under armarna men även i bröstet. Googlar jag på det… fy, bäst att inte googla alls. Det snällaste man hittar är att “smärtor i lymfkörtlarna är ett tecken på infektion”. Men jag har ju dem minst en gång i månaden! Tidigare har jag viftat bort de smärtorna för jag tänkt att äsch, det är väl ett slags förkylningssymtom men nu har jag varit sjuk i över två veckor (!) och smärtorna verkar inte försvinna heller. Igår kunde jag knappt lyfta på armarna! Det är faktiskt lite otäckt. Förutom att träningsklockan tickar och psyket tar stryk av att jag inte kan träna som vanligt finns oron där för vad i helsike det är som bosatt sig i mig.
Jag har i alla fall fått en läkartid nu på onsdag. Känns ljusår fram dit. Tänk om jag känner mig kry imorgon. Får jag träna ordentligt då? Eller kommer smärtorna tillbaka, som de gjorde förra helgen då jag företog mig en sketen myspromenad på tio km?
Jag tror och hoppas på att det inte är farligare är dumma, elaka förkylningssviter men jag måste vara på den säkra sidan för att kunna reda ut hur jag ska träna för att mitt uppenbarligen försvagade immunsystem inte tar mer stryk. Och jag hoppas så på att min oro är obefogad. Jag älskar nämligen att tänka på träning men att tänka på vanlig tråkhälsa, gäsp! Och nu känns det som att (o)hälsan är det enda jag fixar tänka på för den liksom gör sig påmind hela tiden. Nä, så kan vi inte ha’t.